En vecka efter att jag och sonen sett första Dödligt vapen-filmen låg vi i varsitt hörn i soffan igen för att insupa tvåan. Jag mindes den som ganska-så-lika-bra-som-ettan, i alla fall om jag tänker tillbaka på filmen ap-snabbt och bara använder reptilhjärnan. Det jag hade glömt med filmen – eller aktivt förträngt – var den lilla mannen med en svinjobbiga ljusa rösten som säger ”okeyokeyokeyokeyokeyokeyokeyokey” hela filmen igenom. Jag menar såklart Joe Pesci och hans rollfigur Leo Getz.
Det är två år mellan Dödligt vapen och Dödligt vapen 2 men det känns som en fikarast på stående fot och en treminutersklippning hos herrfrisör då Mel Gibson blivit av med lite kalufs. Allt annat är precis likadant men mycket mycket sämre.
Eller är det sämre egentligen? Det kanske bara är den kritiska delen av hjärnan som är överkänslig för upprepningar? Jag vet inte. Jag vet bara att när filmen var slut gnällde jag över hur dålig den var.
”Var den dålig för att den var så sjukt lång?” sa sonen.
”Beror det på den jättejobbiga musiken?” sa sonen.
”Beror det på att han som spelade saxofon liksom bara trudiluttade helt random?” sa sonen.
”Beror det på den där lille mannen som sa samma sak hela tiden`?” sa sonen.
”Beror det på att den här filmen var mycket mer våldsam än ettan?” sa sonen.
”Beror det på att den här filmen inte borde kallas nåt som har med komedi att göra alls?” sa sonen.
”Martin Riggs rökte inomhus! Det känns som 1800-talet!” sa sonen.
Jag skulle kunna svara ja på allt och antagligen mer därtill. Tvåan är mindre charmig, mer överdriven, kallare, tråkigare och dummare än ettan. Hur sugna är vi på trean nu? Eeeeeeeeeeh, intesåmycketkanske.
