Etikett: Disney

Publicerat

En ladylike sommar: LADY & LUFSEN

Det är nåt härligt mysigt över gamla på-riktigt-tecknade filmer, nåt gediget, nåt man inte skojar bort. Lady och Lufsen gjordes 1955 och det känns och syns att det var länge sedan utan att det stör det minsta. Snarare tvärtom faktiskt.

Kärlekshistorien mellan blandrashunden Lufsen (aka Buster i original) och cockerspanielflickan Lady har vi sett glimtar ur på julafton ända sedan Kalle Ankas jul började sändas 1958 och det är därför som scenerna med frikadeller och Bella notte ger mig julkänslor såhär mitt i sommaren.

Om man vill analysera filmen – och hundarna – går det att göra samtliga mänskliga och alla frågor allmängiltiga. Som det här med att mötas och förälskas över ”klassgränserna”, vad som är ”fint” och ”fult” och allt det där men det går också att se filmen enbart som en mysig familjefilm som man kan låta gå in genom ena örat (ögat) och ut genom det andra.

När filmen dubbades på svenska 1955 var Asta Bolin och Jan Malmsjö rösterna till Lady och Lufsen men filmen dubbades om 1989 med Suzanne Reuter och Pontus Gustafsson i huvudrollerna. Tony, restaurangsnubben, görs i den nya tappningen av Loa Falkman men i den gamla av Ivar Wahlgren, ja, precis, Pernillas farfar.

Jag försökte se filmen i original men precis som med Djungelboken och Robin Hood sitter dom svenska rösterna för djupt i barndomssjälen så jag bytte till svenska och med ens kändes filmen betydligt ”bättre”. Konstigt, egentligen. Utmärkt speltid på 76 minuter, inget trams, inga saggiga partier, bara en enkel historia om…hundar. Trevligt. Hundarna till trots.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

COCO

Jag började Stockholm Filmdagar med att se ett urtråkigt multieuropeiskt drama som gav mig svenskt rekord i att snabbsomna i en biofåtölj. Tyvärr sov jag inte så länge, jag tvingades genomlida säkert 90% av filmjäkeln och när jag såg vilken film jag prickat in som nummer två fick jag panik. Det var samma typ av film. Igen. Så jag löste problemet. Jag gick in i en annan salong, helt random alltså. Man kan göra så när det är filmdagar och hela biografen är abonnerad för visningar av ny film.

Jag satte mig ner och Coco började! Wow, tänkte jag! Härliga tider! Tecknat, glatt, mysigt och det handlar om en liten kille som vill spela gitarr, det såg jag ju på Kalle Ankas jul, det klippet var jättecharmigt. Och alla talar svenska också, jag behöver inte ens läsa texten! Det här kan knappast bli ledsamt, långsamt, tråkigt eller tragiskt.

En halvtimme in i filmen sitter jag där med stora ögon och bara….vafan, vadfan HÄNDE??? Den där gitarren är ju liksom…sekundär….kan man säga. Men, bortsett från vad jag trodde och tänkte om filmen och att den inte riktigt gav mig det jag trodde: HERREMINJÄVLAR VAD FINT ANIMERAT!! Har man någonsin sett nåt snyggare??? Lille Miguels ansikte till exempel, wrrrååååååhhhhhhh man vill ju bara peta in ett finger i hans lille kind, så sjukt rart alltså! Jag tycker jättemycket om alla scener från det ”vanliga” Mexico, från torget, gränderna, allt det där. Men sen kommer det, det där övernaturliga, andarna, skeletten, döden och då tappar filmen mig.

Det jag dock inte tror att den kommer göra är att tappa dom mindre barnen och jag hoppas att alla föräldrar som går och ser filmen med sina barn är beredda på horderna av följdfrågor som kan komma. Jag hoppas att dom orkar prata vidare för jag tror det kan snurra till sig ordentligt i knattarnas små huvuden. Några svar däremot är ju svårt att ge, ingen av oss vet vad som väntar efter döden även om denna film verkligen försöker få oss att tro det.

