Etikett: Denis Villeneuve

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

Fredagsfemman #296

5. The Leftovers!

Efter att så sakta ha börjat tagit mig in i TV-serien The Leftovers inser jag att det är en serie jag definitivt kan komma att fastna för. Jag känner mig både rädd och förväntansfull inför detta. Tre säsonger. Massor med timmar. Men en hittills osedvanligt MAGISK Justin Theroux i huvudrollen. Det här är första gången jag ser något som helst speciellt i den karln men OJ, han är helt sjuuuukt bra här!

.

.

.

4. Monsters of film!

Här är festivalen som började i onsdags, håller på till på söndag och där vissa av filmerna kan ses på SF Anytime! Läs mer om festivalen här och här (eller här) kan du se filmerna som finns som VOD. Det finns bland annat en film som heter Serpent. Den handlar om en svart mamba. Och två personer. I ett tält. Jag dör nästan bara jag skriver det här. Men passa på att se 47 meters down om du har möjlighet att gå på någon av visningarna ikväll. Den visas kl 20 och 23.45 på Zita. Ett MÅSTE för alla som gillar hajskräckisar!

.

.

.

3. Denis Villeneuve

Säga vad man vill om vad som helst men det här är en snubbe som har hittat helt rätt i livet. Fy fan var najs det är, det är i det närmaste LYCKA jag känner när människor jobbar med det som dom är mest lämpade för att göra. Och Denis Villeneuve bör inte köra buss eller operera lårbenshalsar eller mata knubbsälar. Han bör göra film. För alltid. (Och detta säger jag MED EMFAS trots att jag ska se Blade Runner 2049 först imorgon). Ett extra tips! Prisoners finns på Netflix nu! Se! Se! Se!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Hej filmspanare! Imorgon ses vi för att gemensamt se en av årets största och mest omtalade filmer. Det ska bli spännande. Och kul. Och intressant. Och långt. Och riktigt riktigt mysigt!

.

.

.

1. GUD HÖR BÖN TILL SLUT (om nu Gud kan likställas med SF)

Jag har tjatat och gnällt och tjurat och surat och mejlat och kommenterat och skrivit spaltmeter om det ABSURDA i att SF inte fixar till sin sajt så man kan betala sin biobiljett med sina egenhändigt intjänade bioklubbspoäng. Men nu….nu….NU kan man göra det! Hörde du? NU KAN MAN BETALA MED SINA POÄNG! Tack SF för att ni äntligen tagit ert förnuft till fånga och lyssnat på era kunder. Bättre sent än aldrig.

 

 

Publicerat

ARRIVAL

Det enda vi alla med säkerhet vet är att vi alla ska dö.

Jobbig tanke? Ja, som fan, men oavsett hur ångestframkallande den kunskapen är så är den sann. På ett sätt gör det oss alla till läsare av framtiden, vi vet EN sak som definitivt kommer hända och den vetskapen gör att vi tvingas förhålla oss till den i allt vi gör.

Är det värt att gå nio år i grundskolan, jag ska ändå dö? Plugga vidare, låna pengar av CSN? Är det nån idé att bli kär, både hen och jag ska ju ändå dö? Och barn, vad är det som gör att vi sätter barn till världen när både vi OCH barnen (hemska tanke!) kommer försvinna från jordelivet?

Vi tar beslut utifrån vad vi vet och när vi egentligen bara vet att vi är födda och därför en dag också kommer dö, ja, vad annat kan vi göra än så gott vi kan? Och skulle vi agera annorlunda om vi visste mer? Vad tror du?

När jag sätter mig i bilen efter att ha sett Arrival med Jojje och Joel i en näst intill fullsatt Rigoletto 1 kan jag inte sitta still. Det är som om filmen landat i mig, i kroppen, i sinnet. Jag drar på Håkan jättejättehögt på bilstereon och jag känner en sån jävla lycka i kroppen över att finnas till. Jag ser bilder fast ögonen är öppna, tussilagon, världens kanske vackraste blomma, jag ser skrattande blå ögon, jag ser bra saker och hur det känns i bröstkorgen när man gör såna, jag ser solnedgång,  min enorma längtan efter att bo precis vid ett vattenbryn, jag ser barn som somnar på min arm och bubbelpool med toppluva, jag ser alla dom där magiska ögonblicken liksom uppträdda som smultron på ett strå och jag tänker att det är värt det, det är så jävla värt att leva fast jag vet att jag ska dö.

