Jag var arbetslös några månader typ 1996 och jag kan lova att jag tänker tillbaka på den tiden i alla fall någon gång i veckan.
Jag hatade det. Jag tror aldrig jag mått så dåligt. Jag mådde piss för jag blev behandlad som paria på Arbetsförmedlingen, jag mådde skit för att jag satt fast i en situation som var svår att kontrollera på egen hand, jag hatade dessa ständiga frågor och påtvingade sök-detta-jobb-annars-drar-vi-in-a-kassan-hotbrev i brevlådan och sällan har väl en tidning varit mer ångestframkallande än Platsjournalen.
Självförtroendet var som på ett mobbat pärons nivå ungefär. Ända sedan dess har jag känt glädje när jag går till jobbet även om alla jobb jag haft inte alltid varit superkul. Alternativet däremot, fy fan. Jag får (som mina tonåringar skulle ha uttryckt det) ”panne” bara av tanken.
Sandra (Marion Cotillard) har också ”panne”. Hon kommer bli av med jobbet, ja, så är det. Arbetskamraterna kommer få 1000 euro i bonus och hon själv blir arbetslös. Den krassa verkligheten. Hennes enda räddning är om hon lyckas få alla arbetskompisarna att tacka nej till bonusen för att på så sätt ”rädda” kvar sitt eget jobb.
Sandra gör hembesök till sina kollegor, pratar med dom, försöker få dom att förstå och känna med och för henne. Det är det filmen går ut på. Föga underhållande att titta på men lite tankeväckande är det allt att Sandra ser detta som sin enda utväg. För mig personligen känns det jättekonstigt, jag skulle hellre äta gräs ett halvår än förnedra mig på det sätt Sandra gör. Men det är jag det, jag är inte Sandra och det är henne filmen handlar om, I know.
Marion Cotillard är bra, det är hon alltid men filmen hade jag faktiskt kunnat klara mig utan.
