Etikett: Decades

Publicerat

Fredagsfemman # 107

5. Rita-gissa-vinn!

Eller gissa-mejla-vinn kanske snarare. Nu är det nämligen en dryg vecka kvar till Oscarsgalan och lika långt kvar på Oscarstävlingen som så sjuuukt många mejlat i sina gissningar till redan nu. Men det är inte för sent, det finns fortfarande vinnarkombinationer som ingen gissat på. Klicka här för att komma till tävlingen.

.

.

.

4. Fredagspanelen

Idag är jag med i Fredagspanelen på MovieZine. Det diskuteras bland annat Guardians of the Galaxy, House of Cards och nåt blogginlägg som en frustrerad filmbloggare som jag känner rätt bra kläckte ur sig i tisdags. Jag tror visst det handlade om…baconchips. (Länken till Fredagspanelen finns här.)

.

.

.

3. På måndag börjar narcissistveckan

För några veckor sedan hade jag en intressant diskussion på twitter med Tommy från filmpodden Tommy filmar Niklas och Emilio. Kortfattat skrev Tommy såhär: ”Det värsta jag vet med filmbloggare och podcastare är när de går igenom alla nomineringar och vinnare i Oscarsgalan och Guldbaggen (…) eller TIPPAR vilka som kommer att vinna. Vad vill ni ge oss lyssnare och läsare när ni går ut med detta? (…) Fast just en tippning av vilka som kommer vinna är ju bara en gissning. Med vänner är det kul men att skrika ut det till okänt fölk känns ju bara meningslöst och narcissistiskt”. Jag höll och håller såklart inte med. Min åsikt är att OM det ÄR narcissistiskt att gissa vinnare på Oscarsgalan så är det minst lika narcissistiskt att filmblogga/filmpodda, bådadera är att offentligt – till mer eller mindre okänt fölk – försöka göra sin åsikt hörd/sedd, ibland även om vad man tror och tycker om filmer som är på G, såna man inte ens sett.

Men håller du med Tommy och/eller tycker att Oscarsgalan suger ska du strunta i att klicka in här efter kl 17 varje dag nästa vecka, då kommer nämligen jag och Movies-Noir köra våra Inför Oscarsgalan-inlägg när vi både gissar och tippar preciiis som vi vill.

.

.

.


2. Prinsessfredag

Idag skriver både Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Jojjenito i temat Decennier om en alldeles ljuvlig och fullkomligt tokromantisk film från 1953 – Prinsessa på vift (Roman Holiday). Jag har sett fram emot den här dagen ett bra tag och har laddat med finfrukost framför jobbdatorn för att maximera läsupplevelsen. Prinsessa på vift är nämligen en av mina favoritfilmer (trots att den handlar om en prinsessa) och att läsa om den gånger tre ska verkligen bli jättekul. Här kan du läsa Fripps recension, här är Movies-Noirs, här är Jojjenitos och vill du läsa fler än tre – här är min.

.

.

.

1. Femton år av kärlek

Han blir 15 år imorgon, den lilla killen i mitt liv. Han som inte är så liten längre. Han som blivit en alldeles enastående ung person med så många bra egenskaper och egenheter att jag inte kan göra annat än att titta upp på honom och förundras hur det kunde bli så bra. 15 år, 51 i skor och det enda han önskar sig på sin födelsedag är smörgåstårta. Min önskan på 15-årsdagen är att han inser att han nu inte bara FÅR se alla filmer, han MÅSTE se alla filmer och kan inte längre skylla på en för hög åldersgräns när det vankas läskig film. Fast jag inser också att jag kommer få äta upp att jag lärt honom konsten att säga nej. Grattis M! Jag älskar dig!

 

Publicerat

DUMBO

.

.

Visst önskar jag att jag kunde identifiera mig med coola disneytjejer som Pocahontas, Belle, Bianca eller Ariel. Jag hade i ärlighetens namn inte haft något större problem med att känna mig som Broder Tuck heller trots att han är väldigt lite kvinna och mest klär i brunt. Men den disneyfigur som ligger mig varmast hjärtat på det personliga planet är faktiskt en elefant, en elefant med svinstora öron.

När jag var liten kände jag mig väldigt nära besläktad med denna films huvudperson. Jag och Dumbo var om inte ett så i alla fall tvingade till samma typ av problemlösning – att lära oss leva med överdimensionerade öron. Mamma envisades med att sätta mitt långa hår bakom mina öron och jag drog fram håret igen. Varje gång gjorde jag det. Jag gillade inte att visa mina öron. Jag tyckte dom var svinstora, skitfula och jättekonstiga. Så när sagan om Dumbo kom hem i brevlådan från Disneybokklubben var jag alldeles lyrisk. En vän! En homie! Jag läste boken varenda kväll, jag läste banne mig sönder den.

Filmbloggarna Movies-Noir och Fripps filmrevyer har dragit igång ett mastigt filmprojekt som kallas Decennier. Dom väljer tillsammans ut filmer som gemensamt recenseras och lägger sedan till egna filmer på varsitt håll. Det började med 20-talet i september och nu är dom framme vid 40-talet.

När jag fick reda på att Dumbo var en av detta decenniums utvalda filmer kände jag direkt att jag skulle vilja vara med på ett hörn och *ta-daaam* här är jag! Dock hade jag lite andra saker att skriva om igår så jag är en dag sen med publicerandet av inlägget, hoppas det inte stör alltför mycket.

Dumbo är den fjärde Disneyfilmen som såg dagens ljus (efter Snövit 1937, Pinocchio 1940 och Fantasia 1940) och av dessa fyra är Dumbo den solklart barnsligaste. Framförallt är det färgerna som gör det. Känslan av Dumbo är att filmen är en orgie i pastell men jag vet att det bara är en känsla, inte verklighet.

Det som slår mig med filmen är hur lång den känns trots den mediokra speltiden på 64 minuter. Det som också slår mig är hur allmänmänsklig historien är, utanförskap och mobbing är minst lika aktuellt idag som det var 1941. Tänk att det sitter så djupt rotat i våra människokroppar att håna, reta och bespotta individer som inte ser ut som ”alla andra normala”, vad nu ”alla andra normala” är för nåt.

Jag gillar verkligen dom gamla tecknade disneyfilmerna, allt känns så äkta, så på riktigt. Det är fascinerande vad som gick att åstadkomma på film med penna, papper och en jäkla massa tålamod. Jag tror däremot inte att Dumbo är en film för kids av idag. Jag tror den är alldeles för stillsam. När jag ser filmen känner jag ingenting av den kärlek jag kände inför boken. Inte ett dyft. Filmen ger mig faktiskt inte mycket alls. Jag tror jag ska gå ner i källaren och leta fram boken ur ungarnas kartonger istället, om det finns några söndertittade sidor kvar vill säga.

Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito skrev om filmen igår. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.