När jag gick till biografen sträckte sig min tankebana till rädslan för att mina förväntningar på filmen skulle vara för höga. Regissören Denis Villeneuve är min favvis, han har hittills aldrig gjort mig besviken och jag känner ett sting av oro att det här gången kan bli den första. Men så händer samma sak som när jag såg Sicario. Musiken! Ljuden! Brölen! Jag känner mig hemma och kan slappna av. Två timmar senare kommer jag ut ur hypnosen och jag är nöjd, jag är jättenöjd.

Att filmen inte får högsta betyg av mig beror på två saker: jag förutsåg ”slutklämmen” redan i början av filmen (och hoppades att jag skulle ha fel men det hade jag inte) OCH den nådde inte ända fram, inte ända in i hjärtat.

Samtidigt, när jag sitter i bilen och fulsjunger allt vad jag har ”Stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer, din tid koo-mm-eeeeer” så känner jag att filmen nog tog sig dit ändå om än på en liten kringelikrokväg. En omtitt så är den hemma.

.

Undrar du vad Pepp-märkningen är för nåt så kan du läsa om den här. Undrar du varför Jojjenito bytt header på bloggen så kan du läsa förklaringen här. Undrar du var Fripps filmrevyer och Movies-Noir tyckte, klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

Fredagsfemman #252

5. Värsting-bio-premiär-dag-idag

Det är nästan så jag får sätta mig på händerna och bita i ett hundben för bionörden i mig riskerar att gå fullkomligt bananas den här helgen annars. Fast….why not? Jag kan väl ordna mig en liten egen filmfestival? American Honey, Fyren mellan haven (med Alicia Vikander och Michael Fassbender), en HÖJDARE som kan ses lite högre upp på listan SAMT en dokumentär som har gått i Stockholm några veckor som heter Mannen från Snåsa. Den gäckar mig. Jag kanske måste se den också faktiskt. Det får bli en helg i biofilmernas tecken, så får det bli.

.

.

4. Slå ett slag för Maskinen

Nu när det är blött, blåsigt och kallt och många var och varannan sekund drömmer sig bort till en lägenhet i Spanien (jag är dock inte en av alla dessa även om jag alltid glömmer vantar när bilrutorna ska skrapas och tycker snöfall endast ger merarbete och knappt är mysigt att titta på ens) tänkte jag tipsa om något som ger mig energi till och med när jag skottade fram bilen med en liten sopborste. Det tog en timme. EN TIMME!! Vadå ”vackert” med snö??? Maskinen räddade mig då, så mycket kan jag säga. Maskinen på hög volym i lurar. Och jo, alla som inte dansar ÄR våldtäktsmän.

.

.

.

3. Wanda Ventham

För många är kanske Wanda Ventham mest känd för att vara en brittisk skådespelerska och en superhottie från 70-talet men för en person som jag som är smått besatt av namn är Wanda Ventham något av ett unikum. Wanda Ventham är alltså mamma till ingen mindre än Benedict Cumberbatch MEN det göttiga slutar inte där. Hon har en dotter också. En dotter med ett namn som är fullt komparabelt med det extremt ovanliga namn brorsan har. Hon heter Tracy Tabernacle. På riktigt. Tracy Tabernacle. Sug på den du! Jag undrar om Wanda hade träbokstäver med barnens namn på rumsdörrarna när dom var små? Inte? Haha, tror inte jag heller.

.

.

.

2. Många favvisar i På spåret!

Ikväll har På spåret säsongspremiär och det är lilla julafton för många av oss som gillar att gympa hjärnan i TV-soffan. I år är dessutom fyra av mina favvis-kända-människor med: Bea Uusma, Sigge Eklund, Erik Niva och Kristoffer Appelquist. Två av dom är dessutom i samma lag. TV-fredagarna fortsätter vara mysiga.

