.
.
Det är många som klagar på brist på karaktärsutveckling, trovärdigt manus och fungerande dialog i Transformersfilmerna men hallå, kom igen, har ni som klagar sett Den blå lagunen?
Två barn blir strandsatta på en öde ö tillsammans med en skeppskock som hittar en tunna rom och super ihjäl sig. Pojken (Christopher Atkins) och flickan (Brooke Shields) blir kvar ensamma på ön och åren går. Dom är hux flux inte så små längre men dom kämpar på med sitt liv, jagar sin mat, pratar lugnt och stilla med varandra och Emmeline (Shields) har den kritvita klänningen på sig som hon hade när hon som fyra-fem-åring hamnade på ön. Fortfarande lika vit bara lite mindre.
Det här är en mix av tantsnusk för väldigt unga, existentialism for dummies och Mitt i naturen. Lyckas man inte bli gravt betuttad i Christopher Atkins blonda lockar och vältränade torso eller Brooke Shields ögonbryn har filmen INGET tittvärde över huvud taget. 1980 har aldrig känts mer som 1850 än nu och det roliga är att jag kände samma sak när jag såg filmen första gången nånstans i mitten av 80-talet. Jag fattade inte grejen då och jag fattar den inte nu.
Men jag måste erkänna att om filmen slutat fyra minuter tidigare hade en fått en trea.
Det här är tredje filmen i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag kommer tre filmer från 1981.