Etikett: Decennier

Publicerat

FANDANGO

.

.

För fjärde fredagen på raken är jag medrecensent i projektet Decennier och för fjärde fredagen på raken skriver jag och decenniergänget om en 80-talsfilm som kanske inte hör till dom allra mest kända.

Fan alltså, jag har sett tre fredagsfilmer på raken nu som fått lägsta betyg (Where the buffalo roam, My dinner with André och Fitzcarraldo), det måste liksom vända, det måste sluta på topp, eller hur visst måste det det? För egen del är dagens film den enda av dessa fyra som jag på förhand kände till, jag har till och med sett den men det var så länge sedan att jag inte mindes någonting. Nu när jag sett om filmen visade det sig att jag mindes mindre än ingenting, jag är fan tveksam till att jag ens sett den. Nåja. Spela roll.

Fandango är en roadmovie med en snygg Kevin Costner, en töntig Judd Nelson i pilotglasögon och två killar till som är och var okända av en anledning. En turkos gammal bil har en stor plats i handlingen också.

Det fanns ingenting i den här filmen som engagerade mig. Jag struntar helt ärligt i att dessa fyra män är på väg att bli vuxna, ska ut i livet, hoppar fallskärm och/eller ycker det är en bra idé att åka bil till Mexico. En av killarna har tydligen blivit ”draftad” till Vietnamkriget (draftad? Trodde det bara det ordet gällde sport) och jag blev mer sugen på att googla ordet än att se klart filmen. Manuset är som helhet ett hafsverk, dialogen känns stundtals precis lika styltig som vi ibland anklagar svenska filmer att ha, filmen har inte något som sticker ut, som gör den minnesvärd.

Det finns en anledning till att Fandango är en tämligen bortglömd 80-talsfilm. Den är helt enkelt skitdålig. Så nej, det slutade inte på topp för min del, det slutade med FYRA ettor av FYRA möjliga, ett medelbetyg på 1/5. Det är så udda att det nästan blir kul. Fast jag hade hellre haft kul när jag såg filmerna. Hö hö.

Tack Henke och Christian för att jag fick vara co-writer under dessa fyra veckor. Det VAR kul, det var det faktiskt, det handlade nog mer om maximal otur vad gäller filmvalen i kombination med en busskrock rakt in i min filmsmak. Men nu ser jag fram emot 90-talet!

Är resten av Decennier-gänget lika oresonliga som jag kring Fandango? Klicka på länkarna för att se efter.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

FITZCARRALDO

.

.

Efter två decemberfredagar med riktigt risiga 80-talsfilmer, Where the buffalo roam och My dinner with André, lägger Decennierprojektets grundare Fripps filmrevyer och Movies-Noir in en kanske inte högre men väl annan växel. Nu ska vi nämligen ut och resa.

Vi ska till Peru, vi ska mitt in i den peruanska djungeln där en excentrisk man vid namn Brian Sweeney Fitzgerald ”Fitzcarraldo” (Klaus Kinski) fått för sig att han ska bygga en opera – och hela gottepåsen regisseras av Werner Herzog.

Fitzcarraldo ser läskig ut. Han ser ut som en morf mellan Frankenstein och Willem Dafoe, en morf som begåvats med egenskaperna dålig smak samt snålhet vilket resulterar i en hemmablondering som gick fullständigt åt fanders. Det från början mörka håret blev givetvis kycklinggult, alla vet att det blir så, ALLA. Men detta tycks inte störa Fitz, ja, jag kallar honom Fitz för det känns som att jag känner honom nu efter att ha sett den här trettontimmarsfilmen som lika gärna hade kunnat heta Den oändliga historien i Peru.

TRETTON TIMMAR?