.

.

.

1. Arrival! Äntligen!

Denis Villneuve är en av mina stora regissörsfavoriter. Han har med sina filmer hittills enbart skänkt mig nöje (även om jag blev brutalt tossig i skallen av Enemy och mörk i magen av Prisoners). Därför kan jag utan att överdriva säga att Arrival är den film under 2016 som jag sett mest fram emot. Jag är lite pirrig i magen faktiskt för i eftermiddag ska jag äntligen se den. ÄNTLIGEN! Blir det bulls eye eller missar pilen hela jäkla tavlan? Jag lär återkomma med min dom både i podd- och bloggform. Håll tummen nu, snälla.

Publicerat

Fredagsfemman #189

5. Danskjävlar

Alltså, dom ÄR grymma på att göra TV-serier, danskarna. Jag har – sist på bollen – tuggat mig igenom första säsongen av Arvingarna och det var inte särdeles energikrävande. En liten familjs öden och vedermödor efter att matriarken, den stora konstnärinnan, gått och dött kanske känns oengagerande på pappret men skådespelarna gör hela jobbet, det är imponerande bra! Nu längtar jag efter säsong två som snart landar på mitt hallgolv OCH säsong tre som tydligen är på väg att spelas in.

.

.

.

4. Emily Blunt

Här har vi en skådis som är alldeles briljant i allt hon gör MEN som man ändå inte riktigt tänker på. Det är spännande tycker jag. Hon smyger liksom in från sidan och tar över showen på ett sätt som känns väldigt modernt, väldigt mycket…NU. Och idag går det att se henne på bio som FBI-agenten Kate Macer i Sicario.

.

.

.

3….och jag har sett om Ett päron till farsa…

…och den var LIKA BRA ANDRA GÅNGEN! Så strunta i alla sågningar du läst, gå och se filmen NU. Om ETT gott skratt förlänger livet så lär jag bli 150 år nu.

.

.

.

2. Andra avsnittet av Snacka om film!

Då var det andra avsnittet av Steffos och min podcast Snacka om film ute för allmän lyssning. Den här veckan avhandlar vi bland annat Sicario, betygssättningen av Jag är Ingrid, den gamla godingen De vilda gässen och så ska förra veckans uppdrag förhoppningsvis redovisas. Podden finns på Acast, Itunes, hemsidan eller för nedladdning/rss här.

.

.

.

1. Denis Villeneuve

Vilken otrolig begåvning han besitter, den kanadensiske regissören Denis Villeneuve! Idag har hans nya film Sicario biopremiär och även om jag inte tror den kommer bli en lika stor publikmässig framgång som Prisoners så hoppas jag att massor med människor kilar iväg till biograferna och ser den här filmen. För den är bra. Mycket bra. Och Denis Villeneuve visar än en gång att han är en av dom allra bästa!

Publicerat

SICARIO

Det är riktigt ordentligt och snyggt spacklade gipsväggar för att vara i en trashig fattig förort i Arizona hann jag tänka några minuter in i filmen.

Det är nog den första gången i mitt filmtittarliv som underarbetet gör mig tveksam. Konstiga val av tapeter, javisst, det händer, men att någon varit för ordentlig med spacklingen för att jag ska köpa det, DET har aldrig hänt.

Men för att ta det från början.

Sicario var den enda av filmerna som visades på Malmö Filmdagar som jag på förhand var superpepp på. Jag hade inte sett trailern, inte läst så värst mycket om den men i min värld räcker det att Denis Villeneuve är regissör så går jag liksom ner i split (eller ja… så mycket det nu går innan nånting krasas sönder och jag behöver assistans för att komma upp på fötter igen). Det sköna var att mina höga förväntningar till trots så var jag inte orolig när filmen började. Jag var helt lugn. Ett enda litet böööööööööööööö [tänk monotont ödesmättat bakgrundsljud] och jag var hemma. Det där ljudet alltså, eller ”musiken” eller vad man nu ska kalla det, det låg som en stickig otäck filt över hela filmen och JÄVLAR vad den är mitt i prick!