Publicerat

ZOOTROPOLIS

Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) må vara en liten kanin men hon har stora drömmar. Hon tänker bli polis när hon blir stor, den FÖRSTA kaninpolisen någonsin och hon struntar högaktningsfullt i att inte ens föräldrarna tror på henne – hon SKA bli polis!

Och skam den som ger sig. Trots vissa fysiska svårigheter att ta sig genom polisskolan så står hon där, på scenen, som en utexaminerad och fullfjädrad polis och längst fram sitter mamma och pappa kanin, lika förvånade som stolta. Femton års strävan och beslutsamhet för att komma in på skolan och ett jävlaranamma genom hela utbildningen visade sig dock vara peanuts när det kommer till arbetslivet för vilken polischef tar en liten kanin på allvar? Herregud, hon ser ju inte klok ut. Pytteliten och tjej! En polis ska väl vara stor och bred och typ varg eller noshörning eller nåt annat ballt djur?

Judy blir satt på världens jävla skitjobb men har den där härliga egenskapen att hon ger sig fan på att göra även detta så bra som hon bara kan. Då träffar hon på räven Nick (Jason Bateman) och hans elefantson i en glassaffär…

Punkt punkt punkt alltså. Precis. Resten får du se NÄR du ser filmen. Inte om, NÄR. Den här filmen SKA du nämligen se om du inte redan gjort den. Den kvalar in bland dom bästa Disney-filmerna någonsin, i alla fall i min bok, fan jag ÄLSKAR den här filmen. Alla animerade ögon, ryckningar, ljudet av små kaninnaglar mot hårda stengolv, varenda nanometer av varenda bildruta är perfektion och lägg då till en berättelse som inte sackar av mot slutet, som är rolig, mysig, knasig och jag vill bara high-fajva hela världen när jag ser Judy. Hon smittar av sig på mig och jag hoppas hon gör det på alla yngre filmtittare också.

Det är bara man själv som sätter sina gränser och ger man allt i alla lägen så ska det mycket till att man misslyckas. Tror du inte på mig? Se Zootropolis. Vet du att det stämmer men hamnar i svackor? Se Zootroplis. Skiter du i självhjälpsfloskler och bara vill se en galet underhållande film? Se Zootropolis.

När Steffo och jag pratade om Zootropolis i Snacka om films 40:e avsnitt hände nåt som ALDRIG HÄNT FÖRUT. Lyssna så får du höra vad 😉

Publicerat

Dagens duo: BERNARD OCH BIANCA

Jag lyssnade på sagan om Bernard och Bianca sååååå många gånger när jag var liten att nu när jag ser filmen i vuxen ålder minns jag hela dialogen och vartenda ljud, jag kan det utantill rent reflexmässigt. Ganska läskigt egentligen vad barndomssagor sätter sig. Just därför är det ganska svårt att se filmen helt objektivt. Sån tur att jag inte behöver göra det.

Här är berättelsen om Bernard och Bianca, två möss som jobbar på den internationella räddningskåren Hjälpa. Det är en djurisk variant av FN skulle man kunna säga och huvudkontoret är faktiskt beläget i FN:s huvudkontor i New York, med ingång genom ett litet hål i väggen.

Det har hittats en flaskpost från en flicka som heter Penny som ber om hjälp och en tuffa musquinnan Bianca och den försiktige vaktmästaren Bernard från räddningskåren bestämmer sig för att försöka hitta henne.

Penny bor på barnhem och drömmer om att bli adopterad av en riktig familj. Med ledsen blick ser hon dom sötare småflickorna försvinna från barnhemmet med sina nya föräldrar, själv blir hon kvar med nallen Teddy som enda trygghet. Penny är ett enkelt byte för den onda Madame Medusa, tanten som kidnappar Penny för att få henne att klättra ner i en brunn och leta reda på skatten som finns därnere, den stora diamanten Djävulsögat.

