.
.
.
Asså, tänk så sjukligt spännande denna film var när den kom. Tänk så nyskapande den var, så speciell. Åtminstone var den det för mig.
Nicole Kidman var ett helt nytt ansikte, hon var ung, uppnäst och hade vackra ljusröda lockar och Sam Neill, jag tyckte verkligen han var jättesnygg då. Antagligen blev han lite extra spännande i en sjuttonårings ögon när han i filmen var tillsammans med denna unga Nicole och dom var ensamma på en stor och fin båt mitt ute i ingenting, bara dom och vatten. Det kändes så lyxigt och vuxet på nåt vis.
Sen kommer Billy Zane in i bilden och den lyxiga känslan försvinner i ett huj. Han är en förunderlig man vars yrkesmässiga bana inte direkt gått spikrakt uppåt från Lugnt vatten, så kan man väl säga? Tvärtom mot Nicole Kidman, så kan man väl också säga? Billy Zane är verkligen ingen Guds gåva till teaterförbundet men i den här filmen är han som klippt och skuren. Iskall och svinäcklig.
Apropå iskall, det är en sak som slår mig när jag ser om filmen. Det jag upplevde som isande spänning 1989 upplever jag nu endast som isande kyla. Det finns ingen som helst värme i filmen, jag uppfattar inga som helst kärlekskänslor eller passion mellan Sam Neills John och Nicole Kidmans Rae, jag skulle kunna gå så långt att jag säger att jag faktiskt inte tror på dom som par. Och när jag inte tror på dom som par så bryr jag mig inte lika mycket. Och när jag inte bryr mig lika mycket så blir filmen per automatik mindre spännande. Och när en film som denna inte längre är spännande vad är den då? En liten lort?
Nej, riktigt så illa är det inte men jag blir inte alls lika bortsvept den här gången. Filmen är fortfarande en fungerande thriller men inte den omskakande händelse som jag upplevde den vara 1989.
När jag såg filmen 1989:
När jag såg filmen 2014:
Det här är den nästa sista filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18 kommer den allra sista. En mysig avslutning blir det, helt klart.