Etikett: De fem legenderna

Nu är det äntligen dags att summera filmåret 2012. Jag tycker fortfarande att det varit ett svagt filmår, endast tre nya filmer har fått högsta betyg men å andra sidan har dom superstarka fyrorna varit desto fler.

Som vanligt när jag gör den här listan ser jag inte så mycket till vilket betyg filmerna fick när jag såg dom, jag går på magkänsla, på det som sitter kvar i kroppen efteråt. En film kan vara i det närmaste perfekt men ändå inte efterlämna några spår i själen, eller tårar på kinden. Och tårar har det varit gott om under året som var. Sammanlagt har dessa filmer kramat ur mig 336 ml salt ögonvätska och 121 ml rinnande snor varav det mesta hamnat på tröjärmen då jag varit alltför dåligt förberedd på böl.

Alla dessa tio filmer är filmer jag kommer att se om många gånger framöver och alla dessa tio gör mig varm i magen när jag tänker tillbaka på dom.

 

10. Lorax
(Regi: Chris Renaud och  Kyle Balda)

På listans tionde plats hittar vi den lille sköne orange mannen (?) Lorax och som synes på bilden är han lite grumpen över en så pass – som han säger – dålig placering. Jag å andra sidan tycker inte alls den är dålig. En plats på en årslista är en bedrift. Få filmer klarar det.

Min motivering: Filmen Lorax har med charm och uppenbara influenser av tunga droger gett mig inblick i en värld som är så skönt skruvad att jag aldrig vill åka därifrån. Filmen får mig att må bra, den får mig att skratta högt och den får mig att vilja återvända. Det här är en riktig söndagfrukost-film och såna är bra att ha, dom ska man samla på likt smultron på ett grässtrå. Man vet aldrig när dom kommer att behövas.

 

 

 

 

9. Holy Motors
(Regi: Leos Carax)

Nu kan man undra, med rätta, om jag har alla celler på plats i hjärnan. Jag tjongar alltså upp förra årets underligaste film på plats nio. Men nej, jag har inte blivit kockobello, inte mer än normalt i alla fall. Holy Motors är nämligen så fullkomligt überknasig att jag inte kan komma över den. Jag fattade inte ett skit, jag kommer antagligen inte att förstå mer nästa gång jag ser den heller men det gör inget. Som kuriosa kan jag tillägga att denna film kommer ingå i ett filmtittarsocialt experiment som jag ska göra verklighet av i mitten på april här på bloggen. Jag tror det kan bli riktigt intressant. Mer info kommer vad det lider.

Min motivering: För första gången någonsin kan jag ångra att min mamma aldrig lärde mig spela dragspel.

 

 

 

 

8. Les Misérables
(Regi: Tom Hooper)

Det är ”nåt” med den här filmen, ”nåt” jag inte kan sätta fingret på. Den är långt ifrån perfekt, ändå gav jag den en femma. Den är ojämn som satan, ändå är det ett par scener med i filmen som jag kommer bära med mig hela livet. Procentuellt är Anne Hathaway knappt med alls ändå känns hon som en huvudkaraktär.

Min motivering: Les Misérables är den filmiska varianten av en person som man kan kalla fulsnygg. En sådan människa har oftast ett mycket speciellt utseende men hen har ”nåt” som inte går att undgå, nåt som kan vara jättevackert men vissa dagar nästan troll-lika och oftast en blick som bränner sig fast. Dessa människor fascinerar mig. Dessa filmer fascinerar mig. Les Misérables fascinerar mig.

 

 

 

7. Sinister
(Regi: Scott Derrickson)

Som modern skräckfilm betraktad tycker jag Sinister är i det närmaste perfekt. Den har alla parametrar som gör en skräckis så pass bra att den håller för fler tittningar: en smart historia, planteringar som drar upp hjärnaktiviteten på högvarv, snyggt filmad och en bra skådis i huvudrollen.

Min motivering: Se ovan. Sinister har allt. Dessutom höll jag på att göra i byxan på biografen och i detta sammanhang hamnar det på pluskontot.

 

 

 

 

 

6. De fem legenderna
(Rise of the Guardians, Regi: Peter Ramsey)

Det går kanske att tänka att det är helt kocko att en animerad film hamnar såhär pass högt på en årsbästalista men jag tänker inte så. Att se Tandfen, Sandmannen, Påskharen, Jack Frost och en schysst tatuerad Jultomte tillsammans gör gott för själen och jag får en tår i ögat vid blotta tanken.