Emily Blunt är FBI-agenten Kate Macer som är filmens nav. Runt henne ”dansar” diverse CIA-män av lite olika anledningar men Josh Brolin (iklädd strandtofflor) och Benicio Del Toro har dom största rollerna. Mexicos undre värld spelar också en viktig roll – och knark. Och dom där spacklade väggarna spelar en annan roll än min arbetsskadade hjärna först trodde. På ett bra sätt. Jag behövde inte bli arg på scenografer med dålig koll för är det nånting Denis Villenuve och hans crew har så är det JÄRNKOLL. På allt. Jag behöver inte oroa mig för att bli lurad eller besviken för den här mannen kan göra film!

Jag vill inte skriva mer om handlingen och kanske inte heller om skådespelarnas prestationer men det jag VILL är att se om filmen i ett tillstånd av utsövdhet och full med energismoothies och gott kaffe för jag lyckades tyvärr sona ut några minuter under filmens mest spännande del och det stör mig som fan. Jag kan ärligt skylla på att detta var den nionde av tio biofilmer jag såg på tre dagar men det hindrar mig inte från att känna mig både förvirrad och förtvivlad. Sätter jag rätt betyg? Filmen var bra som fan men är den en fyra eller en femma?

Jag gör såhär. Jag sätter en fyra nu för det var så det kändes direkt efter visningen. En fyra med guldstjärna. Sen återkommer jag när jag sett om filmen. Det kommer inte dröja.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Här är deras recensioner (klickbara länkar när texterna är publicerade).
Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito.

Är du nyfiken på Denis Villeneuves tidigare filmer, klicka här för att komma till mina recensioner.
Maelström
Un 32 août sur terre
Polytechnique
Nawals hemlighet
Enemy
Prisoners

Vill du höra mig prata mer om Sicario (eller….ja….så himla mycket mer kanske jag inte säger egentligen)? Men, ja, okejdå, om du ändå vill höra, klicka in dig på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2.

Publicerat

UN 32 AOÛT SUR TERRE

Nu kan jag sniffa på målsnöret!

Jag har tagit mig genom Denis Villeneuve-varianten av O-ringen genom att orientera mig genom deltävlingarna Prisoners (i bäckmörker med pannlampa), Enemy (i en labyrint där jag till slut blev så snurrig att jag behövde hjälp för att komma loss),  Nawals hemlighet (i en annan del av världen), Polytechnique (bland skolkorridorer) och Maelström (i en konstig odör, det luktade fiskbutik) och nu är jag framme vid den sista filmen som också är Villeneuves allra första: Un 32 août sur terre från 1998.

Den sista augusti råkade Simone (Pascale Bussières) ut för en otäck bilolycka. När hon vaknar upp är hon fast i en kraschad bil någonstans, hon vet inte var. Hon lyckas ta sig ut, vilse bland högt gräs hittar hon till slut fram till en större väg och får lift med en man in mot stan. Dagen efter, den 32:a augusti, får hon något slags uppenbarelse, en stark längtan efter ett barn tar över tankeverksamheten och hon kontaktar sin bäste vän Philippe (Alexis Martin) för att övertala honom om att bli pappa till hennes barn.

Om jag hade sett den här filmen först utan att veta något om Denis Villeneuves kommande alster så hade jag antagligen tyckt att den var lite mer beige än jag tycker nu. Nu vet jag vilken begåvning denne man är och läser in en hel del i filmen som jag inte kunnat göra om jag sett den 1998. Jag läser in klurighet, jag funderar på det här med att välja datum som egentligen inte finns, är alltihop en dröm, dog Simone egentligen där i bilen?