En fullt förståelig fråga. Nej filmen är inte tretton timmar men den känns som tretton timmar. Å andra sidan är den 158 minuter och det är inte kattskit det heller, speciellt när filmen inte riktigt handlar om nämnda opera. Filmen handlar nämligen inte om en halvgalen entreprenörs drömmar om en opera, om att bygga något stort och maffigt i en natur som är gjord för kokosnötter och bambumadrasser, nej, tänk om det hade det varit så väl. Filmen handlar om att Fitz köper en båt, en stor jävla ångbåt som han ska köra via en flod till en annan. Kruxet är att floderna inte sitter ihop utan skiljs åt av ett STORT BERG och hans braiga idé är att transportera – dra – båten ÖVER berget, ner på andra sidan och plask ner i rätt flod.

Fitzcarraldo är det vattentäta beviset för att man inte kan lita på IMDb´s betygssystem. Filmen har 8,1. 8,1! Fatta hur högt det är! Nightcrawler har 8,1, Mandomsprovet har 8,1, Exorcisten har 8,0. Fitzcarraldo har liksom ingenting i den där 8-sfären att göra, inte alls, det måste vara nån fascistoid grupp av Kinski-hags eller nåt Herzog Fan Gang som gett sig fan på att gemensamt logga in på IMDb och visa världen hur extraordinär denna film är. Sorry to say, dom har fel.

Fitzcarraldo är verkligen inte en bra film. Jag struntar i om den skulle ha varit baserad på en verklig händelse (vilket den inte verkar vara, det enda som är sant är att båtfan drogs över berget på riktigt), jag tycker den är rätt igenom ointressant. Men, det finns ett MEN, det finns en guldstjärna som jag ska sätta på fodralet. Jag ska ge filmen en stor eloge för ljuden som båten gör ifrån sig när den dras över berget. Knarren, ljudet av träfibrer som dras isär, det är väldigt mysigt att lyssna på (påminner om efterljuden i en gammal berg-och-dalbana när vagnen passerat och hela bygget står och vajar av trycket) och jag skulle gärna ha ett insomningsband med enbart dra-en-ångbåt-över-berget-ljud. Skulle kunna bli en storsäljare. Kanske en app?

Nu är det alltså tre ettor av tre, ett osannolikt lågt medelbetyg på dessa noga utvalda 80-tals-praliner (sa hon med ett stänk av saltsyra). Men kanske, kanske, kanske gick filmen hem bättre, mer, djupare, finare hos mina bloggkollegor än hos mig? Vem vet? Klicka vidare vettja.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

MY DINNER WITH ANDRÉ

Fredagseftermiddagar i december betyder Decennier-tema här på bloggen. Idag skriver Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och jag om en – i alla fall för mig – okänd film från 80-talet, My dinner with André i regi av Louis Malle.

För mig är Louis Malle mest känd som äkta man till Candice Bergen, hon som spelade Murphy Brown i TV-serien Murphy Brown men för många andra är han en mycket känd regissör. När jag ögnar igenom hans filmografi kan jag konstatera att den enda film av honom jag sett (före idag) är Begär (Damage från 1992 med Jeremy Irons och Juliette Binoche). Den är å andra sidan en riktig höjdare till skillnad mot dagens film.

Som en kommentar på förra veckans decennierfilm (och brutala lågvattenmärke) Where the buffalo roam skrev Movies-Noir: ”Detta var utan tvekan bland det sämsta 80-talet hade att bjuda på. Nu blir det skönt nog bara bättre!”. SOM jag önskade att han hade haft rätt!

Wallace Shawn är ett okänt namn men ett känt fejs och den här filmen går ut på att han käkar middag med André Gregory som är ett okänt namn och ett okänt fejs (trots att jag ser att han varit med i Demolition man!) Dom båda har skrivit filmens manus tillsammans, eller ”manus” snarare för det känns som att filmen faktiskt inte är mer än att dessa två ses över en bit mat, snackar lite och droppar floskler. Improvisation på film, alltså kan inte alla bara lägga ner den grejen? *host* Ja även Colin Nutley tack.