Jag älskar den här historien! Den har alla ingredienser som gör en tecknad film sevärd för alla åldrar. Den är spännande, den är har karaktärer jag bryr mig om, den har med små charmiga filurer som värmer hela hjärtat (ljudet när trollsländan Evinrude blir andfådd till exempel, så jääääävla sött!), den har bra musik, fina låtar, den är sorglig, den är rolig, den är väldigt mörk för att vara en Disneyfilm, den tar upp frågor som kan bli samtalsämnen långt efter att filmen är slut och den är precis lagom lång.

Säg den Disneyfilm (förutom denna) som lyckas få in ämnen som dåligt självförtroende, flygrädsla, ensamhet, ondska, psykopati, sociopati, ångest och vidskeplighet och samtidigt baka in empati, styrkan i att hjälpas åt, framtidsdrömmar, kärlek, samhörighet och läskiga krokodiler.

Jag skulle helt enkelt säga att Bernard och Bianca har allt!

Som filmduo är Bernard och Bianca lite som Yin och Yang. Dom kompletterar varandra och dom tycker om varandra men jag kan inte säga att det sprakar nån het passion mellan dom direkt, jag vet inte ens om det är det som är meningen. Bernard och Bianca känns som två väldigt goda vänner som gillar varandras sällskap.

 

 

.

.

Publicerat

DJUNGELBOKEN

.

.

Igår skrev Henke, Christian och Jojje om Djungelboken på sina bloggar och det handlar såklart om projektet Decennier. Grabbarna är framme vid 60-talet och som sista gemensamma film valdes denna lilla Disneypärla. Självklart ville jag också vara med på ett litet hörn och se filmen – eller snarare se OM den – för herreguuuuuuuuwd hur många gånger har jag inte sett Djungelboken i mitt liv? Vet inte. Många är det. För många? Ja, kanske. Eller inte.

Var nöjd med aaaallt som livet ger och all-ting som du kriiing dig ser-scenen med Mowglii och Baloo har jag sett lika många gånger som jag firat jul och filmen som helhet har jag sett från början till slut i vaket tillstånd kanske 10 gånger, i halvsovande säkerligen lika många och i framstupa sidoläge med dreggel i mungipan och en morgonpigg bebis vid min sida hundratals gånger – lätt!

Det var dottern som ville se ”Moggi” när hon var liten, samma dotter som med uppspärrade ögon nu ber mig titta på Djungelboken nattetid när hon sover för att hon är ”livrädd för musiken”. Jag har länge trott att hon skojat om sin ”elefantfobi” men när jag började sjunga ”Här marscherar våran tropp medan solen stiger opp, vi marscherar rätt över berg och slätt, ett, två, tre, fyr, på ett militäriskt sätt” så sprang hon som Snurre Sprätt in i sitt rum och stängde dörren. Om ett år blir hon myndig, hur fan ska det gå?

Nåja. Jag stängde in mig i sovrummet, stoppade in filmen i spelaren, satte på TV:n, kröp ner i sängen och 75 minuter senare var jag fortfarande klarvaken och… jätteglad! Vilken störtskön film det här är! Stämningen, musiken, Beppe Wolgers röst (ja, jag såg den på svenska, jag har bara sett den med svenskt tal, det är det enda sätt jag kan se den på tror jag), aporna, Mowgliis rentvättade hår (som hade passat in i Sofias hårresande tema), en kittlig Kung Louie, Baloo i bastkjol, trevliga låtar man kan sjunga med i och DÄR, DÄR var han, den lille apan som blev min idol redan första gången jag såg filmen.

Den apa jag menar är en av Kung Louis hantlangare, han med den vita frillan, den coolaste av alla apor som finns. Han har värsta groovet och kan spela trumpet på läpparna och luftgitarr med ett stort grönt blad och han kör sitt race solo fast i grupp (klicka här för att se sköningen in action).

Djungelboken är en film som jag tvivlar på kan göra någon besviken. Så oklanderligt tecknad, så gullig film utan att bli det minsta töntig, så charmig, så kul och samtidigt tänkvärd. Det här med att lika barn leka bäst, med att inte passa in men att på nåt sätt passa in ändå, med att ha och få en familj även utan blodsband, funderingarna kring vad som är viktigast när det gäller det som formar en människa – arv, miljö eller att ha en stor björn som bästis.