Precis som med alla dom övriga filmerna i detta Villeneuve-projekt så slås jag över hur olika varandra dom är. Det finns ingen solklar röd tråd genom hans filmer, ingen känsla som är urtypisk ”villeneuvesk” men det är ett utomordentligt gott hantverk rätt igenom. Han själv har skrivit manus till dom första fyra filmerna medans Enemy, Prisoners och filmen som kommer nästa år – Sicario – ”endast” är regisserade av honom.

Det här är en kille att hålla ögonen på framöver. Det känns så lyxigt, han är bara 46 år, han har måååånga produktiva år kvar som regissör. Jämför med Woody Allen till exempel, han är typ dubbelt så gammal och fortfarande i allra högsta grad aktiv. Så heja Denis, tack för dessa orienteringsdagar, nu ska jag hoppa in i duschen och ta sikte på nästa projekt – vad det nu kan bli.

Publicerat

MAELSTRÖM

Det gick hela nio år mellan Denis Villeneuves prisade film Maelström och hans nästa, Polytechnique. Det gick aningens fortare för mig att hitta nästa kontroll i filmtajmvarianten av O-ringen, orienteringstävlingen som handlar om att leta upp, se och skriva om samtliga av Denis Villeneuves filmer.

Det började med att jag kärade ner mig i Prisoners, förtrollades av Enemy, uppskattade Nawals hemlighet och förfasades av Polytechnique och nu är timmen slagen, nu ska jag ta mig an Maelström, filmen som kom 2000 och fick filmfestivalbesökare världen över att lägga regissörens namn på minnet.

Maelström börjar med att en stor blodig, kladdig och vårtig fisk pratar till synes rätt in i kameran. Han ligger på en rostfri fiskdisk och ska antagligen strax säljas i filéform men innan dess vill hen berätta en historia. Jamenvisst, klart den ska det. Det är ju alldeles naturligt att en vårtig fisk pratar. Historien fisken ska berätta handlar om Bibiane Champagne (Marie-Josée Croze) och det första vi får se av henne är med särade ben i en gynstol och en stor bedövningsspruta som trycks in där den just nu behövs. Bibiane är i färd med att genomföra en abort.

Den där aborten sätter spår i henne, hon går liksom in i sig själv efteråt, tappar livsglädjen och missköter jobbet. Hon är inne i sin egen traumatiska bubbla och inte blir det bättre när det händer en olycka, en olycka som hon smiter ifrån. Sen kommer fisken in igen, pratar lite, smaskar, är fortfarande vårtig.

På många sätt är Maelström urtypen av en festivalfilm. Det känns som att den är udda för att vara udda, inte för att det tillför nåt speciellt till handlingen och sånt arty-farty-lull-lull kan reta gallfeber på mig. Hade inte historien om Bibi varit så pass bra och så pass snyggt filmad som den är hade jag sannolikt suttit och svurit högt i soffan men det gör jag inte nu. Jag gillar filmen. Jag hade gärna klippt bort scenerna med fiskjäveln om jag fått bestämma men nu är den där och det är bara att hacka i sig.

En endaste film kvar innan jag går i mål. Nu är det pannlampa på och fullt fokus på att hitta Villeneuves allra första långfilm, Un 32 août sur terre från 1998.

Publicerat

POLYTECHNIQUE

Som en nattorienterare med pannlampa och laminerad karta försöker jag ta mig igenom regissör Denis Villeneuves filmer. Målet är att till slut ha sett dom alla. Han känns som en av världens mest intressanta regissörer, egensinnig och modig och han verkar vilja filma enbart mörka och väldigt starka historier, Polytechnique är inget undantag.

Filmen utspelar sig på École Polytechnique i Montreal den 6:e december 1989. Det är ett universitet för framtida ingenjörer och vi får till en början se hur en av dom kvinnliga studenterna har svårt att få praktikplats. En företagsledare i kostym och övre medelålder tittar skeptisk på henne och rabblar anledningar till varför hon är fel person varav könet är det enda egentliga problemet. Hon är kvalificerad på pappret men hon är kvinna. Det är en sida av feminism i den här filmen.