Den här filmen kom 1981 och jag förstår att den var ganska egen då sett till formatet, kanske till och med spännande, mustig, kryddig, härlig? Det kryllade inte direkt av planlösa lågbudgetpratfilmer på 80-talet men när jag ser filmen i nutid är den verkligen ingenting att hänga i julgranen.

Samtalet är så pass ointressant att jag stundtals undrar om det är jag som är dum i huvudet eller om man faktiskt kan skylla på tidens tand eller vad tusan det är frågan om. Om jag hade varit den tredje personen vid bordet hade jag behövt använda saltströaren i ögonen eller hacka mig i handen med gaffeln för att hålla mig vaken. Det är på gränsen att jag behöver göra det även nu, hemma i soffan, när jag tittar på filmen men Wallace och André är inte värda blodutgjutelse och smärta på det sättet, det får räcka med dom fyra stora koppar kaffe UTAN mjölk jag bälgade i mig för att ta mig igenom filmen.

Satan alltså, det svider i ögonen nu även utan salt. Två fredagar, två ettor i betyg, vart ska det sluta? Jag hoppas att Decennier-kompanjonerna tycker bättre om filmen än jag gjorde. Klicka på länkarna för att komma till deras recensioner.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

WHERE THE BUFFALO ROAM

Fredagsfilmen här på bloggen kommer under hela december vara någon från 80-talet, filmer noga utvalda av filmbloggarna Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Dom har ett projekt som heter Decennier och nu är dom framme vid 80-talet och då vill jag givetvis vara med på ett hörn.

80-talsfilmer ligger mig varmt om hjärtat, eller låg, efter att ha sett dessa fyra filmer är jag inte lika säker längre. Haha. Måste skratta lite nu för det är faktiskt ganska roligt. Vilka filmer! Voj voj! He he. Det ska bli VÄLDIGT intressant att läsa mina kamraters recensioner idag.

Where the buffalo roam. Kanske inte en av dom mest kända filmerna från 80-talet. Nej. Precis. Och man behöver inte vara Einstein för att förstå att det finns en anledning till det.

Författaren Hunter S Thompson har skrivit historien och Bill Murray spelar honom i filmen. Det är alltså samma Hunter S Thompson som skrivit Fear and loathing in Las Vegas och The Rum Diary, en författare som är toppen för alla som tycker det är jättespännande att följa en packad mans förehavanden. Personligen tycker jag inte det är speciellt spännande eller ens givande, det är rätt enahanda och tröttsamt.

Den här filmen ska dock vara nån form av biografi där bara vissa namn och detaljer är ändrade men den handlar om Thompsons (Bill Murray)  förhållande med juristen och aktivisten Oscar Zeta Acosta men som i filmen heter Carl Lazlo (Peter Boyle). Men biografi eller inte, det här är tråkigt bortom mitt förstånd. 96 minuter känns banne mig som 96 dagar. Jag är ledsen, min text blir inte mer informativ än sådär. Bortglömda filmer ÄR oftast bortglömda av en anledning.

Blir du sugen på att läsa mer om denna rackarfilm, klicka på länkarna här nedanför.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

Fredagsfemman #148

5. Jurassic World-trailern

Jag vet, jag borde låta bli. Jag vet, trailers kan förstöra så mycket. Jag vet precis allt det där men jag kunde ändå inte hålla mig från trailern till Jurassic World. Med hippetihopphoppande hjärta tryckte jag på play och BANNE MIG om jag inte färdades tillbaka till 1993 och den första Jurassic Park-ståpälsen! Med tårar i ögonen ser jag fram emot 12 juni 2015 på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Om du vågar kan du titta på trailern genom att klicka här.

.

.

.

4. Turkisk filmfestival

Hela helgen anordnar SF Bio i samarbete med Turkiska ambassaden en turkisk filmfestival på Skandiabiografen. Det kostar bara 60 kronor per biljett! Klicka här om du vill läsa mer.

.

.

.

.

