Mary (Debra Winger) och Michael (Tracy Letts) har varit tillsammans i tusenmiljoner år. Åtminstone är det så man känner när man ser dom tillsammans. Leda. Vardag. Känslomässig istid. Ingen närhet. Inget engagemang. Berlinmuren mellan dom i sängen. Med en utflugen son som enda barn kan man ju undra varför dom inte bara skiljer sig?
Michael har en annan. Lucy. En mycket yngre kvinna. Balettdansös. Hon är allt för honom som fru Mary inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos henne. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han ljuger oavbrutet. Totar ihop historier. Försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Han vill ju lämna Mary men vågar inte ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan han inte göra nåt. Sen kanske han inte vill göra Mary ledsen heller.
Mary har en annan. Robert. En mycket yngre man med T-shirt och författarambitioner. Han är allt för henne som Michael inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos honom. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han vill att hon lämnar sin man. Han tjatar. Kräver. Hon lovar. Ljuger. Vågar inte riktigt ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan hon inte göra nåt.
Mary och Michael är alltså lika goda kålsupare båda två. Det går inte att ondgöra sig för den där otrogne skitstöveln – bara. The Lovers är en jättebra film på det sättet, den tar inte ställning, den försöker inte förklara, den bara…är. För filmen är mer än det jag beskrev, den snurrar till det många varv innan eftertexterna rullar och allt är bra. Manus är bra. Skådespelarna riktigt toppen. Det finns ingenting att klaga på annat än att jag hade velat bli lite mer investerad i karaktärerna, känt lite mer. Tänkt ”nämen hur ska det gåååååå” nån enda gång. Jag vet inte om det är filmens fel eller mitt eget att jag inte nåt dit men hur som helst kan det inte bli högre betyg än en stark trea för denna – trots allt – fina, vuxna, filmen.
Det här var tredje filmen av fyra på Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Vad övriga i gänget tyckte? Recensionslänkar kommer när texterna är publicerade.
Henke
Sofia
Jojje
Det är 2,5 månad sedan jag hade den här konversationen med Movies-Noir efter att ha läst hans recension av filmen. Nu är den sedd, igen och det är alltså 24 år sedan sist. Åren går och vissa filmer består men är Förrådd en av dom?
Själva handlingen tänker jag inte gå in på här för ju mindre man vet desto bättre är det, i alla fall om du tänkt se filmen, vilket jag hoppas och tror. Det här är nämligen en film som har fått klockorna att stanna. Den håller precis lika bra då som nu, Tom Berenger är fortfarande bland det bästa och finaste 80-talet hade att erbjuda framför en filmkamera och Debra Winger likaså. Jag känner filmisk lycka över att ha sett den här igen, att ha återknutit kontakten med ett stort filmminne från min gymnasietid och det är fullkomligt superhärligt med omtittar som inte gör mig det minsta besviken. 
