Etikett: deckare

Publicerat

MARIA WERN – Stum sitter guden

Eftersom det känns som jag är inte i ett stim av ganska rackiga svenska kriminalfilmer tänker jag ge mig på en serie som jag missat/avstått/blundat för helt fram tills nu.

Böckerna om visbypolisen Maria Wern är skrivna av gotländskan Anna Jansson och det är lika bra att jag erkänner direkt: jag har inte läst en enda av dom. Varför jag inte sett filmerna när dom gått på TV beror på att dom gått på megareklamkanalen TV4. Jag vill försöka behålla min mentala balans och undviker därför all form av tittande på reklam-TV-kanaler – vilket är något filmer som denna ska vara glada för. Ständiga avbrott är inte positivt för någon film, än mindre sådana som man kanske är lite tveksamt inställd till från början.

Den första av Maria Wern-filmerna heter i alla fall Stum sitter guden och handlar om ett ritualmord som ska försöka lösas av den ensamstående mamman (änkan?) Wern och hennes gotländska kollegor mitt under midsommarhelgen. Wern är fint spelad av Eva Röse och övriga roller spelas av skådespelare som kan sitt jobb och inte retar upp mig i onödan. Det enda som retar upp mig är att deckargåtans lösning presenteras redan i halvtid för alla som har en syn någorlunda mer skarp än Stevie Wonders och mitt hopp stod till att jag skulle ha sett fel men icke sa Nicke, jag såg rätt och det blev ingen twist.

Det filmen lever på är genuina skådespelare och jag tror att serien som sådan kan så ett frö i mitt svenska filmhjärta om jag orkar ta mig igenom ett par till av delarna. Jag kanske gör det, det är i alla fall sommar och kraven på meningsfulla filmer som ger mig minnen för livet tonas ner.

Jämför jag Maria Wern med Sebastian Bergman i Den fördömde så väljer jag Wern tio gånger av tio.

Publicerat

TÄRNINGEN ÄR KASTAD

En svartvit svensk thriller med en upplösning i bästa Agatha Christie-style och med Sven Lindberg i en av huvudrollerna, kan det bli annat än en härlig filmupplevelse?

Det här är en film i vars manus det finns meningar som ”Du lilla fjolla” (en man säger detta till en kvinna) och ”Du är vacker som en scout där du sitter” (en man säger detta till en man) och där en grupp av kvinnliga balettdansöser tituleras ”flickhop” och ändå känns den inte ap-gammal sett till genusfrågor. Det är konstigt, men det är så det känns. Det är ändå en femtio år gammal film som kretsar kring relationer i olika former  – och lite ond bråd död som grädde på moset – och ändå känns den kanske inte fräsch som en bit lax på sushi men heller inte rutten som en konservburk med surströmming.

Jag tycker det här är underhållande att titta på, det är svensk filmhistoria, det är härligt att se Anita Björk, Jan Malmsjö, nämnde Sven Lindberg, Åke Falck och den fantastiske Allan Edwall som unga. Allan Edwall är så obeskrivligt lik Mikael Persbrandt att jag ibland undrar om det inte finns verkliga genetiska band mellan dessa två. Till och med rösterna är lika och dom har samma rörelsemönster (samma sak la jag märke till i den här filmen men då var det tvärtom, då var det Mikael Persbrandt som var lik Allan Edwall). Å andra sidan är Sigge Fürst och Magnus Härenstam jäkligt lika dom med. Och Peter Stormare och Ingmar Bergman.

Jag hade trevliga nittio minuter i TV-soffan och framförallt var det mysigt att få inbilla mig att det satt en liten liten orgelspelande tjomme strax bredvid TV:n och liksom spelade live under filmens gång. Det fanns det givetvis inte men soundtracket var utformat så att det uppmuntrade till lite stumfilmsfantasier och såna är ju alltid välkomna.

 

Publicerat

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!”

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.