För mig är det kantboll på full pott här. En otroligt fin film! Vad tyckte då decennierkillarna? Klicka på deras namn för att komma till recensionerna: Henke, Christian och Jojje.

Publicerat

FROST

Suck. Dessa jävla prinsessor.

Varför MÅSTE flickor i tecknad film ALLTID vara prinsessor. Inte ens när filmbolagen försöker tuffa till tjejerna och ge dom huvudroller (som i denna film samt Modig) kan dom göra ”vanliga” tjejer, nejdå, det ska vara prinsessor.

Suck. Igen. Det är verkligen jättebra, det är fantastiskt, det finns ju så många prinsessor för unga tjejer att identifiera sig med och känna sig styrkta av och jag är inte det minsta spydig nu, nejdå, inte alls. Det bara dryyyyper saltsyra om bokstäverna.

Den lilla bedårande trailern till filmen, den vi biobesökare har sett hela hösten och den hela Sveriges befolkning fick se som extrafilm på Kalle Ankas jul (här är den) gav mig rätt höga förväntningar på filmen. Samtidigt förstod jag det omöjliga i att hålla den där extremhöga charmstandarden genom en hel film. Det borde inte kunna gå och nej det gick inte. Trailern andas Pixar-fiffighet men det är ingen Pixar-film, det här är Disney, det är Disney från hårsäckarna till liktornarna och allt kött däremellan.

Filmen handlar om prinsessan Anna som ger sig ut på en magisk resa tillsammans med bergsmannen Kristoffer och hans ren Sven, för att hitta hennes syster Snödrottningen Elsa. Förklaringen är tagen direkt från sf.se men det var en sån bra och sammanfattande mening att jag inte kunde låta bli. Att jag efter lite googling hittar informationen att filmen skulle vara baserad på H.C Andersens saga Snödrottningen tror jag inte mycket på då den sagan handlar om hur den kalla snödrottningen kidnappar barnet Kaj och hur hans vän Gerda måste övervinna drottningen. Vari finns likheterna där? Jag hittar sannerligen ingen och har heller ingen lust att leta vidare efter ledtrådar.

Filmen Frost har helt enkelt lagt sordin på all min ork och energi med sina evinnerligt trötta musikalnummer. Det är liksom inte bara en eller två, det kryllar av dom och dessa nummer får mig att tänka på Disney anno 1991 fast så mycket mycket MYCKET sämre. Det känns som en medioker londonuppsättning av en sunkig musikal-turistfälla med artister som uppträder gratis.

Den lilla trailern kommer jag säkerligen återvända till många gånger men filmen kommer jag aldrig se igen. En gång räckte mer än väl. Känner lite kväljningar nu i kombination med kärlek för en snögubbe med överbett. En konstig känsla men det är tack vare nämnda gubbe som betyget blir vad det blir, sen kan filmen handla om systerskap hur mycket den vill.

Kom igen Disney, gör en ball film om tjejer som inte prinsessar sig, inte sjunger hela tiden och som inte är animerade efter den där modellen 1A med glosögon och micronäsa. Tills dess tycker jag ni kan ta en spade och gräva ner er.

Movies-Noir, Voldo, Snajvid, Camilla och Filmitch har också sett filmen.

 

Publicerat

DUMBO

.

.

Visst önskar jag att jag kunde identifiera mig med coola disneytjejer som Pocahontas, Belle, Bianca eller Ariel. Jag hade i ärlighetens namn inte haft något större problem med att känna mig som Broder Tuck heller trots att han är väldigt lite kvinna och mest klär i brunt. Men den disneyfigur som ligger mig varmast hjärtat på det personliga planet är faktiskt en elefant, en elefant med svinstora öron.

