Dead man walking – Fiffis filmtajm

1995 är ett OTROLIGT starkt filmår, GALET starkt faktiskt. Det var nästan tjugo filmer som slogs om listans tio platser och samtliga dessa tjugo filmer har en mycket speciell plats i mitt filmtittarhjärta.

Under större delen av året var jag på resande fot och endast en av filmerna på listan är sedd i Sverige. Jag kan inte svara på om jag tycker dessa filmer så otroligt bra just för att jag har en ”semestrig” och äventyrlig inramning av filmupplevelsen att tänka tillbaka på men jag har sett om samtliga filmer relativt nyligen och alla har (tro´t eller ej) hållit måttet. Jag får helt enkelt lita på mig egen filmsmak.

10. NÄTET (THE NET)

En konspirationsteorifilm med Sandra Bullock som blir av med hela sin identitet av det superläskiga inörnättet hade premiär lagom när jag kom till Perth, sönderbränd, utvilad och med svår lappsjuka efter två veckor på Bali.

9. JUDGE DREDD

Att se konstnärer stå och handmåla filmaffischer utanför biograferna i Tokyo var coolt. Men det blev extra speciellt när jag såg en man måla Sylvester Stallones ansikte med Judge dredd-masken…..det var den förmiddagen det, jag stod och tittade tills han målat klart, kunde inte slita mig. Samma kväll såg jag filmen. Underbart var det, underbart!

8. DESPERADO

När jag gick i mellanstadiet hade jag en brevkompis som hette Rebecca. Hon bodde på Tasmanien och för mig var det lika avlägset som Neptunus. När jag sen fick chansen att åka till denna lilla gröna ö visade det sig att den såg ut som….vilken grön liten ö som helst. Hobart var en trevlig stad med en bra biograf och den bjöd på två av årets största upplevelser. Antonio Banders i Desperado var den ena, den andra kommer lite längre upp på listan.

7. DÖDLIGT MÖTE (ASSASSINS)

Efter Stallonfesten med engagerade japaner i Tokyo och fullpoängaren Desperado i Hobart blev jag såklart glad som en speleman när ÄNNU en Stallonefilm hade premiär under resan och denna gång hade han Banderas som motspelare. Oh happy days! I Sydney såg jag filmen och sen gjordes resrutten om litegrann, jag var bara tvungen att ta mig till Puerto Rico och se inspelningsplatserna in the flesh.

6. PRESIDENTEN OCH MISS WADE (THE AMERICAN PRESIDENT)

På en liten multibiograf på den underbara- och då – tämligen turistfria ön Maui stiftade jag bekantskap med Annette Bening för egentligen första gången. Det var i alla fall första gången jag kände att jag tyckte väldigt mycket om henne, en känsla jag känt många gånger sedan dess. Michael Douglas var mer självklar, honom har jag alltid gillat.

5. DEAD MAN WALKING

Tårar är universella. Franska tårar är inte finare än mina svenska. På en biograf i Paris satt vi sida vid sida, fransyskan med den speciella parfymen och jag och som vi grät, vi grät och snorade och på duken framför mig skulle Sean Penn dö.

4. COPYCAT

Den här underskattade seriemördarfilmen såg jag en mysig dag i Honolulu, kvällen då det firades att jag efter visst detektivarbete hittade Magnums röda Ferrari i ett suspekt litet garage. Copycat är en riktig nagelbitarthriller helt enkelt. Och i filmen fanns Sigourney Weavers svinballa hus i San Fransisco. Ja. Jag åkte dit sen. Och nej. Det fanns inget Sigourney Weaver-hus vid vattnet.

3. BARA EN NATT (BEFORE SUNRISE)

Den enda filmen på listan som jag såg på svensk mark är också den enda filmen på listan jag inte sett på bio. Att se Bara en natt utan vetskap om fortsättningsfilmerna var en känslosam upplevelse. Bitterljuvt var ordet. Undrar hur många som gav sig ut på tågluff efter att ha sett filmen.

–

2. SEVEN

Här är den, den andra höjdarfilmen jag såg i Tasmaniens ”huvudstad” Hobart. På Tasmanien finns hela elva groddjursarter, varav tre inte finns någon annanstans i världen. Sån häpnadsväckande information kan man få sig till livs om man är på resande fot. Man kan också bli totalt GOLVAD av en film. Det går bra även utomlands.

1. BROARNA I MADISON COUNTY

I min värld är det här det bästa Clint Eastwood gjort. Ja faktiskt, både bakom och framför kameran. Efter att ha läst boken på en strand på Bali sprang jag in i en kvartersbiograf i Perth och döm om min förvåning när jag såg filmaffischerna i fönstret. Man var inte direkt med i matchen på Bali 1995. Hade inte jättekoll på vad som hände i världen. Fanns knappt tidningar. Klart jag blev glad ända in i benmärgen av att filmen skulle ha premiär och efteråt, ja efteråt, jag var knappt människa. En sån fin film. En sån jättefin film. En sån jättefin och banne mig perfekt film och årets givna etta.

