Etikett: Dennis Hopper

Publicerat

HELL RIDE

Larry Bishop regisserade en film 1996 och sen gjorde han nästa 2008 och har en film i pre-production för närvarande. Tre filmer under ett helt liv. Som skådespelare har han gjort desto mer även om han aldrig blivit något namn för den stora massan. Hell Ride är mellanfilmen, den som kom 2006, och den har Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Dennis Hopper! Jag trodde en kort stund att det här kanske var hans sista film (eftersom han dog 2010) men hade faktiskt elva rollprestationer kvar i kroppen mellan 2008 och 2010. Imponerande!

Så…vad har vi här då? En film som handlar om två rivaliserande motorcykelgäng, The Victors and The Six-Six-Six, som bråkat i årtionden och som inte verkar vilja lägga ner stridsyxan. Det är Dennis Hopper, Michael Madsen och filmens skapare Larry Bishop i dom stora rollerna. Lägg dessutom till Vinnie Jones och David Carradine och vad har vi då? Det är inga mjukisdjur till killar det här, det är liksom Hollywoods hårdingar i en och samma film.

Att läsa litegrann om filmen på IMDb innan man ser filmen var…intressant. ”This movie was absolutely horrible”. ”One of the worst movies ever made”. ”It’s not even worth your time renting it just so you can say you witnessed the car crash. You shouldn’t even be reading these reviews. I shouldn’t even be writing one”. ”Don´t waste your time”. ”Terrible”. ”A vigorously polished turd”. Jag kan inte låta bli att känna en viss nyfikenhet. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så himla illa?

Scrollar man lite längre ner bland recensionerna blir det annat ljud i skällan. ”100% badass”. ”I seem to be in a distinct minority here. Seems like most people, to quote Roger Ebert, hated, hated, hated this movie. But I loved it. God Bless Quentin Tarantino for commissioning Lary Bishop to make this movie. God bless the Weinsteins for coming up the with the (small) budget”.

Jag langar hyrpengen på SF Anytime och sätter mig väl tillrätta. Det här kan verkligen bli precis vaaaad som helst.

Åttio minuter senare.

Ja, vad fan ska man säga egentligen? Visst var filmen snygg sådär som på ett Tarantino-vis, allt är coolt så man dör MEN MÅSTE ALLA KVINNOR VÄSA HELA TIDEN? Och måste dom åma och kråma sig i dörrposter och väsa om att dom vill bli knullade fast man inte på något sätt kan förstå VARFÖR dom vill bli knullade av just den där svettige karln som inte är det minsta vare sig trevlig eller ens tillmötesgående. Och alla män, varför är dom som dom är? Mitt tålamod är verkligen inte boostad av braigheter när det kommer till våldsamma män som dödar och har sig till synes utan ens en agenda.

Jag försöker tänka tvärtomtanken. Jag försöker fokusera på OM det hade varit äldre fåriga öldrickande balla kvinnor i skinnbyxor som betedde sig som männen i filmen och unga väsande vältränade pojkar som åmande och hest bad om att få bli påsatta…nej, nej, det funkar faktiskt inte i alla fall. Det är inte genus-o-metern som stör mig, det är att 1. filmen egentligen helt saknar manus och 2. filmen känns som en ursäkt att få filma lite balla scener och stapla dessa på varandra.

Okej, helt oäven är filmen inte, det är inte en etta men nåt bestående men eller minne kommer den inte ge mig. Annat än det där putsade dörrvalvet mot vilken den unga tjejen svankade sig konkav för att få chansen på lite smutsig bikersnopp. Kändes mer som Cirkus Cirkör än Hell Ride.

Ps. Jag ångrade mig när jag pratade om filmen i podden. Klart som FAN det är en etta.

 

 

Tack till Hasse som gav mig och Steffo uppdraget att se denna film. Jag hade ALDRIG sett den utan hans hjälp. 

Publicerat

Veckans Cruz: ELEGY – SKÖNHETENS MAKT

Jag förundras hur en roman vid namn The Dying Animal kunde förvandlas till en film med titeln Elegy. Så djup är jag.

Penelope Cruz är bra men för vacker i slutet av filmen sett till den kvinna hon ska gestalta.

Ben Kingsley är slemmig.

Patricia Clarksson är ljuvlig.

Filmen är inge vidare.

