Etikett: Dennis Dugan

Publicerat

Veckans varulv: THE HOWLING

Vad jag förstår är det här en riktig klassiker i varulvsgenren? Regisserad 1981 av den käcke gossen Joe Dante som tre år senare klämde i från tårna med Gremlins och tre år tidigare klämde i från andra kroppsdelar med Piraya. Säga vad man vill om Joe Dante men att regissera effektbaserade filmer klarar han rätt så bra.

The Howling hette Varulvarna på svenska när den hade premiär den 21 september 1981 och jag minns filmaffischen på den lokala lilla kvartersbion jag är uppväxt med men jag minns också att jag förstod att det var många år kvar till mina föräldrar skulle tillåta mig att se ”såna” filmer på bio. Jag vara bara nio år då och det var långt till femton. Jag lärde mig dock vad tidigt utvecklad kropp och skinn på näsan kan göra så det dröjde inte SÅ många år innan jag kunde kila förbi kassörskan i tron att jag hade åldern inne och hen gick på det – varje gång.

Mitt första besök i The Howling-världen var alltså inte i en biograf utan på VHS där jag min vana trogen spolade fram till dom mest goriga scenerna och såg dessa på repeat. Vad filmen handlade om spelade ingen direkt roll, det var effekterna jag ville se. Så när jag nu sett (om) filmen från början till slut utan att ha fingret på spolknappen känns det som att jag sett den för allra första gången. Nu har jag ju till och med sett alla tråkiga bitar, det vill säga första halvan av filmen.

Gary Brandner verkar ha varit en man med våldsam fascination för varulvar då hans romaner (och filmmanus) ligger till grund för inte bara dagens film utan även Howling II: Stirba – Werewolf Bitch, Howling III, Howling IV – The Original Nightmare, Howling V: The Rebirth, Howling VI: The Freaks och Howling: New Moon Rising. Bara när jag läser namnen på hans tre fruar spelar fantasin mig ett spratt, för visst är dom varulvsfilmskompatibla: Martine Wood Brandner, Barbara Nutting och Paula Moon?

80-talet är en riktig guldgruva när det kommer till allsköns skräckfilm och The Howling är egentligen inget undantag. Det enda trista med filmen är att den är så pass tråkig innan den – så att säga – ”kommer igång”. Men när filmen väl ”kommer igång”, ja då jäklar händer det grejer. Effekterna är helt klart förstklassiga och likaså ljudet. Burr alltså. Att se filmen med lurar ger en ljudbild jag knappt visste fanns i form av knak, knaster, kladd(o)ljud, käkpartier som brister, ögon som fladdrar, det är så mycket MUMS om man man gillar genren att jag helt enkelt bara ler.

Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra men nånstans retar jag mig för mycket på dom första dimmiga 40 minuterna, helheten kan inte bli mer än en trea. Men effekterna är fem plus, inget snack om DEN saken!

Publicerat

GROWN-UPS 2

Ibland gör man saker man på riktigt ångrar.

Jag inser att du som läser den meningen direkt åsyftar valet av fredagsbio. Grown-ups 2, herrejösses är du gaaaalen mänska kanske du tänker. Hur skulle du inte kunna ångra en fredagskväll i sällskap av Adam Sandler och hans überpubertala fånhumor kanske du fortsätter tänka. Själv ångrar jag aldrig att jag sett en film på bio alldeles oavsett vad jag tycker (eller inte tycker) om den. Däremot har jag nu lärt mig att inte kolla twitter strax innan filmen ska börja och definitivt inte klicka mig vidare in på en recension av aktuell film, en recension som dessutom redan i tweetet benämns som en sågning.

Det jag läste precis innan filmen var Josephs sågning av filmen på Möllan.nu. Den var inte nådig. Min blick fastnar framförallt vid den sista delen i texten.

”Grown Ups 2 är en gubbsjuk, sexistisk, rasistisk och omotiverat våldsam skitfilm som aldrig är rolig. Det mest sinnessjuka är att barnfamiljer satt i biosalongen och garvade läppen av sig. Folk hade tagit med sina barn till det här. Jag vet inte jag. På rak arm känns det extremt konstigt att filmer som Kill Bill har femtonårsgräns men att vem som helst oavsett ålder kan se den här fördummande skiten.”

Jamenjaha *host* vad nöjd jag känner mig nu. Här sitter jag bredvid min son i biosalongen och det är JAG som föreslagit filmen. Jag gillade första filmen (men avskydde trailern till tvåan) och på raden framför sitter ett killgäng med keps och prassliga snacks som tuggas med öppen mun och det skrattas åt äckligheter och skrattet låter som grisar som nöffar. Sonen vill försöka byta plats men vi hinner inte innan raden blir full och vi sitter fast i mitten. Javafan tänker jag, nu kör vi. In i det sexistiska, rasistiska, trash-humoristiska förvuxna-män-som-leker-barn-i-kiss-och-bajs-träsket Adam Sandler gjort till sitt.

Jag håller på att skriva ihop en manual till min son, en enkel lista som – om han följer den – kommer göra honom till en alldeles utomordentligt fin vuxen man. Jag trodde jag var nästan klar med listan men nu seglade en alldeles ny punkt ända upp på förstaplatsen: HA ALDRIG NÅGON MAN DU SETT I EN ADAM SANDLER-FILM SOM FÖREBILD. När jag berättade detta för honom skrattade han bara och jag tar det skrattet som att han fattar. Han fattar att snubbarna i filmen är fullkomliga idioter som faktiskt inte beter sig särskilt trevligt mot några i deras omgivning. Bara det att hela gänget vuxna män samlas på Kmart för att ”umgås” efter det att Lenny (Adam Sandler) snott en skolbuss och hängt upp busschauffören upp-och-ner i ett rep i busstaket, McKenzie (Chris Rock) känner sig som Messias himself för att han kom ihåg den 20:e årsdagen tillsammans med sin fru (Maya Rudolph) genom att lägga ett paket med ett halsband i en bajsblöja, Higgins (David Spade) har fått reda på att han är pappa till en gigantisk 13-årig (?) värsting och Eric (Kevin James) har antagligen tutinuttfikat med sin gamla mamma, nåt som tydligen är så tabu att han måste ljuga om det för sin fru.

