Etikett: Delroy Lindo

Publicerat

Veckans Cruz: SAHARA

Dirk Pitt.

Det är nästan så Matthew McConaugheys rollfigur i den här filmen klår Mark Wahlbergs Boogie Nights-kille Dirk Diggler i tävlingen som kan kallas Det Lökigaste Porrfilmsnamnet.

Dirk Pitt. Undrar hur det namnet kom till Clive Cussler, mannen som skrev romanen Sahara och som enligt  Imdb är ”probably one of the greatest adventure novelists of our time”.

Det visar sig att gubben Cussler skrivit hela 22 romaner med Dirk Pitt i huvudrollen. Så synd att Sahara inte gick bättre, då kanske Dirk Pitt hade blivit för Matthew McConaughey vad Indiana Jones är för Harrison Ford eller Percy Jackson för Logan Lerman. Å andra sidan, med facit i hand, det har gått rätt bra för McConaughey även utan Saharauppföljare som Pacific Vortex, Nemos arv och Striden om Arktis.

Sahara är ett anspråkslöst actionäventyr som utspelar sig i Västafrika, det är sanddynor, dykare, letandet efter ett sjunket skepp, hoppande båtar och en läkare (Penelope Cruz) som jagas till livet av en elak diktator.

Visst är det här en film som funkar att se, absolut är det det. Matthew McConaughey är solbränd, laid back, skjortlös och sex-packig precis som det sägs att vi var vana att se honom innan hans ”förvandling” (mer om detta på lördag). Penelope Cruz är en jättevacker kvinna som filmmakarna försöker göra ordinär genom att sätta håret i en tofs och klä henne i chinos. Sahara är å andra sidan VM i chinos. Mycket chonis är det. Beiga, beigebruna, brunbeiga med mer eller mindre fläckar. Har du en fetisch för chinos är Sahara chinos-heaven!

Kemin mellan Cruz och McConaughey är skön och kanske är det inte så konstigt, dom blev ihop under inspelningen. Stämningen i soffan är också rätt skön men det beror mer på varma mackor med pesto och parmaskinka än på filmen. Men som tidsfördriv funkar den. Filmen alltså.

Publicerat

CIDERHUSREGLERNA

”Jag tycker såhär. Det är en femma men det är ingen Place beyond the pines-femma. Inte så stark. Men en femma. Helt klart är det det.”

Vad fan säger man? Jag har halvgäspat mig igenom Ciderhusreglerna för tredje gången i mitt liv, den blir liksom aldrig mer än en svag trea i min bok, så ser jag den med sonen och den typ förändrar hela hans världsbild.

Jag ser ut som en lergök i ansiktet och fattar ingenting. Vad är det som är så bra? frågar jag och tar fram anteckningsbok och penna för att inte missa chansen att förstå. ”Allt. Den handlar ju om allt. Om allt som är viktigt.”

Jahaja. Sådärja. Nämendåså. Joråsåatteh.

Nu känner jag mig som ett jävla korvbröd, ett såntdär man glömt kvar vid grillen över natten när det både regnat och varit jättevarmt. Jag blir liksom mosig i huvudet. Jag försöker minnas tillbaka till tiden när jag var tonåring, när jag slukade John Irvings böcker som vore det perfekt söta mandarinklyftor. John Irving förändrade mitt liv med många av sina böcker, ändå förstår jag inte storheten i den här filmen. Kanske är det just därför? Kanske är det för att en favoritförfattare aldrig blir bra nog i filmmanusform, även om det är författaren själv som skrivit det? Kanske är det för att svärtan i boken Ciderhushusreglerna inte riktigt finns i Lasse Hallströms pastellfärgade filmatisering, kanske är bokens Homer Wells betydligt mer komplex som person än Tobey Maguire låter genomskina? Jag vet inte.

Jag vet att jag retade mig alldeles gruvligt på Michael Caine dom första två tittningarna, något jag inte gjorde nu. Jag vet att jag fortfarande tycker att Charlize Theron är nästan omänskligt söt filmen igenom, nåt jag inte riktigt kunde läsa mig till i boken. Så tittar jag på sonen och undrar vad han ser. Han har inte läst boken, han har inget original att jämföra med, han går enbart på magkänslan och den säger honom att det här var kanon. Jag ifrågasätter inte hans känsla. Han kommer minnas Ciderhusreglerna på samma sätt som han minns The place beyond the pines. Kanske kommer han berätta om det när han blir vuxen, kanske skriva om sommarnatten då mamma och han såg Spider-man vara förlossningsläkare på en rasslig VHS-kassett. Såna filmminnen växer inte på träd.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE CORE

Vad händer när jordens magnetfält är satt ur spel? Jo det kan jag tala om. Pacemakers stannar, samtliga Londons duvor får spel och flyger vilse, vädret blir vidrigare än vanligt runt om i världen och en samling modiga män – plus en kvinna – får i uppdrag att via en specialbyggd farkost ta sig ner till jordens medelpunkt och spränga lite och således få kärnan att börja rotera igen och livet kan åter bli normalt för oss världsmedborgare.

Wohooo, det här låter som ett kul uppdrag och en spännande film kanske du tycker. Jag är ledsen att lägga sordin på stämningen men det här är allt annat än skoj. Filmen lider av klara Armageddon-problem sett till effekterna och manus är blaha-blaha, däremot är skådespelarna en samling fullblodsproffs och regissören Jon Amiel har dom att tacka för ALLT som är okej med filmen.

Aaron Eckhart, Delroy Lindo, Stanley Tucci, Hilary Swank och han som dansade så fint i Änglavakt, Tchéky Karyo, är gänget som ska rädda världen och det är en sevärd samling skådisar i normala fall. Här blir det liksom BEYOND normalfall, det gäller bara att släppa taget och hänga med ner till jordens inte, att inte ifrågasätta, att inte ens på inandning uttala orden ”vad sägs om lite logik?”, då funkar filmen att se. Söker du reell verklighet och korrekta matematiska svar på fysiska, tekniska och biologiska problem då är mitt tips att du stänger av strax efter förtexterna.

Att amerikanerna vinner är ingen spoiler direkt och vem eller vilka som överlever turen i farkosten kan du räkna ut med ena handens tumme efter tio minuter men ändå, jag har sett sämre katastroffilmer OCH jag har sett många som är betydligt bättre. Skådisarna i allmänhet och Aaron Eckhart i synnerhet räddar betyget från att hamna bland rostiga cyklar och öppnade ravioliburkar på sjöbotten.

Som alltid ska man sluta när man är på topp så det är precis vad jag gör nu. The Core blir den sista filmen i detta tema. Jag hoppas du fått några tips på både bra och dåliga filmer i den här genren och jag kan lova att det kommer att skrivas om fler katastroffilmer på bloggen så småningom, dock kanske inte på tisdagar.

Eftersom jag på den senaste tiden fått lite av en hang-up på Aaron Eckhart och att han även var med i den här filmen så blir det en naturlig övergång till nästa tisdagstema som heter *ta-daaaah* Veckans Aaron.

Så håll i hatten och stoppa tummen rätt i munnen för nu vankas det fitthaka på veckobasis ett tag framöver.