Bubblare: Rob Roy, Waterworld, De misstänkta, Toy story, De förlorade barnens stad, Passionens pris, En vandring bland molnen, Four rooms, Apollo 13 och Dangerous minds.

Idag skriver ett helt gäng filmbloggarkompisar om filmåret 1995. Tyckte dom lika mycket om detta år som jag?

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

We could watch movies

Filmitch

Precis som jag ibland tänker att det låter sjukt mycket kaxigare att svära på tyska så tänker jag att det är finare att gråta på franska. Franska tårar, det låter det. Franska tårar låter både intellektuellt och vackert, kanske har dom även en svag doft av dyrt vitt vin, inte sånt där La Garonne-tjafs jag hinkade som ung, nej, smörigt vitt vin, sånt som är så gott till fisk.

Jag såg Dead man walking i en fullsatt salong i Paris. La derniere marche, den sista marschen. Jag satt där bland vackra kvinnor i mörk page och unga killar i dyra jeans och medelsnygga tjejer i uppsatt hår och gamla rynkiga gubbar. Klientelet var inte ett dugg annorlunda mot en biograf i Stockholm, inte fler baguetter, inga musettdragspel, inga ammande mödrar med en Gauloise i mungipan. Vi var bara en sorgsam samling biobesökare som alla hade alldeles för få näsdukar med oss i fickor och handväskor.

Den katolska nunnan Helen Prejean (Susan Sarandon) får ett brev från den livstidsdömde fången Matthew (Sean Penn). Helen besöker honom i fängelset men han är ingen lätt man att komma nära. Dömd till döden, visar inga tecken till ånger, han är hård som sten men Helen ger inte upp. Hon erbjuder sig att hjälpa honom med en nådeansökan och hon ställer upp och finns där för honom, vad annat kan hon göra då han ingen annan har?

Att Susan Sarandon fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för den här prestationen är inget konstigt alls, hon är makalös här, jag får inte fram ord att ens beskriva hur bra hon är men att Sean Penn inte fick en Oscar är nästintill frånstötande. Hans porträtt av Matthew är bland det mest välspelade jag sett på film och samspelet dom emellan är på nåt sätt beyond skådespeleri.

Få filmer får mig att gråta på samma sätt som Dead man walking. Det är inte bara tårar som strilar lite sakta, det är fulgråt på ett sätt som gör att jag helst ser filmen ensam. En fullsatt salong i Paris är alltså inte ultimat på något vis. Många var vi som grät tillsammans den dagen. Det snörvlades och snorades och snöts i tröjärmar och torkades ögon med allt man kom åt och om jag innan trodde det var finare med franska tårar än svenska så hade jag fel. Det var inte finare men inte heller fulare. Tårar är tårar var dom än kommer ifrån. Svordomar är svordomar oavsett om dom kommer ur munnen på en arg tysk eller på mig. Att medvetet döda folk i civilisationens namn med hjälp av politiska lagar och regler ses däremot inte på samma sätt beroende på vart i världen det händer. Ett amerikanskt dödsstraff ses med andra ögon än ett nordkoreanskt, i alla fall av amerikanarna själva.

Sextonio länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste tio åren. Tjugofem länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst tio år och elva länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (brott i krigstid). Enligt Amnesty International avrättades år 2010 följande antal individer i följande länder: Kina – tusentals, Iran – 252, Nordkorea – 60, Jemen – 53, USA – 46, Saudiarabien – 27, Libyen – 18. Samtliga länder utom USA klassades som diktaturer.

Dead man walking är baserad på verkliga händelser efter romanen som Helen Prejean själv skrivit. Den beger sig in i dödsstraffsdiskussionen som en lång infekterad sticka under nageln och jag gillar att regissören och manusförfattaren Tim Robbins inte väjer för obehagligheter. Han tar klar ställning i frågan, hela filmen tar klar ställning i frågan och det hör inte till vanligheterna i amerikansk film direkt.

Jag har sett den här filmen fem gånger genom åren och den berör mig precis lika starkt varje gång. När slutscenerna blir som allra jobbigast känner jag lukten av parfymen från kvinnan som satt bredvid mig på den parisiska biografen. Jag känner den fortfarande och jag minns hur vi sneglade på varandra i den där orgien av tårar och snor och vi förstod grejen, det var samma lika. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett omständigheterna.

Etikett: Dead man walking

FILMÅRET 1995

Veckans Sarandon: DEAD MAN WALKING