Alltså, det är nåt skumt här. Det ligger om inte en hund så väl en ren begraven. Hur kunde denna film bli till? Det finns inte tillstymmelse till röd tråd genom filmen och där slutar jag försöka jämföra denna film med föregångaren, den som faktiskt hade ett manus, en tanke, en historia att berätta. Här händer det lite random grejer och sen blir det konstig fest, slut. Totalt obegripligt. Det ÄR sexistiskt som fan, det ÄR plumpt, det radas upp simpla utseendefokuserade skämt, det kissas, det ”bajsas”, det kräks men det mest iögonenfallande är att Lennys fru (Salma Hayek) visar big-ass-skrik-reaktion EN enda gång i hela filmen och det är när hon får se sin sons nakna kropp i duschen.

Jag känner mest för att sucka trött. Är det 2013? Har vi inte kommit nånstans alls? Jag skrattade gott åt två scener i filmen och Shaquille O´Neill visar upp skön självdistans i sin roll som väldigt stor polis men det hjälper liksom inte. Har man en någorlunda tänkande, kännande, intelligent hjärna så är det här inte kul. Adam Sandler ligger bakom många filmer som ÄR kul, på riktigt kul, men Grown-ups 2 är INTE en av dom.

Publicerat

JACK AND JILL

Tyvärr Adam Sandler. Jag är ledsen, men det här går bara inte.

Vad är det med den där blå färgen och dig? Den här postern ser ut precis som den där andra filmen med dig, den där som inte är så bra om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, ja, du vet den där fjärrkontrollsrullen – Click.

Och vad är det med dig och detta eviga pikande? Är det kul? Ja, det kan vara det om det görs med värme (som i Grown ups) men i den här filmen blir det inget annat än ren och skär vuxenmobbing. Svårskrattat tycker jag, eventuella fniss fastnar i halsen som en stor torr jävla knäckebrödstugga och jag tycker bara du är plump. Egenkär och plump på ett ganska osexigt sätt.

Är du så jävla snygg och perfekt själv egentligen? Okej, din tvillingsyster i filmen är ingen promenad i parken att umgås med men ger det dig rätt att behandla henne som skit? Och framförallt – är det humor att beskåda detta? Vem säger att det är ditt sätt att vara på, ditt sätt att prata, klä dig, umgås, äta, sova som är det rätta? Fan, du har en unge som tejpar fast levande hamstrar på sin egen rygg och du tycker att det är din syster som är äcklig för att hon svettas när hon sover. Jag fattar inte. Borde jag fatta? Borde jag skratta? Jag blir inte klok på det här. Jävla skitfilm alltså.

Att det är humor i den högre filmskolan att se vanliga kvinnor bete sig som vanliga kvinnor visade tjejerna i Bridesmaids. Tjejerna. I. Bridesmaids. I Jack and Jill finns det inga roliga kvinnor. Det finns en fager Katie Holmes som beter sig som en avtrubbad nickedocka när hon ständigt leende och tyst pratande är den tokiga familjens nav. Så snäll, så beskedlig, så lågmäld, så vacker, så smal och välklädd, så ständigt korrekt och aldrig utstickande – så perfekt kvinnlig i Adam Sandlers värld. Sen finns det Jill, Jacks tvillingsyster, den komiska karaktären i filmen som såklart inte spelas av en kvinna utan av Adam Sandler själv.

När Lillian, Maya Rudolphs rollkaraktär i Bridesmaids, bajsar på sig mitt på gatan iklädd brudklännning så är det roligt som fan. Hade Lillian spelats av en man hade scenen inte funkat alls lika bra. Det är roligt när en kvinna pinsamhetsbajsar just för att det sällan får synas på film men om en kvinna gör pinsamt roliga saker men kvinnan spelas av en man så förtas en del av poängen.

Jill hade funkat mycket bättre om hon hade spelats av en kvinna. Jill i den här filmen är bara Adam Sandler i klänning och lösbröst. Hon blir ett hån mot kvinnor, någon det ska skrattas åt istället för med. Adam, du och din regissör skulle ha litat på att fanns kvinnor roliga nog att klara av den här rollen. Du kunde ha klivit ett steg tillbaka, hållt käften med ditt manhaftiga fulpikande, slutat se dig själv som guds gåva till kvinnorna och filmen hade blivit rolig. Ja, faktiskt, den hade kunnat bli det med lite mindre av dig och ditt orerande i bild.

Fan Adam, jag gillar ju dig. Jag behöver inte ha tre promille i kroppen och stå vid en bardisk med armen runt dig för att erkänna det. Jag tycker du är jättebra men även solen har sina fläckar och du behöver en laserbehandling för att ta bort dina nu. Hitta tillbaka till din överdrivna kiss-och-bajs-humor som du ändå behärskar med viss form av finess eller förnya dig helt. Jack and Jill tänker jag förtränga och istället se fram emot nästa sommar och Grown ups 2.

(Det höga betyget är tack vare Al Pacino. Tack och lov för en skådespelare som kan spela över med självdistans.)