När jag var liten kände jag mig väldigt nära besläktad med denna films huvudperson. Jag och Dumbo var om inte ett så i alla fall tvingade till samma typ av problemlösning – att lära oss leva med överdimensionerade öron. Mamma envisades med att sätta mitt långa hår bakom mina öron och jag drog fram håret igen. Varje gång gjorde jag det. Jag gillade inte att visa mina öron. Jag tyckte dom var svinstora, skitfula och jättekonstiga. Så när sagan om Dumbo kom hem i brevlådan från Disneybokklubben var jag alldeles lyrisk. En vän! En homie! Jag läste boken varenda kväll, jag läste banne mig sönder den.

Filmbloggarna Movies-Noir och Fripps filmrevyer har dragit igång ett mastigt filmprojekt som kallas Decennier. Dom väljer tillsammans ut filmer som gemensamt recenseras och lägger sedan till egna filmer på varsitt håll. Det började med 20-talet i september och nu är dom framme vid 40-talet.

När jag fick reda på att Dumbo var en av detta decenniums utvalda filmer kände jag direkt att jag skulle vilja vara med på ett hörn och *ta-daaam* här är jag! Dock hade jag lite andra saker att skriva om igår så jag är en dag sen med publicerandet av inlägget, hoppas det inte stör alltför mycket.

Dumbo är den fjärde Disneyfilmen som såg dagens ljus (efter Snövit 1937, Pinocchio 1940 och Fantasia 1940) och av dessa fyra är Dumbo den solklart barnsligaste. Framförallt är det färgerna som gör det. Känslan av Dumbo är att filmen är en orgie i pastell men jag vet att det bara är en känsla, inte verklighet.

Det som slår mig med filmen är hur lång den känns trots den mediokra speltiden på 64 minuter. Det som också slår mig är hur allmänmänsklig historien är, utanförskap och mobbing är minst lika aktuellt idag som det var 1941. Tänk att det sitter så djupt rotat i våra människokroppar att håna, reta och bespotta individer som inte ser ut som ”alla andra normala”, vad nu ”alla andra normala” är för nåt.

Jag gillar verkligen dom gamla tecknade disneyfilmerna, allt känns så äkta, så på riktigt. Det är fascinerande vad som gick att åstadkomma på film med penna, papper och en jäkla massa tålamod. Jag tror däremot inte att Dumbo är en film för kids av idag. Jag tror den är alldeles för stillsam. När jag ser filmen känner jag ingenting av den kärlek jag kände inför boken. Inte ett dyft. Filmen ger mig faktiskt inte mycket alls. Jag tror jag ska gå ner i källaren och leta fram boken ur ungarnas kartonger istället, om det finns några söndertittade sidor kvar vill säga.

Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito skrev om filmen igår. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

MONSTERS UNIVERSITY

Hej Mike.

Jag vet inte om du minns mig, det var många år sedan vi träffades men jag minns det som igår. Du var med i den där dokumentärfilmen, den som handlade om din arbetsplats, om sköningen Sulley (vad gör han nuförtiden förresten?) och den där lilla mörhåriga flickan. Hon jobbar i kassan på Kmart nu, visste du det? Bor i en husvagn med fyra barn och är tillsammans med en kille som ser ut som en ung Tom Petty.

Du var liksom On top of the world då, värsta kändisen, den coolaste gröna killen som promenerat utan skor på jordens yta sen Lou Ferrigno sminkade sig till hulk och vem var jag? Jag var en mamma på heltid med blöjbarn, långkok, bakbord och pysselhobby.

Tiden går så fort, det var tolv år sen nu som jag såg dig på resturangen med den där Celia-med-jobbiga-rösten och jag önskade SÅ att det hade varit jag, jag önskade det så mycket att jag fixade barnvakt för att gå och se musikalen som du satte upp Put that thing back where it come from or so help me och jag satt där längst fram som nåt pinsamt Allsång på Skansen-freak med handtextad skylt och hela tjottaballongen. Du var fullt koncentrerad på att vara sång-och-dansman men strax innan ridån föll tittade du på mig med ditt stora vackra öga och liksom log, fast du ler ju alltid så det var säkert inte åt mig, men det var gulligt.

