Etikett: Debra Messing

Publicerat

SEARCHING

Det är inte särskilt svårt att tänka sig paniken man skulle få om ens barn inte svarar i mobilen efter flera flera timmar. Visst förstår man rent logiskt att batteriet antagligen är urladdat men ändå, klart man skulle bli väldigt rädd.

I den här filmen är det pappan David Kim (John Cho) som tvingas utstå det där överjävliga. Hans dotter Margot (Michelle La) kommer inte hem efter en natt med kompisarna och till slut tvingas han ringa polisen och anmäla henne försvunnen. Detective Wick (Debra Messing) tar hans om fallet men timmarna går och ingenting händer och David känner att han måste göra något. Vilka är Margots kompisar? Vilka kan han höra av sig till?

Som av en lycklig slump har Margot lämnat sin laptop hemma och den tar sig David in i och det är vad filmen går ut på. Letande. Letande efter ledtrådar, efter lösenord, efter telefonnummer och allt – ALLT – får vi se genom skärmar. Det är datorer och mobiler och ett jäkla klickande och öppnande av fönster hit och dit.

Det här är en film som jag till en början sa ”äsch” åt. Jag tittade men kände att den var ganska larvig. Men sen, sen äter den sig liksom in i min hjärna, ungefär i samma tempo som David tar sig längre och längre in i Margots digitala liv. Filmen blir spännande och den är filmad med ett nytt och kul grepp. Dessutom drar filmen inte riktigt åt det håll jag först tror och det är ett jätteplus. En riktigt stark trea till denna film. Sevärd!

Publicerat

Veckans Bening: The women

Meg Ryan, Debra Messing, Jada Pinkett Smith, Bette Midler, Candice Bergen, Eva Mendes, Carrie Fisher OCH Annette Bening i en och samma film – hallåååå, en kvinnlig line-up likt denna har (väl?) inte skådats sen Blommor av stål 1989.

Jag önskar att jag kunde stämma upp i fyra snabba HURRA och känna en villkorslös stolhet över en riktig häftig ”tjejfilm” men jag kan inte. Det går inte. Det är emot allt jag gillar och står för.

1. Meg Ryan har förstorat läpparna så munnen tar upp lika många procent av ansiktet som den gör på Jack Nicholsons version av Jokern. OCH hon har inte kort hår utan korkskruvspermanentat långt hår a la Christine Meltzer.
2.”Jag shoppar. Jag förtjänar det.” Världens kanske dummaste replik någonsin. OCH det tog bara tre minuter av filmen innan jag hör den första gången.
3. Yta, yta, yta. Denna förbannade perfekta ytan överallt.

Men precis som allt överdrivet vackert i verkliga livet har sprickor (om än små) så krackelerar även The women i kanterna ibland och då, DÅ blir det faktiskt rätt bra. Jisses, det kryllar ju av begåvning här, vackra duktiga prisade kvinnor som jag hoppas och tror gör sitt yttersta även med ett manus som känns som en underkänd uppsats från en prepubertal barbie-teenie som handlar om vad hon tror vuxna kvinnor är, gör, ser ut och pratar om.

Det finns ett knep med filmen som jag verkligen gillar. Trots att män givetvis är det största samtalsämnet, männen är pappor till barn och äkta män till kvinnorna i filmen så visas inte ett enda manligt fejs. Inte ett enda och det är snyggt jobbat tycker jag.

Annette Bening är givetvis lysande, liksom Jada Pinkett Smith som hårdhudad frispråkig flata. Meg Ryan pendlar mellan hysterisk komedienne och sönderopererad loser.

The women är som medelålders Spice girls med celluliter och tonvis av foundation. Den börjar på brutalt minus men jobbar sig uppåt och eftersmaken är faktiskt rätt god. Det är ingen Tip top men heller ingen Päronsplit.

Jag tycker Päronsplit är världens äckligaste glass.

 

 

Filmen hittar du här.