Den andra sidan handlar om Marc Lépine, en 25-årig man som hatar kvinnor och tycker att feminismen förstört hans liv. Han bestämmer sig för att lösa problemet på sitt manligt (?) kreativa vis och går till Polytecnique-skolan med sitt laddade gevär. Nu ska han ”kämpa mot feminismen” på riktigt. Tjugo minuter senare har han dödat fjorton kvinnor, skadat fyra män och tio kvinnor svårt samt skjutit sig själv.

Filmen är baserad på en sann historia precis på samma vis som Gus Van Sants skolskjutningsfilm Elephant. Berättelser från verkligheten som är så grymma att det är svårt att ta in. Reptilhjärnan reagerar omedelbart med att vilja mejla rektorer och ta ur barnen från skolan men andra halvan av hjärnan tänder ett värmeljus, klappar på en kattunge och försöker lugna ner den där tigermamman. Det är knappast vettigt att bli livrädd för dårar som Marc Lépine men heller inte konstigt. Hur kan människor, hur kan hjärnor, bli så sjuka?

Polytechnique är en film utan onödigt tjafs. Det som hände berättas rakt upp och ner, det är inget att vänta på. Därför tycker jag filmen tappar en del sista tjugo minuterna då det blir lite övertydligt, lite väl förklarande poetiskt sett till resten av filmen. Jag vet heller inte varför Villeneuve valde att göra filmen i svartvit men jag hade hellre sett att den var i färg. Å andra sidan är det bara smaksaker, petitesser, det är inget regelrätt gnäll för filmen är bra rätt igenom.

Villeneuve fortsätter hålla en kvalitet så hög att jag nu tar tag i stiftklämman, trycker den genom startkortet vid kvadraten märkt Polytechnique 2009, tittar på kartan och fortsätter springa, fortsätter leta efter dom sista två filmerna i spänd förväntan på Sicario.

Polytechnique är den tredje långfilmen Denis Villeneuve gjort och efter denna har han gjort tre till. Sex filmer totalt alltså. Jag har sett Prisoners (2013),  Enemy (2013) och  Nawals hemlighet (2010), kvar att se är Maelström (2000) och Un 32 août sur terre (1998). Dom två sistnämnda är dock inte helt lätta att hitta men en orienteringslektion är inte över förrän den är över.

 

Publicerat

NAWALS HEMLIGHET

Min fascination för Denis Villeneuves film Enemy fick mig att ÄNTLIGEN få ändan ur vagnen och se Incendies, eller Nawals hemlighet som den heter på svenska.

Två syskon sitter på ett advokatkontor. Deras mamma har dött och hon har efterlämnat ett antal kuvert som advokaten är satt att överlämna. Informationen att dom har en okänd bror dimper ner som en bomb, även det faktum att mamman önskar att dom letar reda på honom känns störande. Det var ingen närvarande och varm mamma dom hade, varför skulle dom bry sig om dessa kuvert? Men vilka barn är så samvetslösa att dom kan strunta i mammans sista önskan om att få detta gjort för att sedan kunna begravas i lugn och ro? Nej precis.

Jag tror det blev lite tokigt här, jag tror att jag sett Vinneneuves filmer i fel ordning. Det känns som att jag borde ha sett dom i produktionsordning för bästa möjliga upplevelse. Först Polytechnique sen denna sen Prisoners sen Enemy. Nu blev det lite hejsanhoppsan och jag tror det blev fel.

Nawals hemlighet är en bra film, inget snack om den saken. Det är också lite standard-modell-för-familjedrama-i-mellanöstern. Filmen rockar inte min värld, inte alls på samma sätt som Prisoners och Enemy. Nu väntar Polytechnique och jag håller andan.

Publicerat

ENEMY

Att se Enemy är som att titta på ett kärleksförhållande i retrospektiv.

Först tänker man bara på slutet, på uppbrottet, och slutet i Enemy gjorde mig mer eller mindre mentalt handlingsförlamad i flera dygn. Det gäckade mig. Jag förstod inte. Det skrämde mig, fascinerade mig, gjorde mig upprörd och jag fick svårt att sova.