Igår skulle jag få träffa dig igen, för första gången sedan 2001. Jag var lite nervös innan jag gick in i biosalongen, man vet ju aldrig, vissa minnen är liksom bättre att behålla som just….minnen. Nu skulle jag visserligen få träffa dig som en skolpojke-Mike och det kändes såklart spännande men jag hade inga större förväntningar på att du skulle blåsa mig av stolen. Men det gjorde du. Jösses Mike vilken härlig snubbe du är! Målmedveten, ordningsam, noggrann, känslosam, schysst, optimistisk och färgglad, alltså, du ÄR verkligen en drömkille för mig.

Så, Mike Wazowski. Ring mig. Vore kul att ses på tu man hand. Om inte annat kunde vi ju prova kepsar och shotta linsvätska.

[Ja jag såg Monsters University i 2D, ja, jag såg den vid lunchtid, ja jag såg den med svenskt tal, ja jag saknade Billy Crystal, ja det var en medelålder på strax under 8 år i salongen, nej det var inte tyst men barn som skrattar högt och ljudligt räknas inte som störande moment, inte när man ser en animerad film kl 12 på dagen där alla talar svenska.]

Publicerat

Fredagsfemman # 46: Mina egna julmåsten

5. Kalle Anka och den underliga känslan

Varje år när jag bänkar mig framför Kalle kl 15 får jag en underlig känsla i kroppen. Det är ju jag som sitter där men det är också jag 5 år, jag 12 år, jag 19 år, jag 25 år och jag 32 år. Att titta på Kalle Ankas jul är den enda tradition jag burit med mig från födseln som jag fortfarande har kvar och gärna behåller, alla andra traditioner har jag redan brutit eller kan bryta om det behövs men Kalle är speciell. Det är inte alltid jag tittar på hela, ibland somnar jag till, ibland dukar jag bord men bara ljudet gör mig lugn. Det är julafton och jag fick vara med om det en gång till, det är stort. Det Disney gjort med Jultomtens verkstad är det inte.

 

4.  The Aladdinask

Det spelar liksom ingen roll hur mycket knäck och kola som kokas, hur mycket tryfflar som rullas, hur mycket pepparkakor och andra bullar som bakas, får jag ingen Aladdinask i jul så blir jag besviken. Det har gått så långt att jag inte litar på paket från Tomten längre, jag köper en egen och gömmer ifall jag inte får någon. Får jag en så har jag ju hux flux två.

 

 

3. Musiken

Precis som att soundtrack till filmer kan höja känslostämningen rejält så kan rätt julmusik i bakgrunden ge julstämning åt både pizza och pannkaka om det skulle behövas. Jag försöker hitta lite ny/nygammal julmusik varje år och det är inte alltid det går men i år gick det rätt bra. Men precis lika mysig som julmusik är veckorna före jul, precis lika onödig känns den på torsdag morgon. Så passa på, här är en lagom mängd mysiga låtar.  En timme jul a la Fiffis filmtajm.

 

 

2. Tillsammans

Jag tycker ordet tillsammans är det finaste som finns. Framförallt är tillsammans inte ett ord som är statiskt. Det kräver ingenting, det går att vara tillsammans i vilka konstellationer som helst, det viktiga är att det symboliserar motsatsen till ensam. I år ska jag fira jul på ett sätt jag aldrig gjort förut och det ska bli både spännande, annorlunda och efter allt som hänt –  jättemysigt.

 

 

1. Uppesittarkväll med skinkmacka och julmust

Det här är jul för mig. Ingen annan minut på året ger mig lika mycket julkänsla som dagen före julafton när allt är klart, mat, paket, piff och fix och jag har griljerat skinkan, skär upp första skivan och äter den på vörtbröd med stark senap och julmust till. Skulle jag efter ätandet av denna macka drabbas av narkolepsi och vakna igen den 28:e hade julen varit i princip perfekt ändå.

[Bilden är lånad från Mankans blog, jag har ju inte gjort klart min skinka än.]