Etikett: Derek Jacobi

Publicerat

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Kenneth Branagh regisserar och ställer sig själv i the frontline för denna Agatha Christie-klassiker där han själv spelar den hyperintelligente problemlösarmannen med den magnifika (men osnygga) mustachen Hercule Poirot. Antagligen gör han rollen bra, jag är bara så sjukt less på karln att jag har svårt att ta till mig dem informationen.

För övrigt är det en rollista som inte går av för hackor men det hjälper inte, filmen flyger mig rakt över hjässan och det med fart och spänst för ingenting fastnar. Jag tycker den är stentråkig rent utsagt.

Det som räddar filmen från att totalkrascha är åsynen av Judi Dench samt Johnny Depps intensiva blick. Resten gäspade jag mig igenom.

Publicerat

GRACE OF MONACO

Grace Kelly, hollywoodskådisen och Alfred Hitchcocks musa, gifter sig 1956 med furst Rainier av Monaco och blir furstinnan Grace. En jämförelse med något i nutid skulle väl kunna vara om Emma Watson gifte sig med prins Harry och blev prinsessan Emma? Men det skulle aldrig kunna hända, eller?

Det finns många delar av Grace Kellys liv som känns intressanta nog att ha med om det ska göras en BOATS om hennes liv. Livet som firad skådespelerska i USA som i ett huj byts ut mot ett liv som adlig kändis i det lilla furstendömet i Europa. Hur hon fick ihop livet som mamma med att vara gift med en iskall och ständigt frånvarande man som hon inte verkade tycka särskilt bra om med att längta efter att arbeta men inte få. Och hennes död naturligtvis, bilolyckan, chocken, vad hände egentligen?

Olivier Dahan har gjort en film baserad på Arash Amels manus, ett manus som är ”fiktion men inspirerad av verkliga händelser”. En boats fast alltså inte en boats alltså. Vad är sant och vad är påhittat? Hela grejen med en film som denna (ja alla biopics förresten) försvinner om man känner att det man ser inte är sant. Varför då berätta om det, varför förvanska verkliga personers liv för att ”piffa till” historien, speciellt när det handlar om döda människor som inte kan försvara sig. Eftersom denna information står direkt i förtexterna kan man säga att det är med mild skepticism jag sätter mig ned för att se filmen.

Nicole Kidman, denna filmiska gudinna, finns det någon nu levande person som kan skrida som hon. Tänk att någon så full av plast ändå kan vara så enormt uttrycksfull. Hon upphör aldrig att förvåna mig. Fantastisk är hon, Nicole, enastående, supervacker, otroligt bra på sitt jobb. Hela hon är full av superlativer och tänka sig, hon lyckas gestalta Grace Kelly trots att hon inte är det minsta lik henne utseendemässigt. Det tar ett tag innan jag kommer in i känslan att det inte är Nicole jag tittar på men efter en stund ÄR hon Grace. Snyggt gjort, det borde vara en omöjlighet.

Filmen är filmad som en film om du förstår hur jag menar? Den är inte filmad för att kännas dokumentärt realistisk, den är filmad som att kännas som en 50-talsfilm. Förstärkta färger, dimmiga filter, perfekt scenografi från början till slut. Det är det som gör att jag, trots det bristfälliga manuset, ändå kan känna att filmen har ett värde rent ”titt-mässigt”. Den är snygg. Oklanderlig. Som en saga på nåt vis.

Betygsmässigt blir det en trea men det är ingen stark sådan. En tvåa för filmen och en extra fiffilura för furstinnan Nicole.

Sofia har också sett filmen.

Publicerat

MY WEEK WITH MARILYN

 

 

 

 

 

 

 

 

”Att lära Marilyn att agera är lika enkelt som att lära en grävling prata urdu”.

Ungefär sådär uttryckte sig Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) när han skulle regissera det blonda bombnedslaget Marilyn Monroe i filmen Prinsen och balettflickan. Ingenting gick som han ville och planerade, han sprang omkring och pustade och frustade och droppade syrliga oneliners om Marilyns sätt att skådespela som vida skilde sig från hans eget mer teatrala sätt att bete sig framför kameran.

My week with Marilyn handlar om inspelningen av denna film men inte ur Oliviers perspektiv utan ur hans tredje assistent, Colin Clarks, ögon. Clark skrev dagbok under sitt arbete med filmen och den publicerade han sedan med titeln ”The Prince, the Showgirl and me”. När prinsen och showgirrlen droppade av från detta jordeliv skrev han en ny version av dagboksboken och utökade den med tidigare outgivet material, material som en del ifrågasatte äktheten i. Detta blev boken My week with Marilyn som sedan blev filmmanus och här är filmen tadaaaah.

Vad som är sant och inte är egentligen rätt ointressant kan jag tycka. Det går att använda sin intelligens till att förstå att bra historier ofta är kryddade men att kryddan för den skull inte behöver vara oätlig, bara aningens för stark. Om Clark har saltat och pepprat, so what. Det här är HANS sanning och jag ifrågasätter den inte. Han är 23 år när detta händer, han kommer Marilyn Monroe väldigt nära och självklart är det något han inte kan hålla inom sig själv.

Filmens Colin Clark spelas av Eddie Redmayne som i filmens första halva är så intetsägande och personlighetssaknande att jag undrar om det är Clark som VAR sån eller Redmayne som är felcastad men nej, det är inget av det. Redmayne passar finfint i rollen, han ska inte ta plats, han är inte där för att ta plats. Filmen är som en kemisk reaktion där Monroe är reagenten. Alla runt omkring henne reagerar, ingen kan förhålla sig passiv eller ointresserad, hon syns, hon tar plats, ja hon verkligen TAR plats. Hon kräver framförallt männens tveklösa uppmärksamhet och det verkligen lyser SNÄLLA ÄLSKA MIG, JAG HAR VÄRLDENS SÄMSTA SJÄLVFÖRTROENDE, JAG BEHÖVER BEKRÄFTELSE KOMIGEN KOMIGEN KOMIGEEEEEEN i ögonen på henne.

Michelle Williams gör ett sådant bra porträtt av Marilyn att jag inte längre är säker på att Meryl Streep borde ha vunnit en Oscar för Thatcher-filmen om jag nu prompt måste jämföra. Jävlariminlillalåda så bra hon är! Julia Ormond är ett kärt återseende som Oliviers fru Vivien Leigh. Jag vill se mer av henne. Kenneth Branagh som Laurence Olivier skulle jag kunna skriva en uppsats om och detta inte för att jag gillar Olivier och definitivt inte för att jag gillar Branagh utan för att han just i denna film faktiskt inte lyckas få mig uppretad en enda gång.

Hela filmen är annars en orgie för filmälskare, välgjord in i mina pianoklink. Jag njuter filmen igenom. Det är ögongodis, det är örongodis, det är supermysigt men det som slår mig när filmen är slut är att den är slut. Den ligger inte kvar i magen som ett våtvarmt omslag och jag känner ingen större längtan efter att se den igen. En ganska konstig känsla kan jag tycka speciellt när filmen är så bra som den är.

Men istället för att fastna i tänket om hur och varför så låter jag det vara just precis som det är, en riktigt BRA filmupplevelse helt enkelt.

 

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]