Min motivering: Jag tycker så himla himla mycket om den här filmen och den kommer bli en jultradition i min familj. Kan man ge en film bättre betyg än så?

 

 

 

 

 

 

 

5. Zero Dark Thirty
(Regi: Kathryn Bigelow)

Det här är årets i särklass mest välgjorda film. Det är en story som kan ha varit allt annat än lätt att få ihop, många pusselbitar som ska tryckas samman och det hade kunnat gå fel på SÅ många sätt men det gör det inte. Det här är filmperfektion ända ut i fingerspetsarna.

Min motivering: Trots att den inte gjorde mig känslomässigt lika berörd som många av listans andra filmer så sitter den fast hos mig. Jag blev berörd nån annanstans i kroppen än i dom uppenbara känselspröten (och dom välanvända tårkanalerna) och det var en häftig upplevelse.

 

 

 

 

 

4. Cloud Atlas
(Regi: Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski)

Något så fantasieggande och genreöverskridande som Cloud Atlas har jag inte sett i år. Jag tror att det här är en film att antingen älska eller hata, det där svala mittemellan finns nog inte. Vad jag tycker om filmen är ingen hemlighet. Jag ÄLSKAR den. Den har precis ALLT och den trycker på alla mina magiska filmknappar.

Min motivering: Motivering överflödig. Det här är en solklar femma och den kommer ses som en klassiker om femtio år men fram tills dess kommer den säkert stämplas som en B-rulle. I don´t give a damn.

 

 

 

 

 

 

3. The Dark Knight Rises
(Regi: Christopher Nolan)

Att sitta i en biosalong och ha ståpäls i över två timmar i sträck, det har inte hänt sen jag såg Forrest Gump för tredje gången samma vecka. Många år sen alltså.

För mig är det här vad jag kallar satans jävla underhållning! Hela världen försvinner en stund och jag sitter som på nålar. Musiken pumpar, actionscenerna gör att jag tappar hakan och jag vill ha meeeeer.

Min motivering: Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi på bästa möjliga vis och med Tom Hardys Bane introducerade han en filmskurk utöver det vanliga. Synd att han är död. Gick jag upp i falsett när jag skrev det där sista? Jag tror det.

 

 

 

 

 

 

2. Hans längtande hjärta
(The Sessions, Regi: Ben Lewin)

Ibland händer det att jag ser en film som liksom glider in i hjärtat sådär som en riktigt vass kniv kan göra i nytinad kycklingfilé. När filmen är slut är det samma känsla i magen som att jag lärt känna en ny god vän. När filmen är slut sluter sig hjärtat och omfamnar det jag nyss sett som en förälder runt ett alldeles nyfött barn. The Sessions är en film jag vill behålla därinne och den kommer finnas kvar där, jag känner det.

Min motivering: Det här är en liten pärla från 2012. Det är en film jag hoppas kommer nå ut till så många som möjligt trots att den blev oförklarligt bortglömd i oscarssammanhang.

 

 

 

 

 

1. Bitchkram
(Regi: Andreas Öhman)

Totalt ohotad på förstaplatsen! Bitchkram är den enda film från 2012 som gjort mig sådär pirrigt nykär och skitledsen samtidigt, den enda film som har fått mig att grina, toksnora, skratta och må bra på en och samma gång. Den lyckades även med konststycket att få mig i samma känslomässiga rubbning även den andra gången jag såg den på bio OCH när jag såg den på DVD hemma i soffan och DET kan bara en riktigt rätt igenom KANONBRA film klara av.

Min motivering: Den visar framtidshopp i en värld där många ungdomar förlorat densamma och den kan ge vuxna en välbehövlig vitamininjektion. Bitchkram är helt enkelt och alldeles självklart 2012-års bästa film, alla kategorier.

 

Bubblare: Mud,  Broken, Paradis: Kärlek, Django Unchained, Wrong, Lawless, Skyfall, Celeste & Jesse Forever,  Call Girl, Prometheus och The Amazing Spider-man förtjänar att nämnas.

T j o h o o o ! Två av mina filmbloggarkollegor summerar även dom filmåret 2012 just idag. Fripps filmrevyers årslista hittas här (en lista jag tror är VÄLDIGT olik min) och Jojjenitos hittas här (här är jag väldans osäker på hur lika/olika vi tycker). Spännande läsning! Movies-Noir och  Flmr har också listat favoriterna samt Filmitch och Filmnight.