3. Decennierfredagar

Fripps filmrevyer-Henke och Movies-Noir-Christian har ett mycket ambitiöst projekt tillsammans som heter Decennier. Dom har tagit sig igenom filmhistorien med början i 20-talet och nu är dom framme vid det goa och glada 80-talet. Vad händer då? Jo, jag hoppar med på tåget! Såklart! Hur skulle jag inte kunna göra det? Killarna har valt ut fyra 80-talsfilmer som gemensamt recenseras i december, en varje fredag, och jag passar på att se filmerna jag med. Mina recensioner kommer dock upp aningens senare än resten av gänget, jag har ju en fredagsfemma att tjonga upp på bloggen först. Kl 16 kommer mina decenniertexter, en varje fredag resten av månaden.

.

.

.

2. Så mycket bättre blir inte bättre än såhär

Alltså shiiiit vad bra Så mycket bättre 2014 har varit – och är. Imorgon är det sista programmet och jag kommer sakna det som tusan, det här gänget har varit helt otroligt bra. Det finns en sån värme mellan dessa sju artister, det känns som jag hänger med mina kompisar när jag ser dom på TV. Och just den där känslan fick jag så himla starkt när jag såg Carolas dag. Det kändes som om hon för första gången i sitt liv hittat ett sammanhang där allt var okej, där hon var okej och alla sju är så störtsköna och bara visar kärlek och respekt mot varandra. Det känns som att dessa sju artister har fått ett filmspanargäng och det är nåt som jag verkligen unnar alla här i världen.

.

.

.

1. Årets sista flmspanarträff

Imorgon. Årets sista filmspanarträff. Det elfte gemensamma filmspanarbiobesöket för i år. Det 32:a någonsin. Filmspanarna växer, det är coolt, vi blir fler och fler. Det är härligt att vara en del av någonting när man har världens ensammaste hobby. Jag vet inte vad som skulle kunna vara mer ensamt än att titta på film egentligen, samla på frimärken? Föda upp vandrande pinnar? Filmspanarna är dessutom en klubb där man kan vara precis som man är, hur nördig som helst och ändå passa in. Hur ofta händer det, ärligt nu?

.

.

Publicerat

DJUNGELBOKEN

.

.

Igår skrev Henke, Christian och Jojje om Djungelboken på sina bloggar och det handlar såklart om projektet Decennier. Grabbarna är framme vid 60-talet och som sista gemensamma film valdes denna lilla Disneypärla. Självklart ville jag också vara med på ett litet hörn och se filmen – eller snarare se OM den – för herreguuuuuuuuwd hur många gånger har jag inte sett Djungelboken i mitt liv? Vet inte. Många är det. För många? Ja, kanske. Eller inte.

Var nöjd med aaaallt som livet ger och all-ting som du kriiing dig ser-scenen med Mowglii och Baloo har jag sett lika många gånger som jag firat jul och filmen som helhet har jag sett från början till slut i vaket tillstånd kanske 10 gånger, i halvsovande säkerligen lika många och i framstupa sidoläge med dreggel i mungipan och en morgonpigg bebis vid min sida hundratals gånger – lätt!

Det var dottern som ville se ”Moggi” när hon var liten, samma dotter som med uppspärrade ögon nu ber mig titta på Djungelboken nattetid när hon sover för att hon är ”livrädd för musiken”. Jag har länge trott att hon skojat om sin ”elefantfobi” men när jag började sjunga ”Här marscherar våran tropp medan solen stiger opp, vi marscherar rätt över berg och slätt, ett, två, tre, fyr, på ett militäriskt sätt” så sprang hon som Snurre Sprätt in i sitt rum och stängde dörren. Om ett år blir hon myndig, hur fan ska det gå?

