Sommarskräckisarna är dom bästa skräckisarna, näst efter höstskräckisar och julskräckisar. Vårskräckisar kommer sist. Men att krypa in i biomörkret när solen gassar ute, frossa i ondska och bli skiträdd – finns det nåt bättre? Ja, bada bubbelpool kanske, men that´s it.
Som på beställning sken solen sitt allra varmaste igår (i alla fall med Stockholmssommar 2014-mått mätt) och det kändes både typiskt och perfekt att passa på att se den sommarskräckis jag hoppats på mest. Scott Derrickson är liksom ett namn som förpliktigar. Han har skrivit och regisserat både Besatt (The exorsism of Emily Rose) och skräckfavvisen från 2012, Sinister, det är klart att jag har rätt höga förväntningar på snubben och på filmen. Dessutom spelar Eric Bana huvudrollen, det känns tryggt på nåt vis.
Att Deliver us from evil skulle vara ”based on a true story” trodde jag kanske inte. Manuset är baserat på en bok skriven av polisen Ralph Sarchie (spelas av Eric Bana i filmen), eller EX-polisen snarare, han sa nämligen upp sig från sitt jobb på New York-polisen och började jobba med demonologi, exorcismer och dylika ting.
All before but is bullshit. Så är det. Det spelar ingen roll hur mycket fint man säger om man sedan lägger till ett men och fortsätter med kritik, det är det sista man minns och enbart det. Därför tänker jag utforma min text tvärtom mot denna tes. Jag börjar med skiten och slutar med det som är bra.
Filmen lider av vissa problem. Den blir konstigt nog aldrig riktigt spännande. Kemin mellan Ralph (Bana) och hans fru Jen (Olivia Munn) är till exempel icke existerande, där faller en del av historien platt och även filmmakarnas försök att ge filmen kött på benen. Mitt biosällskap observerade Olivia Munns bländvita tänder, jag missade till och med det, jag tänkte mest på att hennes ögon inte ser snälla ut.
Filmen har logiska luckor som ingen äldre än 16 år kan köpa. Som till exempel när en man står inne hos lejonen på zoo och målar över text på en betongvägg mitt i natten under pågående polisaktion och ingen – ingen – ser honom förrän jättesent. Personalen sa bara ”han har stått där ett tag”, helt lojt. Jag känner dessutom att filmen är ganska så mycket för lång, två timmar är minst tjugo minuter för mycket.
Om filmen inte varit baserad på verkliga händelser hade den kunnat bjuda på härligt kolsvart slut i klass med Seven. Nu blev det inte så, nu blev det Hollywood Ending ända in i kaklet vilket var synd.
Nu har jag skrivit all bullshit. Nu kommer det som är before.
Eric Bana levererar! Han är superstabil och trovärdig och hade han inte varit det eller om hans karaktär spelats av någon sämre skådis hade filmen fallit helt platt för mig.
Ljudet är magnifikt! Paul N.J. Ottosson är mannen, myten, legenden som fått till en ljudbild som får hela salongen att skaka.
Jag ville bli skiträdd och jag blev skiträdd. Filmen hade tre lyckade jump scares, varav en gång så lättade jag flera centimeter från stolen. Dom runt omkring kunde vara glada att jag inte höll en kaffemugg i handen. Det kunde ha blivit en ofrivillig lattesprinkler.
Summa summarum, det är en okej film men inte mycket mer än så. Betygsmässigt velar jag mellan stark tvåa och svag trea men jag väljer att fria hellre än fälla den här gången. Eric Banas närvaro får fälla avgörandet.
Vad tyckte mitt biosällskap om filmen? Jag tror minsann han hoppade till rätt bra han med ett par gånger så klicka här och läs Christians egna ord om filmen.
