Etikett: Derek Luke

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: ALEX OF VENICE

Alex (Mary Elizabeth Winstead) jobbar och hennes man George (Chris Messina) är ”hemmapappa” med sonen Dakota (Skylar Gaertner). Jag skrev hemmapappa inom citationstecken eftersom det kanske inte är riktigt hela sanningen. Dakota är nämligen tio och George drömmer om ett liv som konstnär, därför är han inte helt nöjd med tillvaron som städare/kock/ föräldramötesdeltagare/alltiallo till svärfar Roger (Don Johnson) som också bor med dom i huset.

Roger var med i en TV-serie för länge sedan (kanske möjligtvis en liten blinkning till Miami Vice?) och drömmer om att få en roll på en teaterscen. Men han är vimsig och glömsk och har svårt att komma ihåg sina lines men han lyckas i alla fall få en liten roll som gammal butler, en roll han är mycket stolt över.

Hemma får George nog. Han behöver en time out. Han behöver vara ifred och tänka. Kvar blir resten av familjen som ska försöka få vardagen att fungera utan det där navet dom tagit för givet.

Alex of Venice är en såndär fin liten film som liksom knackar en på axeln och säger ”hejhej, här är jag och nu ska vi gå sida vid sida i nittio minuter sen får du klara dig utan mig” och man tittar upp och ler lite till filmen bredvid en och säger ”hej, vad mysigt, nu är vi tillsammans en stund och det räcker jättebra för du gör mig glad i magen under tiden”.

Chris Messina regisserade, David Wingo komponerade ett jättefint score som förhöjer stämningen hela filmen igenom och Mary Elizabeth Winstead är sjukt jävla bra!

Fler David Wingo-filmer finns här.

 

Publicerat

SPARTAN

Härom månaden skrev jag om tre filmer som Hollywoodlegenden David Mamet varit inblandad i (här är det inlägget) och här kommer en liten parentes till det inlägget.

Spartan är nämligen i allra högsta grad en David Mamet-film då han både skrivit manus och regisserat, en kombination som enligt mina djupgående studier sällan är helt lyckad.

Om du tänker dig vuxna män som leker krig, alltså inte roar sig med tönterier som paintball utan bara leker krig i största allmänhet i skogen iklädda kamo-kläder och allvarsam uppsyn, precis så börjar Spartan. Scott (Val Kilmer) är The Alfaman of the Alfamen, sitter på en stubbe och är förbannad, talar om för dom andra hur dom ska göra, vad dom ska säga, ser ner på dom för att dom inte orkar springa mer och det hela går ut på att ett gäng män i militärkläder jagar en väl sminkad kvinna över stock och sten.

Scenen hade kanske kunnat vara begriplig om den varit precis vad det ser ut som, ett gäng familjefäder som leker krig en ledig söndagseftermiddag, men så är inte fallet. Det är Secret Service som har en övning. Ja, precis, United States Secret Service, den polisiära organisationen som ska beskydda presidenten och dennes närmaste.

Det känns som om David Mamet suttit på sitt gubbrum och fantiserat ihop hur han tror att Secret Service arbetar. Den där hittipåvärlden genomsyrar hela filmen och jag tror inte på ett enda scenario, inte på en fläck. Okej att Val Kilmer spelar över så man tror det är på skoj (men det är det inte), det är en liten del av allt det usla, det jävliga är att varenda sekund av filmen är skrattretande genomrutten. Och det är en thriller vi snackar om här, det är ingen komedi, inte en spoof, inte ett familjedrama. Det är meningen att det ska bli spännande, att jag ska bry mig om den försvunna flickan som filmen handlar om, att Secret Service-männen ska kännas handlingskraftiga, intelligenta och trygga men ingenting av det fungerar. Det blir bara pannkaka, översaltad, understekt pannkaka med möglig sylt och sur grädde.

David Mamet, det dröjer ett tag tills vi ses igen. Jag behöver en paus.