Sen när sista scenen lagt sig i medvetandet började analysen av handlingen, av förhållandet, av allt man varit med om och sett. Jake Gyllenhaal som skäggig lärare och Jake Gyllenhaal som skäggig skådespelare, han spelar både rollen som lärare samt rollen som statist i en film som läraren Jake Gyllenhal hyrt i den lokala videoaffären efter tips från en kollega han inte verkar dela så mycket mer än lärarrummet med.

Läraren Jake Gyllenhaal blir som besatt av denne man på filmen som ser ut exakt som honom själv. Han letar upp honom, ringer, ringer igen, ringer återigen och den andre mannens gravida flickvän tror till slut att hennes man är otrogen. Den skäggige mannen Jake Gyllenhaal är liksom på två ställen samtidigt i filmen, han lever två liv, ett som brunklädd lärare med lugn flickvän, ett som svartklädd man med nojjig gravid flickvän men samtidigt ÄR han två personer, inte en. Männen må se likadana ut men dom beter sig olika, för att sedan på nåt sätt byta plats.

Alltså, Enemy är en film som biter sig kvar, den hugger sig in i magen med en liten liten vass yxa och den stannar där. Såna filmer är inte att leka med. Såna filmer växer inte på träd. Såna filmer ska man ta till sig, unna sig att fundera på och försöka njuta av även om det tar på krafterna.

Att Denis Villeneuve är en av världens mest intressanta och relativt unga regissörer står helt klart efter hans superår. Vad annat kan man kalla 2013 då han gjorde både Prisoners och Enemy, två fenomenala filmer och båda med Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Jag är MYCKET imponerad.

Tillägg en vecka efter jag såg filmen.

Jag trodde jag hade kommit över slutet, jag trodde jag hade slutat fundera men….icke. Jag drömde om spindlar och satt och skrev anteckningar för att få ut mina analyser om filmen ur huvudet. Det kändes som om jag fått rätt bra kläm på vad filmen egentligen handlade om, bortsett från det där förbannade slutet då. Nästan-bajsa-i-byxan-slutet.

Så fick jag tipset av Viktor på Filmmixern att titta på detta och sedan se om filmen. Jag följde hans råd. Nu känns det bättre. Det visade sig att jag hade koll på kanske 75% av filmen men med hjälp av förklaringsfilmen föll sista 25 på plats. Nu kan jag sluta grubbla, nu kan jag sova och nu kan jag höja filmen till det betyg den är värd. Jag skulle dessutom vilja lista (spoila) varenda smart liten detalj, varenda plantering, varenda genial scen men det tänker jag inte göra.

Det kommer att komma en tid då Enemy klassas som en klassiker från 2010-talet så se den om du inte redan gjort det. Den kommer göra dig galen ett tag men det är det värt, jag lovar.

Publicerat

PRISONERS

Ibland händer det att jag får frågan vilken som är min favoritfilmgenre. Jättesnabbt svarar jag alltid superhjältefilmer, det sitter liksom i ryggmärgen. Det är dessutom sant. Skräckfilm brukar hamna på andra plats, konspirationsteorithrillers på tredje. Men efter att jag sett Prisoners så undrar jag om inte smart kriminaldrama egentligen borde befinna sig däruppe på topp tre. Jag älskar ju denna typ av film och speciellt när det så välgjort och mörkt som här. Jag jublar inombords.

Jake Gyllenhaal har verkligen växt upp och blivit en mogen skådis. Här är han grävande och orädd polis med spännande tatueringar. Hugh Jackman är pappa. Arg, ledsen och frustrerad. Maria Bello är mamman, så bra, hon är alltid så bra.

Jag tänker inte skriva ett jota om handlingen,  den är viktig men det är inte viktigt att veta den innan du ser filmen. Kryp ner i biofåtöljen (eller soffan) och tillåt dig av njuta av filmkonst på en sån hög nivå att du inte för en sekund tänker att det är en film du ser. Alltså, det här är helt enkelt galet bra och väldigt väldigt nära en fullpoängare. Jag kommer definitivt se om filmen och jag misstänker starkt att betyget kommer höjas då.