Historien om barnet som tvingas växa upp (alltför) fort, överkomma sina rädslor och få sig bevisat att mod är den mest livskraftiga av känslor som finns, ja, den historien har vi sett många gånger förut.
Mowgli i Djungelboken och Simba i Lejonkungen är dom jag först tänker på när jag nu ska lära känna Arlo, den lilla gröna dinosaurien med stora och lite slappa fötter som är rädd för banne mig allt. Han växer upp med en rättrådig far, en klok mor och två syskon som är både större till växten och tuffare i knoppen än Arlo trots att deras ägg kläcktes i princip samtidigt.
Arlo beger sig ut i skogen med sin pappa och under strapatsen tvingas Arlo stå ansikte mot ansikte med många av sina rädslor: hala stenar, floden, klättra, orka, att inte vara så bra/stark/snabb som pappan. Men som många av oss med lite erfarenhet av livet vet, det vi borde vara som mest rädda för är sånt som i princip aldrig händer och eftersom det så sällan händer tänker vi inte på det. Men det är klart att det absolut värsta som kan hända Arlo händer (och alla som sett Lejonkungen vet exakt vad).
Den gode dinosaurien är en väldigt rar film. Det är en film för dom allra minsta, för dom allra största och alla där mitt emellan. Den är sorglig men inte hemsk, den är rolig men inte på gränsen och den är framförallt extremt välanimerad. Vad annars fanns det förresten att vänta av en Disney-Pixar-film?
Det filmen dock inte har är något rätt igenom eget, nåt som fastnar, nåt som gör mig sådär Zootropolis-prillig i kroppen men jag hade en väldigt trevlig stund i soffan. Det räcker långt ibland.
Filmen finns att hyra på Itunes och ja, den är värd 39 kronor.