Den är både lättsam och tankeväckande, den är rolig och mysig, den är ytlig och tung, ja precis, filmen alltså.
Dear White People. Klurig film att skriva om det här. Antingen skriver jag om den ur rasbiologisk synvinkel, sprinklar texten med politiskt korrekta oneliners om genusperspektiv och får typ en halv promille av alla läsare att glida ur stolen och boka biobiljett med marschpuls och LP-skivor under dom orakade armhålorna. Eller så skriver jag att filmen är riktigt BRA, att den pendlar mellan en trea och en fyra, att jag fnissade gott, att 108 minuter bara svischade förbi och att filmen kändes himla fräsch och då kanske jag kan få både en och annan att se filmen. Svårt det där, hur ska man göra egentligen?
Att blanda upp det moderna soundtracket med Tjajkovskij Svansjön, Schubert, Bizet och Beethoven känns ögonbrynshöjande nytt på ett skönt sätt men ändå fullt normalt.
Det här är regissören och manusförfattaren Justin Simiens första långfilm och om jag ska jämföra honom med någon som spelar i samma liga får det bli Damien Chazelle, han som skrev och regisserade Whiplash. Man är inte bortskämd med originella originalhistorier nuförtiden, det är mycket remakes, skåpmat och boats, så Dear White People känns som en jättestor halstablett i ett förkylningssvullet svalg.
Alla skådisarna sköter sig men jag tycker Tessa Thompson sticker ut som Sam White. Henne kommer vi få se mycket av framöver! Hon är dessutom med i Oscarsnominerade Selma samt i den (av mig extremt) emotsedda Stallone-filmen Creed.
Jag är sugen på att se om Dear White People och kommer kanske revidera betyget efter det. Jag gillar´t!