Det går inte att vrida ur mig nåt vettigare än såhär om Elegy.

Tyvärr.

 

Publicerat

THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.

Publicerat

TYCUS

Den här filmen hade passat som handen i handsken i förra årets sommartema: katastroffilmer. En snygg poster som ger upphov till halvhöga förväntningar och Dennis Hopper som stort affischnamn, Tycus kan bli allt från en helt okej filmupplevelse till något helt heeelt annat.

Nu är det nämligen en gigantiskt stor meteor som är på väg ner mot jorden igen, Tycus heter den och återigen är det den största katastrofen i mänsklighetens historia. Något annat vore otänkbart, det är ju katastroffilmsgenren vi pratar om. Det ska vara ödesmättat, det ska vara överdrivet, historien ska spela på alla våra reptilhjärnerädslor och helst ska man sitta och gapa i soffan åt effekter som känns helt otänkbara, både att dom skulle kunna hända i verkligheten och att dom ens går att göra.

Jag kan meddela att Tycus misslyckas på samtliga dessa punkter. Dennis Hopper är med så lite att det känns som att han sålt sitt namns bokstäver som en logga istället för sitt ansikte och/eller skådespelarkunskaper. Effekterna pendlar mellan godkänt-om-filmen-varit-svensk och så pinsam att jag sitter och låter nämen åååååååå i soffan och lägger huvudet liksom lite på sned, sådär som när ungarna var små och gjorde nåt i slöjden som jag förväntades förstå vad det var men ändå tyckte var fint gjort och tänkt.

Det finns mycket med Tycus som är riktigt jävla illa men det värsta av allt är att det inte händer nånting. Jag hade kunnat snabbspola mig igenom filmen på fyra minuter och inte missat ett jota. Jag ångrar att jag inte gjorde det.

A freak like me har också sett  filmen.

Filmen går att se gratis på Voddler. I wonder why.

Publicerat

SPEED

Jag tror att alla som var över femton år sommaren 1994 minns precis vad dom gjorde då. Jag tror att alla vi som var lite äldre än så minns lukten, värmen och det totalt galna i  att få vara med och uppleva nutidshistoria genom TV-apparaten under fotbolls-VM. Det var en glad sommar och för mig personligen ett av mitt livs allra bästa såhär långt.

När Speed hade premiär (just precis den sommaren) befann jag mig i USA. Keanu Reeves var stor fixstjärna efter Bram Stoker´s Dracula i allmänhet och Point Break i synnerhet och filmen var en riktig snackis på samtliga av hotellets TV-kanaler. Sandra Bullock var både en uppkomling och nykomling även om jag hade full koll på vem hon var efter Demolition man.

Jag bodde på ett fint hotell i New York och det var typ tusen grader varmt och biosalongerna fungerade som oaser med luftkonditionering och en stunds vila för skyskrapstittande ögon och promenerande fötter.

Att se Speed var – då – som att få sig en injektion med C-vitaminbrus, pulverkaffe och adrenalin rätt in i blodomloppet. Inte sedan Die Hard sex år tidigare kickstartade maxpulsen på samma brutala vis och detta trots att Speed, i princip utan konkurrens, har filmhistoriens absolut fulaste förtext. Speedresan börjar i en hiss nånstans i LA och slutar strax utanför Mann´s Chinese Theatre i Hollywood och däremellan får vi vara med om en åktur av sällan skådat slag.

Dagen efter jag såg Speed flög jag till Los Angeles för att titta på fotboll. Hotellet jag bodde på låg femtio meter från sista-scenen-kraschen och jag gick där, gatan upp och ner för att se om jag kunde hitta lagningar i vägen, konstiga asfaltskokor, bromsspår, ja  några bevis för att allting hade hänt just där alldeles på riktigt.  I min värld hittade jag bevis, fast jag hittade dom på Universal Studios ännu någon dag senare, strax efter att jag började grina för att jag fick en kram av mannen som jobbade där utklädd till ”Beetlejuice”.

Att se om en film nästan tjugo år senare som rotat sig fast så i djupet av mitt filmhjärta är vanskligt, det är på gränsen till idioti. Men i mitt tycke är och förblir Speed en av världens absolut bästa actionfilmer. Fan, det är nästan så jag behöver både pannband, vattenflaska och sekond för det här ÄR en svettig upplevelse.

1994:

2011: