Etikett: Denzel Washington

Publicerat

Röd lördag: RÖTT HAV

Det var augusti 1995 och jag satt på biografen Rigoletto i Stockholm och såg Rött hav på premiärkvällen. En ubåtsactionstänkare av Tony Scott men Gene Hackman och en av mina stora favoriter vid den tiden, Denzel Washington, i huvudrollerna. Givetvis satt jag på rad fyra i mitten och lika givetvis då som nu utan minsta tillstymmelse till biogodis eller annat snacks.

Jag satt där och satt och satt och satt och trots att ALLT med filmen lovade motsatsen tyckte jag den var tråkig som satan. Nånstans efter halva filmen började jag blunda i hopp om att kanske somna en stund men ICKE det gick bara inte. Men jag fortsatte blunda och gjorde så resten av filmen. Jag blundade och jag NJÖT av musiken på ett sätt jag varken förr eller senare gjort av filmmusik på bio.

Hans Zimmers musikaliska score satte sig både i hjärnan, hjärtat och magen och när filmen var slut kände jag mig nöjd trots att jag tyckte filmen var kass. Jag gick hem, filmen försvann men musiken fanns kvar. Några dagar senare satt jag på samma plats i samma biograf igen och ja, det var samma film jag skulle se. Enda skillnaden mot tittningen ett par dagar innan var att jag denna gång blundade mig genom HELA filmen. Det var jag och Hans Zimmer, BFF´s 4-ever och allt jag mindes av musiken var rätt: Den. Är. Totalt. Jävla. Magisk.

I mitten av 90-talet målade jag, jag målade tavlor. Så fort jag fick tag i soundtracket till Crimson Tide på CD köpte jag den och sen gick den HET i spelaren. Och jag målade och målade och målade. Det är nåt med musiken som sätter igång min fantasi och det är på en nivå att jag känner att filmen inte är värdig denna musikskatt. Jag har inte sett om filmen sedan dess men självklart var detta en av dom första filmerna jag bestämde mig för att se i detta tema. Hur skulle jag kunna missa den chansen? Rött hav 24 år senare.

Jag var 23 år 1995. Denzel var 39. Tony Scott levde och ryssarna var fortfarande västvärldens antagonister. Det är mycket som hänt på många plan sedan 1995 men efter att precis ha sett filmen kan jag säga att i en värld i ständig förändring finns det EN sak som består: Hans Zimmers filmmusik till Crimson Tide!

Filmen är precis lika seg och trist som jag upplevde den 1995, det är höga röster och militäriska kortkommandon och en ung Denzel som GÅR med stora steg, det är James Gandolfini och Viggo Mortensen och Gene Hackmans ögon. Det handlar om kärnvapenmissiler och maktfullkomliga män. Inget nytt under solen 1995 men känns om möjligt ännu tradigare 2019. Men musiken. MUSIKEN.

När jag såg filmen 1995:

När jag såg filmen 2019:

 

 

Men musiken. MUSIKEN!! Hans Zimmer!  ♥

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

THE EQUALIZER 2

Denzel Washington är tillbaka som hämndens mästare Robert McCall och Antoine Fuqua repriserar regissörsrollen. Alla som gillade första The Equalizer kommer således inte bli besvikna.

Själv gav jag första filmen en stabil tvåa, och när jag läser min text från 2014 konstaterar jag att väldigt mycket är samma lika nu.

”Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en “polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder “Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. ”

Precis som John Wick och John Wick 2  (med Keanu) i mångt och mycket är samma film så är även The Equalizer ett karbonpapper mellan en kassako till en annan. För det är klart att den här filmen blev gjord när den första gick så bra och det är klart att den här filmen inte är sämre än den första. Nu känner vi ju Robert McCall lite mer, förstår hans agenda och kan heja på när han brukar övervåld på en annan nivå. Kanske? Eventuellt?

För egen del kändes det så i alla fall. Jag gillade den här filmen mer än första ÄVEN om dom är väldigt lika varandra. Dagsformen kanske krävde en hämnarrulle av rang? Ja, kanske det. Sen gillar jag scenen när Denzel öppnar en färgburk. Han har bra handlag med öppnaren. Det är alltid ett plus.

Publicerat

ROMAN J. ISRAEL, ESQ

Det var lite buzz kring den här filmen i allmänhet – och Denzel Washington i synnerhet – när det vankades Oscarsgala tidigare i år. Denzel var nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll och när nåt sånt händer får alltid filmen en extra skjuts.

Men, varför har jag inte sett den förrän nu? Kan det bero på att den försvann som en fis i rymden från biorepertoaren (om den ens gick upp på bio i Sverige? Men det gjorde den, väl?) Eller har det gått inflation i Denzel Washingtons namn när det kommer till oscarsnomineringar, sådär på samma sätt som Meryl Streep? Att man till slut inte tror på filmen utan känner det som nån form av standard att om dessa två har gjort en film som fått någorlunda bra betyg så är deras namn däruppe som ett brev på posten? Det är klart jag gillar Denzel, det är klart jag inser att Meryl är Queen, men ändå, blir det inte lite….trist? Tänk Zlatan och Guldbollen. Klart han var bäst alla dom åren MEN det hindrar mig inte från att känna mig smått…blasé…åt prisutdelningen.

Nåja. Denzel fick se sig slagen av Gary Oldman den här gången precis som han fick se sig själv slagen av Casey Affleck (!) i samma kategori förra året (för Fences) men frågan är, om Roman J. Israel, Esq kommit något annat år, något år då lägstanivån på medkombatanterna inte var 120% av normalkapaciteten , då hade han nog fått gå hem med en guldgubbe. Det hade han.

Regissören Dan Gilroy lyckas nämligen med det smått otroliga, att kräma ur den briljanta essensen av det som är Skådespelaren Denzel Washington precis på samma sätt som han lyckades med Jake Gyllenhaal i Nightcrawler. Jag VET att dom är bra, att dom båda är bland det mest högpresterande man kan få se på vita duken och ändå – ändå – sitter jag där med hakan i handen och tamejfan dregglar. För Denzel är inte Denzel här, han ÄR Roman J. Israel. Han ÄR den OCD-drivna juristen med sitt stora hår, glugg mellan tänderna, ständigt lyssnande på sin ipod med 8000-låtar (varav en fick försämrad bas när han var tvungen att köra ipoden genom en metalldetektor) och med ett Rain Man-minne utöver det vanliga när det kommer till datum, paragrafer och lagar.

Roman har jobbat på en och samma advokatfirma i 36 år. En liten firma, bara han och advokaten William och Roman har varit mannen i periferin i alla år, han som skött allt, läst allt, haft koll, luskat bland lagar och domar. William var den som syntes, den som orerade i rättsalarna. När William råkar ut för en hjärnblödning och hamnar i grönsaksläge på sjukhus rämnar Romans trygghet på alla plan. Han tvingas ta över klienter – rent fysiskt – och han tvingas titta utanför sin välkända låda för att hitta ett jobb som betalar räkningarna.

Det här är en sådär film som jag inte ville skulle ta slut. Den är sjukt jävla mysig och jag älskar verkligen advokatvärlden på film. Det är liksom ordning och reda, det är män och kvinnor i kostym, det finns lagar och regler och dom som inte håller sig till dessa vet vad som gäller. Antingen blir man dömd eller så vet man var kryphålen finns. Eller vem man ska betala för att hitta dom.

Alla som någon gång tänkt tanken att ”Denzel Washington, fan alltså, han är en snubbe i min bok” bör se den här filmen. Det är min fasta övertygelse. Det, och att Dan Gilroy är en jävla KING på att göra film!

Publicerat

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES (2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

Publicerat

THE EQUALIZER

Det här med att få veto när det gäller filmval, att efter en halvtimme kunna få säga stoppåbelägg, nu byter vi film, är ett väldigt schysst erbjudande att få när det vankas filmkväll. Denna gången gällde det dock inte riktigt när det kom till kritan.

Henke satt och mös så förträffligt framför den hårdkokta Denzel Washington i filmen The Equalizer och trots att jag är inte världsbäst på att läsa mellan raderna så förstår jag att ”faaan va cool han är” och ”kolla alltså, han kommer dööööda honom och han har inte ens vapen!” och ”han är stenhård Denzel, stenhård!” är värdeladdade uttalanden som gör det omöjligt för mig att föreslå ett filmbyte till  The trip to Italy.

Fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag samtidigt var lite nyfiken på filmen. Visst måste den vara bättre än den verkade till en början, visste måste den det? Väl? Inte kan det vara så att när alla är döda efter tjugo minuter så är filmen slut? Eller när vi pausar efter en timme och tjugo minuter och jag ser att det nästan är EN TIMME kvar men typ ingenting av storyn. Jag såg nog ut som ett frågetecken då.

Regissören Antoine Fuqua har gjort filmer som Tears of the sun (2/5), King Arthur (1/5), Training Day (1/5 + 3/5) och Olympus has fallen (2/5). I mitt huvud blandade jag ihop honom med regissören till Tropa de Elite men det var ju helt fel. Hur som helst är Fuqua (uppenbarligen) ingen favvoregissör för mig och det smärtar att det är just han som ska regissera Jake Gyllenhaals nästa film, boxarrullen Southpaw. Fuqua har en nästan osund  förkärlek för slowmotionscener och hur cool Denzel än ser ut när han kommer gåendes med sina långa älgkliv runt ett hörn i slowmo, gärna i regn också, så är det rätt tradigt fjärde, femte, sjätte, tionde gången det händer.

Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en ”polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder ”Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. Men sen kommer den, scenen jag aldrig trodde mig få se. Tamejtusan, Denzel SPRINGER! Han tar fyra snabba steg ”av språngmarschkaraktär” och jag jublar lite. Jag undrar hur mycket extra filmbolaget fått punga ut med för att han skulle gå med på denna förnedrande once in a lifetime-aktivitet.

Denzel Washingtons Robert McCall behövde 132 minuter för att få grejerna gjorda i den här filmen. Hade Gerard Butler haft huvudrollen hade filmen klockat in på 125 minuter och John Rambo hade fixat det på actionexemplariska 89. Längden har i detta fall en tämligen stor betydelse. Filmen håller nämligen inte, storyn är lövtunn, karaktärerna är karikatyrer och det blir aldrig spännande. Att dom ”hemliga poliserna”, ryssarna, hallikarna, bovarna ringer varandra och deras riktiga namn lyses upp på mobilskärmarna med STOOORA LÄTTLÄÄÄÄSTA BOKSTÄÄÄÄVER, dom zoomas in, alltså det är ju skrattretande. Den östeuropeiska halliken heter SLAVI. Kom igen, Slavi?

Filmen är vad jag förstår inspirerad av en TV-serie från 80-talet med samma namn, men som på svenska hette McCall. Serien har 7,7 i betyg på IMDb, dagens film har 7,4. Kan vi komma överens om nu att IMDb-betygen är ett skämt?

Att jag inte ger The Equalizer det lägsta betyget beror på två saker: Denzel Washington ÄR stenhård här, han är svincool. Samtidigt är han som ängeln (Cary Grant) i The Bishop´s Wife, han går runt och är snäll mot dom snälla hela tiden, han ställer upp på alla, oavbrutet. Cool och snäll är en bra kombo. Att han även är en iskall mördare väljer jag att bortse ifrån just nu.

Henke och Steffo har också sett filmen, samtidigt men på olika platser i Sverige.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MÄN SOM SPRINGER

.

.

.

Ha! Denna månads filmspanartema var enklast hittills. Samma sekund som temat kläcktes visste jag vilken infallsvinkel jag skulle ha, det enda jag inte visste var hur mycket tid jag skulle lägga ner på inlägget.

Det finns nämligen en skådespelare som man tror sig ha sett sprungit i massor av filmer men som väldigt sällan – för att inte säga aldrig – har gjort det. Denzel Washington har nämligen gett dom långa kliven ett ansikte!

Denzel Washington har fucking promenerat sig igenom varenda actionfilm han varit med i. Med sin svagt framåtlutande gångstil och sina älgkliv har han lurat oss till att tro att han har bråttom, att det händer grejer, att han är snabbast på plats, att han till och med springer. Men nej, han springer inte. Han springer aldrig.

Min sko klämde när jag tänkte på hur ingående och djupt jag skulle ta detta tema, om jag skulle snabbspola mig igenom hela Denzels filmografi för att bevisa min tes eller om du helt enkelt får förlita dig på att jag kan min snabbgående Denzel. Det är klart att jag kan ha missat nån scen här och där men jag har tänkt på denna glödheta potatis (icke-springandet alltså) ända sedan Mo´ better blues (1990) och jag har sett i princip alla filmer han gjort – utom en. Den senaste.

Så, a woman´s got to do what a woman´s got to do, jag måste kolla in den senaste filmen för att säkra min tes: Denzel Washington är mannen som aldrig springer. Jag tar alltså temat, vänder det ut och in och tittar på 2 Guns!

Isländske regissören Baltasar Kormákur åkte till Hollywood och gjorde Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen. Den måste ha gått bra för han fick chansen att göra en actionfilm till med samma skådis. Denna.

Narkotikapolisen Robert ”Bobby” Trench (Denzel Washington) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och jobbar hårt för att lura sin sedan 10-månader nyfunna vän ”Stig” att han är en i gänget.  Underrättelseofficeren Michael ”Stig” Stigman (Mark Wahlberg) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och måste försöka samsas med partnern ”Bobby” för att undercovern inte ska avslöjas. En liten skön twist där alltså. När deras cover avslöjas och uppdragsgivarna släpper taget och miljontals kronor är borta tvingas dom samarbeta på ett helt annat vis, nu är det dom två mot världen.

Det var tänkt att Vince Vaughn och Owen Wilson skulle ha spelat huvudrollerna och jag tackar en högre makt att så inte blev fallet för både Wahlberg och Washington sköter sig och ger filmen en välbehövlig…tyngd. Dom gör sitt jobb men kanske inte så mycket mer men just här räcker det. Wahlberg pratar fort och är lite smårolig, Denzel har guldtandsprotes och ganska oklädsamt skägg.

Bill Paxton ser ut att spela exakt samma roll som i Edge of tomorrow, samma stelhet, samma mustasch till och med, men han är mer badass här och skulle kunna passa in i Inglorious basterds med sin look. Paula Patton som alltid känns som nånslags förorts-Jennifer-Lopez tycker det är försvarbart att visa tuttarna i en scen där det inte behövs.

Men nu till den brännande frågan. I en film som handlar om ”two guys on the run”, får vi se Denzel springa? Springer han i en enda scen, springer han en enda meter, springer han alls? Svaret är givet.

Nix!

 

Med stor glädje kommer jag klicka mig vidare och läsa om filmspanarvännernas tankar om män som springer. Gör det du med vettja.

 

Except Fear/Absurd Cinema

Filmitch

Fredrikonfilm

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

 

 

Publicerat

Måndagar med Matt: I SANNINGENS NAMN

2009 gick Matt Damon upp drygt 13 kilo för sin roll i The Informant. Det var ju kaxigt men redan 1996 gjorde han samma bedrift, fast tvärtom. Han gick ner 18,1 kg för sin tämligen lilla roll som soldaten Ilario i den här filmen och jag inbillar mig att utgångspunkten, en damonsk normalvikt, 1996 var aningens lägre än den 2009. Han är alltså jävligt smal här. Spelar det någon roll? Ja, kanske. Det spelar roll så till vida att han i en väldigt liten roll med väldigt lite screentime gör skillnad och sticker ut. Han syns och man minns.

Filmen handlar om amerikanska soldater under Gulfkriget och en kvinnlig kapten som blir skjuten till döds i synnerhet. Vad hände egentligen där ute i öknen? Vad är sant och vad är det inte.  En hedersmedalj ska delas ut till Karen Walden (Meg Ryan) som dött i strid, hennes familj vill veta vad som egentligen hänt och överste Nat Serling (Denzel Washington) blir ålagd att starta en utredning, dock utan att hans arbetsgivare är särskilt intresserad av att rapporten blir korrekt och klar. Det luktar ugglor i mossen.

Krigsscenerna i filmen har ett sånt maffigt ljud att det fullkomligt dånar Per Hallberg om det och ja, efter en liten googling visar det sig att det ÄR nämnde Hallberg, vår svenska ljudliga superstar, som är filmens ljudtekniker. Dom där helikopterpropellrarna, det låter som om hela vardagsrummet ska kapas, klyvas och splittras i småflisor.

Denzel Washington har på senaste tiden börjat bli samma typ av skådespelare som Anthony Hopkins, en man som verkar se sig själv som större än filmen och som spelar bilden av sig själv mer än karaktären han är satt att gestalta. I sanningens namn är gjord 1997, alltså i en tid där Denzel fortfarande var nåt alldeles extra att titta på. Här är han inte Denzel, han är Nat, han är målinriktad och förbannad och det är härligt att beskåda. Meg Ryan är inte med så mycket men hon känns inte hundra trovärdig det lilla jag fick se. Lou Diamond Phillips däremot, deffad som värsta Cristiano Ronaldo, visar var skåpet ska stå och så lite Matt Damon med stora blå ögon på det. Och Bronson Pinchot! Jag höll på att glömma Bronson Pinchot! En minimal roll men Bronson är Bronson alla dagar i veckan.

Summa summarum, en sevärd film som inte lämnar några direkta spår men som heller inte fick mig att gäspa. En medelstark trea med andra ord.

Publicerat

Fredagsfemman # 64

5. Filmmusikaler som blir on-stage-musikaler (eller tvärtom)

Först var det Rock of ages som gick från filmduken till musikalscenen i Stockholm och i höst har Priscilla Öknens drottning premiär. Jag antar att det här är nåt publiken vill ha eftersom ingen showbizmänniska satsar såhär mycket pengar i uppenbara förlustaffärer. Jag har bara funderat på varför JAG inte är sugen på att se dessa musikaler. Jag gillar ju den genren både på scen och på film, jag har sett en hel dröööööös och jag brukar inte vara sen på att nappa på ”roliga grejer”. Men är det här roligt? Björn Kjellman som Terence Stamps Bernadette i Priscilla? Rock of ages med Johan Rheborg, Kee Marcello (till höger på bilden. Ja, gitarristen i Europe), Gladys del Pilar och Joacim Cans? Jag kanske tänker fel här. Det kanske ÄR bra? Jag kanske borde köpa mig en biljett och jämföra med filmen helt enkelt. Eller inte.

 

4. Vanliga-vettiga-män-på-film-trenden

Efter att ha sett The place beyond the pines och Jakten och diskuterat detta med Jessica på förra helgens filmspanarträff så undrar jag om det inte är just det vi ser, en begynnande trend det här med att visa vanliga män som beter sig på normala sätt på film. Män som visar känslor, som bryr sig, som blir ledsna och arga för att livet är skit, som inte behöver ha anabolastinna underarmar för att lösa problem eller förnedra kvinnor för att känna sig stora själva. Är det en trend så gör den mig lycklig. Är det bara två filmer som råkat ha samma manliga underton, javisst, så kan det slumpa sig och då är det kanske gott nog – så länge.

 

3. Mira Nair is back!

1991 kom en film som heter Mississippi Masala. En het Denzel Washington i uppknäppt skjorta blir kär i en indisk tjej och nåt som skulle kunna vara en helt ordinär kärlekshistoria blev något mer, något spännande och detta tack vare den indiska regissören Mira Nair. Tre år tidigare gjorde hon Salaam Bombay!, en film jag velat se om sen dess. Men nu är hon alltså tillbaka med Den ovillige fundamentalisten, en film som visserligen inte har premiär förrän nästa vecka men jag tror på den. Trailern är bra, Liev Schreiber är bra, Riz Ahmed är bra (till och med i den för övrigt påvra Four Lions) och framförallt – Mira Nair är bra!

 

2. Alex Schulman vill bli älskad

Älska mig heter Alex Schulmans enmansshow, den som handlar om bekräftelsebehov och det ämne som står honom allra närmast: han själv. Jag har tänkt att jag vill gå och se showen ända sen jag hörde talas om den på Alex&Sigges pod men annat kom emellan och jag bokade aldrig biljett och sen tog biljetterna slut och där stod jag, lite paff och lite besviken. Men ibland när man står där och suckar lite surt för att man gått miste om nåt som verkar bra så kommer en räddande ängel och fixar biffen och ger mig en biljett. Bara sådär. En present liksom. TACK så jättemycket! Jag är jätteglad. Kom inte och säg att livet inte kan vara helt fantastiskt ibland!

 

1. Iron Man-Robert

Det finns ingen annan etta den här veckan. Robert Downey Jr är den största av dom alla när han i ännu en film ger Tony Stark ett trovärdigt ansikte. Fan, jag älskar Iron Man och jag vill bli en när jag blir stor. Eller ja, Iron Woman då. Det känns som jag är på god väg. Ska bara få till den där lysande pacemakern först.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga huvudroll

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här nomineringen är lika otippad och lika kul som att  Melissa McCarthy blev nominerad för Bridesmaids i fjol.

Startfältet är sjukt starkt och det finns absolut ingenting som tyder på att Bradley Cooper kommer gå hem med en guldgubbe under armen men nånstans spelar det nog honom ingen roll. Han har visat att han förtjänar mer cred för sin talang än han hittills fått, en talang som många trott enbart är hans blå ögon och bländvita leende. Okej, han är skitsnygg även när han joggar iklädd soppåse men han är MER än det.

 

 

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Att jag kommer sucka högt om Daniel Day-Lewis vinner innebär inte att han inte förtjänar det, det innebär bara att det är gäspans förväntat.

Han är sjukligt porträttlik president Abraham Lincoln och tacksamt lågmäld i sin framtoning men likväl, han är Daniel Day-Lewis, mannen som bara kravlar fram när det osar storfilm och garanterad oscarsnominering.

 

 

 

Hugh Jackman (Les Miserables)

Här är en man som kämpat hårt för att ”komma i karaktär”. Han måste ha gått ner många många kilon för att passa in i scenerna som den utmärglade sjungande fången Jean Valjean.

Hallå! Detta är Wolverine! Kom igen, Wolverine!!

 

 

 

 

Joaquin Phoenix (The Master)

Joaquin Phoenix ser alltid ut som Joaquin Phoenix, ändå är han en filmisk kameleont. Här är han avmagrad, kutryggad, munnen ser ut att vara halvsidesbedövad och han är så bra, så bra, så BRAAAA!

 

 

Denzel Washington (Flight)

Det är ingen enkel roll att spela missbrukarpilot men Denzel Washington klarar det fint. Dock borde han inte ha en chans på vinst i det här sammanhanget. Dessutom tycker jag hans plats borde ha överlåtits till John Hawkes i The Sessions/Mitt längtande hjärta.

Min vinnare: Jag hoppas på Hugh Jackman men tror på Daniel Day-Lewis.

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

Veckans klassiker: PHILADELPHIA

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska ”gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

Publicerat

FLIGHT

Om man ser planschen med Denzel Washington i flygkaptensuniform, läser det finstilta och ser att Robert Zemeckis regisserat, köper en biobiljett och tror sig få se en actionfilm, ja då kommer man bli grymt besviken. Flight handlar nämligen inte om nån spännande flygplanskapning, inte ens om nåt annat fränt, Flight handlar om nåt helt annat: alkoholism.

Whip Whitaker (Denzel Washington) vaknar bakfull i en bred säng bredvid en naken och för honom någorlunda okänd kvinna när telefonen ringer. Två timmar senare ska han vara på jobbet. Bredvid sängen står en urdrucken vodkaflaska. Urdrucken? Kanske finns det en droppe eller två på botten. Whip provar, sätter flaskan till munnen och hoppas. Sen drar han en lina och åker till jobbet.

Att vara alkis, gå till jobbet och ha ansvar för ett fullsmockat flygplan är en inte direkt klockren kombo. En dag går det helt enkelt åt helvete. Planet kraschar och även om Whip lyckas landa planet på ett mirakulöst snyggt sätt så kan det mycket väl ha varit hans fel att det sket sig från början.

Jag har sett att det skrivits en del om själva kraschen, om att det är den mest trovärdigt filmade flygkraschen någonsin. Jag tycker fortfarande att den i Alive är jobbigaste och att det finns en handfull flygscener som är minst lika bra som denna men visst är det otäckt och visst är det snygg gjort. Denzel Washington i rollen som Whip är bra, inget snack om saken, men om han är SÅ bra att han förtjänar en oscarsnominering för Bästa huvudroll, nej, det tycker jag inte. För mig är han en trasig Denzel, en full Denzel, en Denzel som gör sitt jobb, han är inte Whip Whitaker.

Den delen av filmen som jag har svårast för är John Goodmans entré som nån överspelande knarklangare. Jag antar att han ska fungera som nån slags comic relief med sin tjommighet, sin tjocka mage, sin fula skjorta men jag blir bara trött. När han kommer till sjukhuset och dom ledsna stråkarna utbyts i ett huj mot en trumelitrum-trummande gladsång, alltså, näääää. Det behövs inte fniss. Det är inte den typen av film. Kunde Robert Zemeckis inte bara lita på grundhistorien? Tänk om Luis Mandoki hade slängt in ett musikalnummer i When a man loves a woman? Vilken vidrig tanke.

Som helhet är Flight en bra film, sevärd och välgjord men på tok för lång. 138 minuter är minst en halvtimme för mycket.

Publicerat

Veckans Berenger: TRAINING DAY

En enda gång i mitt liv har jag med mina bara händer, fötter och uppdämd aggression haft sönder en nyinköpt DVD-film. Jag tänker inte skylla mitt beteende på någon annan men jag kan säga så mycket som att 1.  hen visste vilka knappar som kunde tryckas på för att göra mig skitarg 2. jag vet med skön säkerhet att detta aldrig kunna hända nu  och 3. ska jag paja en film så ska jag banne mig göra det med en riktig skitrulle så hey, jag valde rätt!

Jodå, precis så är det. Jag såg filmen i mitten på 2000-talet och tyckte den sög. Den sög på precis alla sätt jag kunde tänka mig. Jag tyckte den var totalt överflödig, den dröp av banal testosteron, jag tyckte Ethan Hawke var lungsiktigt blek och att Denzel Washington tryckt i femmans växel utan att använda koppling, jag nästan skämdes över honom. Att Tom Berenger var med minns jag bara vagt.

Vad är det då som fått mig att tänka om och ge Training Day en chans till, förutom att den platsar i Veckans Berenger-temat? Jo, allt beror på End of watch, på att jag gillade den och att den filmens regissör och manusförfattare David Ayer även skrivit manus till Training Day. Jag är heller inte dummare än att jag fattar att jag kan ändra uppfattning och att det faktiskt är helt okej att göra det – åt båda håll.

Alonzo Harris (Denzel Washington) är inte den schysstaste av människor och inte den ärligaste av polismän. Jake Hoyt (Ethan Hawke) däremot, han är knappt torr bakom öronen (i alla fall i jämförelse med Alonzo) och för honom gör man antingen rätt eller fel, det finns ingen  gråzon. Skulle det framkomma att det finns en gråzon så är det ingenting han accepterar. Han vill bara göra rätt för sig, få sin lön, klättra på karriärstegen och komma hem till frun och lilla dottern på kvällen.Tom Berenger spelar Stan Gursky och jag tycker verkligen att han är med alldeles för lite. Filmen hade tjänat på lite mer Berengersk fägring. Dom flesta filmer gör det.

Training Day är ingen snäll film. Den är mörk och hemsk och som en slags dekadensfest i polismiljö. Jag blir arg som fan men inte så arg att jag bryter sönder ännu en DVD-skiva. Jag kan hantera mina känslor och jag kan tänka det är bara på film fast jag fattar rent logiskt att det inte alls bara är på film. Klart det finns korrumperade poliser precis som det finns dito banktjänstemän, cykelbud, badvakter eller ICA-handlare. Hur som helst måste jag erkänna att det här ÄR en välskriven film, en tät story och att jag hade ganska fel sist.

När jag såg filmen 2005

När jag såg filmen 2012

Publicerat

SAFE HOUSE

Det var första gången vi i Filmspanarna (IRL-grupp bestående av filmbloggare) skulle gå på bio tillsammans och det var inte helt lätt att enas om en film. Avalon, Sean Banan eller Safe House, Safe House, Avalon eller Sean Banan? Det stöttes, blöttes och mejlades en hel del innan valet föll på Daniel Espinosas hollywooddebut (detta är ett av dom få ord som skulle tjäna på särskrivning) Safe House.

Till en början var jag skeptisk. Ryan Reynolds är ingen storfavorit för mig, han ser ut som ett nyfiket marsvin i ansiktet och pendlar väldigt i sina skådespelarprestationer. Denzel Washington var en stor favorit men det var många år sedan nu, det var när Claes Åkesson ansågs vara ett fräscht fejs på TV. Typ. Det intressantaste med filmen är regissören, jag tyckte han gjorde ett toppenjobb med Snabba cash och det känns spännande att se vad han kan göra med väldigt mycket mer stålars i sedelklämman.

Det går inte många minuter av filmen innan jag förstår vad själva navet kommer att vara: actionscenerna. Det är närbilder på ansikten, det är grovkornigt, det är starka men matta färger, det klipps snabbt och frejdigt (sådär snabbt att det inte går att uppfatta vad man egentligen ser) och framför allt är det långa och många actionscener. Inget fel i det, i filmer som denna funkar det alldeles utmärkt. Mitt aber med filmen handlar om andra saker, manus till exempel. Det kan tyckas vara petitesser i sammanhanget men jag gillar filmer som inte ser ut som urgröpta schweizerostar i sin uppbyggnad.

Det är det här med att förstå sammanhanget. Det behöver inte vara nobelprisnivå på manuset, inte alls, men mina små grå får slita rätt bra redan i början för att få ihop grundstoryn och i denna typ av film känns det som en miss. Ju enklare desto bättre, alternativt supersmart och med twistar som inte ens en medlem i Mensa kan förutspå, båda varianterna funkar på mig men Safe house är inget av det. Safe house är en samling snygga actionscener uppträdda på en mycket tunn röd tråd.

Det som slår mig när jag ser filmen är att jag inte retar mig på Ryan Reynolds och jag tror att mycket av det är Espinosas förtjänst. Han lyckas smutsa ner Reynolds, göra hans Matt Weston både mänsklig, nervös och skitig och det gör mycket både för filmen och för min syn på kendockan Ryan.

Denzel är Denzel, han gör det han ska men det var länge sen jag såg även honom så…köttig. Hans rollfigur Tobin Frost är egentligen rätt intressant men han förenklas lite väl mycket tycker jag. Fares Fares har mycket screentime men pratar inte så mycket, med Joel Kinnaman är det precis tvärtom. Vera Farmiga är skitsnygg och stabil precis som alltid. Brendan Gleeson som Reynolds närmaste man på CIA gör precis det han ska även om jag tycker han doftar lite malmedel.

Safe house är en ganska hjärndöd men underhållande film och Daniel Espinosa behöver inte skämmas det allra minsta för sin första amerikanska film. Tro mig, det kommer bli fler.

 

 

 

Dom andra Filmspanarna skriver också om Safe house idag. Här är recensionerna från The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer och Deny everything.

Publicerat

MO´ BETTER BLUES

Det var länge sedan Spike Lee gjorde nåt banbrytande. På 80- och 90-talen var det andra bullar, då var Spike hetare än tomaterna på en plankstek, han var intressant och nyskapande och dunkade ut filmer på löpande band som gav stora rubriker.

Början av 90-talet var hans storhetstid om du frågar mig och jag undrar om inte Mo´better blues är den mest bländande kronan på verket. Det här är en film jag spelat sönder på VHS. Bandet var så använt att filmen i princip var otittbar, SÅ många gånger såg jag filmen. Varför då kan man fråga sig? Ja, efter att ha sett om filmen efter en paus på femton år så frågar jag mig själv samma sak. Vad var det med Mo´better blues som var så fantastisk?

För det första: Denzel Washington. Bortsett från rollen som Steve Biko i filmen Ett rop på frihet så var Denzel inte något känt fejs då. Hans Bleek Gilliam blev Bleek Gilliam, inte Denzel Washington som spelar trumpet. Det här var också innan vetskapen om varför han inte springer på film. Denzel kändes liksom snygg och fräsch. Fast mest snygg. Och duktig på trumpet.

För det andra: Wesley Snipes. Wesley är Wesley är Wesley och även om hans rollfigur inte är särskilt sympatisk här så spelar han saxofon och saxofon är Careless whisper och Careless whisper gör mig lugn.

För det tredje: Mo´better blues-trudilutten. Det spelas en låt så fin och så harmonisk och så sövande att denna film fick agera stand-in för John Blunds sömngrus många sena nätter.

Det finns mycket att tycka om med den här filmen. Persongalleriet är färgstark och sprudlande, dialogen välskriven, skådespeleriet oklanderligt från alla håll och kanter och filmen är liksom….snäll. Den är som gräddsås gjord från grunden, inte nåt torrt i påse som blandas i vatten. Jag gillar filmen jättemycket fortfarande. Kanske inte lika mycket som förr, men nästan.

Hela det fina soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

Belägringen

När Veckans Bening-temat gick mot sitt slut härom veckan gick Sofia loss litegrann i kommentarsfältet. Hon hade väntat och väntat på en recension av The Siege/Belägringen och nu skulle den inte komma…

Men då jag inte är gjord av stål tar jag självklart till mig såna önskningar och bara dagar efteråt gick filmen dessutom på TV så jag hade ingenting att skylla på. Det var bara att sätta sig väl tillrätta och insupa amerikansk terrorrulle på reklamfinansierad TV-kanal. Tjohoo!

Den amerikanska militären tar en muslimsk ledare till fånga. New York blir centrum för terrorister och det placeras en bomb på en fullsatt buss. FBI-agenten Hubbard (Denzel Washington) är terroristbekämparen som tvingas samarbeta med CIA-agenten Elise Kraft (Annette Bening) och personkemin stämmer väl inte direkt mellan dom två för att uttrycka det milt. General Deveraux (Bruce Willis)  kallas in för att stoppa bombningarna som givetvis inte slutat vid en simpel liten buss.

Alla dom här tre höjdarna jobbar för att försvara sitt land men dom gör det på olika sätt med väldigt olika infallsvinklar. Filmen hade verkligen kunnat bli intressant på många sätt men nej, det blir den inte.

Det man inte får glömma är att Belägringen gjordes före 9/11. Det gör faktiskt filmen aningens mer tänkvärd än om den gjorts efteråt och det är nästan så jag undrar om manusförfattaren Lawrence Wright har spått nåt i morgonkaffefiltret som ingen annan kunde se. Filmen är råamerikansk på alla sätt som tänkas kan, men den är lite mer nyanserad än flera terroristfilmer jag sett på senare tid. Det onda är inte enbart ont, det goda är inte bara gott, muslimer är visserligen läskiga och skäggiga (som vanligt) men det finns även moraliskt tveksamma människor med amerikanskt pass i fickan.

Tyvärr faller filmen på sitt eget grepp för överspel har aldrig gjort någon klokare. Jag kan inte sitta i soffan och lösa tankenötter och klura på människans oförmåga att med öppna ögon se på det främmande, jag kan inte göra det när Denzel Washington – precis som vanligt – i sakta mak ska orera högt och tydligt om sin egen förträfflighet. Flera gånger får jag Remember the titans-rysningar och det bådar aldrig gott när det vankas slutbetyg.

Att Bruce Willis knappast är en trovärdig general gör mig inte särskilt förvånad men att se Annette Bening läsa manus inantill och ibland faktiskt ”missa blicken”, hon tittar i fjärran när hon diskuterar som om hon ser något mycket mer intressant bakom kulissen, gör mig nästan lite arg. Fast å andra sidan, efter alla dessa filmer jag sett med henne är den här filmen den enda hon misslyckats i så det är okej. Jag tycker om henne ändå.

Filmen i sig tycker jag inte så mycket om däremot. Den hade kunnat bli så bra, den hade som sagt klara förutsättningar för det och med en annorlunda casting och en bakgrundsmusikansvarig som kanske inte var döv så hade betyget kunnat åka upp ett snäpp.

Är allt okej nu Sofia?

Fripps filmrevyer har också sett filmen.