Rost och ben. Metallsmak i munnen, ljudet av krossat skelett. Kanske syftar titeln på en boxares vardag, kanske på rostiga kroppsdelar?
Vi får följa slagskämpen Ali (Matthias Schoenaerts) som flyttar till sin syster i Antibes tillsammans med sin lille son. Han får jobb som dörrvakt och en kväll räddar han Stéphanie (Marion Cotillard) undan ett bråk. Stéphanie jobbar med att dressera späckhuggare och råkar ut för en arbetsplatsolycka (ett torrt men korrekt ord för vad som sker) och trasig och deprimerad tar hon kontakt med Ali och dom två utvecklar en ganska komplex gemenskap.
Rust and bone är en film som sätter sig som en nit i bakhuvudet. Jag tycker det är både förvånande och rent konstigt att filmen inte uppmärksammades ett endaste dugg vid Oscarsgalan tidigare i år. Att Marion Cotillard inte blev oscarsnominerad är rent tjänstefel och i en rättvis värld borde filmen ha fått en nominering för Visual effects. Åtminstone. Effekterna är nämligen häpnadsväckande snyggt gjorda och utan att spoila för mycket känns det som att Cotillard gjort stora ingrepp på sin kropp för att kunna spela rollen.
Jag tittade på filmen och jag lät som Darth Vader, jag gjorde det. Jag försökte bete mig civiliserat och normalt men det lät som att jag försökte andas in i en väldigt liten plastflaska. Samtidigt såg jag att högerhanden var knuten och slog mot soffkudden, bang, bang, bang nästan som i kramp. Det var slag som från en zombiehand, nyligen avkapad med levandes sitt eget liv.
Att bli både berörd och upprörd på det här sättet av en film hör inte till vanligheterna för mig. Oftast kan jag behärska mig, tänka ”det-är-bara-film-tanken” om det blir för jobbigt men en speciell scen i den här filmen förvandlar mig mentalt till en liten liten flicka igen. Jag ser alltså en filmsekvens ”live” som förföljt mig i mardrömmar ända sedan barnsben och det var inte mer än ett år sedan jag drömde om det senast. Jag vill inte skriva för mycket om vilken scen det är, jag säger bara att scenen innehåller ett barn och en förälder och den är lika otäck ur bådas synvinkel.
Rust and bone är en filmisk käftsmäll och en mycket sevärd sådan. Kanske bör den undvikas en tjommig fredagkväll i sällskap av fnittrande vänner och kylt bubbel men annars, se den, bara gört.
