Att vara domare innebär inte att du ska döma om en skurk är skyldig eller oskyldig, det innebär att du ska se till att lagen följs, alldeles oavsett konsekvenserna.
För domare Steven R. Hardin (Michael Douglas) kommer den insikten som en svidande hurring när han två gånger på kort tid tvingas frikänna uppenbara mördare och banditer då lagtexten har logiska luckor som är alltför lätta att smita igenom.
Samvetet gnager, det är svårt att sova, ännu svårare att vara fokuserad och hemma undrar frugan (Sharon Gless, den fantastiska Cagney i TV-serien Cagney & Lacey) om han träffat nån annan. Så presenterar domarkollegan Benjamin Caulfield (Hal Holbrook) en idé som Hardin får svårt att tacka nej till. Vad den idén innebär tänker jag inte avslöja, den är väl inte apsvår att klura ut om man är lite fiffig men jag bjussar inte på den med risk för att spoilera nåt.
Jag är infernaliskt svag för rättegångsfilmer, såna som utspelar sig i domstolar med härligt retoriska och smarta advokater och åklagare och jag tycker väldigt mycket om Michael Douglas som skådespelare. Det finns alltså ingenting med Den inre cirkeln som borde göra den till en dålig film i mina ögon.
Första halvan av filmen (och lite mer än så) är väldigt bra, alltså VÄLDIGT bra. Det är en tät stämning från början, jag känner på mig att det kommer genomtänkta twister, det är maktfullkomliga män med otäcka blickar, det är kriminella element, det är mord, skön musik och det är sådär rekordeligt filmat som det var ”förr i tiden”. Men när två tredjedelar av filmen gått kommer jag på mig själv med att fladdra iväg i tankarna på andra saker (Vad har jag för mat i frysen? När var nästa tvättstugetid? Såna saker…) och det är ju aldrig ett bra betyg till en film. Historien blir i ett huj ganska oklar, det känns som att regissören har bråttom att komma vidare och det blir ett par manushopp som gör att jag tappar intresset rätt rejält. Det är synd, riktigt synd, däremot är Michael Douglas bra, riktigt bra.
Filmen lämnar en helt okej eftersmak och jag känner att jag vill se mer – mycket mer – av smarta, spännande och välgjorda 70-och-80-tals thrillers. Jag har lite cravings kan man säga. Nu ska jag bara börja gräva efter guldkorn.
Movies-Noir har också sett filmen. Här är hans recension.
