Etikett: Deirdre O’Connell

Publicerat

THE BOY DOWNSTAIRS

Diana (Zosia Mamet) dejtar Ben (Matthew Shear) och det går rätt bra. Dom har flow, det känns fint. Personkemin dom emellan går kanske inte ut ”genom rutan” men hey, vem är jag att bedöma att dom inte verkar kära bara för att det inte sprudlar om dom? Eller för att Ben är introvert och hipsterskäggig Diana är så omständigt indie-anal hela tiden? Dom funkar och det är ju bra.

Eller?

Diana gör hux flux slut. Hon ska åka till London och ge sitt skrivande en ordentlig chans och väljer att inte ta med sig Ben. Så göra slut är enda utvägen. Så hon gör det, åker och kommer sedan tillbaka. Då behöver hon nånstans att bo och hon charmar en äldre fd skådis som äger en hyresfastighet (vi pratar New York nu alltså) och hon får förstahandskontrakt på en lägenhet som ser betydligt större och finare ut än något man rimligtvis borde kunna betala med lönen från en butikstjänst i en bröllopsbutik. Men hey, vem är jag att ifrågasätta hur mycket man tjänar som klänningskrängare i NY? En trappa ner bor i alla fall en kille. En skäggig kille. En skäggig kille som ser ut som Ben. En kille som…..hör å häpna ÄR Ben!

The Boy Downstairs är skriven och regisserad av Sophie Brooks och hela filmen är gjord efter indiefilmernas Formulär 1A. Intetsägande men ändå inte jättetrist.

Jag såg den här filmen på Stockholms Filmfestival tillsammans med Sofia. Hennes recension av filmen hittar du här.

Publicerat

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.