Nåja. Jag stängde in mig i sovrummet, stoppade in filmen i spelaren, satte på TV:n, kröp ner i sängen och 75 minuter senare var jag fortfarande klarvaken och… jätteglad! Vilken störtskön film det här är! Stämningen, musiken, Beppe Wolgers röst (ja, jag såg den på svenska, jag har bara sett den med svenskt tal, det är det enda sätt jag kan se den på tror jag), aporna, Mowgliis rentvättade hår (som hade passat in i Sofias hårresande tema), en kittlig Kung Louie, Baloo i bastkjol, trevliga låtar man kan sjunga med i och DÄR, DÄR var han, den lille apan som blev min idol redan första gången jag såg filmen.

Den apa jag menar är en av Kung Louis hantlangare, han med den vita frillan, den coolaste av alla apor som finns. Han har värsta groovet och kan spela trumpet på läpparna och luftgitarr med ett stort grönt blad och han kör sitt race solo fast i grupp (klicka här för att se sköningen in action).

Djungelboken är en film som jag tvivlar på kan göra någon besviken. Så oklanderligt tecknad, så gullig film utan att bli det minsta töntig, så charmig, så kul och samtidigt tänkvärd. Det här med att lika barn leka bäst, med att inte passa in men att på nåt sätt passa in ändå, med att ha och få en familj även utan blodsband, funderingarna kring vad som är viktigast när det gäller det som formar en människa – arv, miljö eller att ha en stor björn som bästis.

För mig är det kantboll på full pott här. En otroligt fin film! Vad tyckte då decennierkillarna? Klicka på deras namn för att komma till recensionerna: Henke, Christian och Jojje.

Publicerat

Fredagsfemman # 117

5. Nytt skräckinjagande fredagssällskap

Nu när bloggen sagt hejdå till Jigsaw efter att han hängt här varje fredagskväll i två månader så kör jag igång med ett nytt tema redan ikväll. Det är ett aktuellt tema, en figur som kommer dyka upp på bio inom en snar framtid, ett monster man inte kan göra annat än att fascineras över hur tacky det än är. Ikväll kommer första inlägget av sex. Yōkoso Gojira!

.

.

.

4. Vårens smak: Citron

Citronbitar är världsmästargott på pizza ihop med getost, ruccola, honung, pistagenötter, fikon och prosciutto. Anteckna! Smaka! Bara gört! Det fräter lite i gommen men det är det värt.

.

.

.

3. 60-tals-bonanza

Idag drar Henke och Christian vidare i sitt filmtema Decennier och under maj är det dags att gräva ner sig i 1960-talet. Dagen till ära skrivs det om en film jag tyckte om när jag såg den, To kill a mockingbird eller Skuggor från Södern som är den heter på svenska. Gregory Peck är verkligen en finfin skådis! Klicka på respektive namn för att komma till texterna: Henke, Christian, Jojje, Sofia och jag.

.

.

.

2. Turist-peppen

Ruben Östlund ska tävla med sin film Turist i Cannes. Jag har läst att Ruben med denna film ”hoppas öka skilsmässofrekvensen och minska turistandet”. Det låter som en härlig antites för det är något jag ofta känner när jag ser svensk film som fokuserar på just turistande. Sällskapsresan 2 och 3,  Reine och Mimmi i fjällen, Sune i Grekland, det kryllar av par som borde skilja sig och sluta turista. Men varför har den inte svensk premiär förrän i november? Det är ju jättelångt dit. Det är vinter då, tänk på det!

.

.

.

1. Sist på bollen men nu sparkar till och med jag!

Jag hade inte sett ett enda avsnitt, hade inte koll på ett endaste namn, jag har scrollat förbi så många tweets att nån info borde ha fastnat men nej, jag var totalt ospoilad vad gäller Game of Thrones när jag då – äntligen – började titta på serien tillsammans med Henke förra lördagen. Då blev det fyra avsnitt efter varandra och nu har det blivit ännu fler. Jag är lite fast kan man säga. Lite. Eller för att vara en serie så är jag ganska mycket fast. Härligt och bra på en och samma gång. Typiskt att det är utomhusaktiviteter-och-långpromenader-i-solsken-säsong bara.