Nästan lika bra som Rocky IV
Jag trodde inte det var möjligt att sakna George Michael mer än jag gör men efter att ha sett dokumentären Wham! erkänner jag att nu är det fan illa. Vad skulle han dö för? Så satans onödigt!
Det här är en snäll dokumentär som inte vill någon illa men som ger en fin och nostalgisk inblick i denna grupps få år som aktiva. Underbar stund framför TV:n!
Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se
Det här med excentriska bergsklättrare är inte alls min kopp thé MEN lite skön svindel sittandes i en soffa i hemmets trygga vrå säger jag inte nej till. Uppenbarligen.
Alex Honnold heter mannen som denna dokumentärfilm följer. Han är en otroligt idog bergsklättare, han är en sådan man som sätter äventyret, klättringen, spänningen först av allt i livet och vad jag förstår via filmen har han avverkat en del flickvänner som inte köpt hans resonemang fullt ut. Nu är han tillsammans med Sanni McCandless, en jättesöt tjej med vettiga idéer och självrespekt och hon stöttar honom så gott hon kan utan att för den skull göra avkall på sina egna gränser och värderingar. Samtidigt inser jag att det fan inte kan vara lätt att vara tillsammans med någon som är helt oförmögen att prata om känslor, att svara något (acceptabelt) på ”jag älskar dig”, en man som upplever att Sannis mål i livet är att vara lycklig medans hans eget mål enbart är prestation.
Han lever på en mycket speciell planet denne Alex men jag säger verkligen inte att han är ensam där. Många människor som fått extrema saker gjorda och som kan pressa sig till synes omänskligt långt bor nog på samma planet och det är väl där skon klämmer för mig. Jag förstår inte hur hjärnorna fungerar för dessa människor. I den här filmen får vi dessutom se en läkarkoll av hans hjärna där det påvisas att tex amygdala inte fungerar på samma sätt hos honom som hos oss andra som INTE får för oss att klättra uppför El Capitain i Yosemite helt utan rep.
Det är en galen idé, helt jävla galen! Det är dessutom en galen idé av filmens regissörer Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi att ens försöka filma detta men OJ vad dom lyckas bra! Fotot i filmen är helt klart (i brist på bättre svenska ord) BREATHTAKING! Jag sitter och gapar som en utsvulten svalunge i soffan och det svajar i huvudet. Vissa scener är brottarmagiska när det kommer till svindel på film!
Att den här filmen vann en Oscar för Bästa dokumentär kan jag verkligen förstå. Den är otroligt bra gjord visuellt men den gräver sig också ner på ett mänskligt djup som höjer filmen ännu ett snäpp för mig.
Jag vet inte hur många gånger jag sett filmer om stora, kända, fantastiska män som inte kan bete sig men jag vet hur många gånger åsynen av dessa har fått mig att kräla runt som en mask i soffan på grund av att jag skäms. Det är noll. Noll gånger. Män som är överdrivna, som höjer rösten, svär, styr och ställer med sin omgivning, som inte räds konflikter, som ser sig själva som maktfullkomliga centrumprickar på världskartan, såna män, såna företagsledare, såna visionärer är vardagsmat. Så tittar jag på denna dokumentär om Vivienne Westwood och jag får klåda. Det är jobbigt. Hon beter sig illa. Hon är överdriven, ful i munnen, tydlig på ett störande sätt. Hon är frispråkig in absurdum, får folk i sin omgivning att känna sig obekväma, hon vet vad hon vill och hur målen ska nås samtidigt som hon på vissa sätt är ostrukturerad samtidigt som hon har stenkoll på sin egen smak och vad hon tycker funkar och inte.
På många sätt känns hon som ett stort barn, ett barn som fastnat nånstans i 4-5-årsåldern, då när man fortfarande på riktigt trodde att man kunde allt och att det inte var någon fantasi att ens pappa var kung på Kurrekurreduttön utan dagens sanning.
Jag stör mig på att jag stör mig på henne.
Som en av världens mest kända modedesigners – OCH kvinna – är Vivienne Westwood tämligen unik och som människa är hon minst lika udda. Hon är ointresserad av pengar, säger hon. Hon vill inte expandera, säger hon. Det är viktigare med kvalitet än kvantitet, tycker hon och detta säger hon inför återförsäljare världen över, dom som i sin tur inte verkar hålla med. Nämen hur skulle dom kunna göra det? Dom vill ju överleva. Dom behöver tjäna pengar. Såklart. Hur kan Vivienne inte förstå det?
Nåja, förstå eller inte förstå, Vivienne Westwood har sin egen agenda och skiter i andra. Jorden däremot den säger hon sig bry sig om och som den aktivist hon är visar hon det i filmen, tydligt, på sitt sätt.
Det är inget snack om saken att dom som gjort filmen gillar denna kvinna. Det är heller inget snacka om saken att hon växer in i mig också ju längre filmen går. Excentriker är spännande och hade hon varit en man hade ingen – som sagt – höjt på ögonbrynen. Hon har gjort punk och new wave ständigt aktuella i fashionindustrin och just därför är hon en av få kläddesigners jag i princip alltid känt till. Snyggt, galet och annorlunda och som person är hon VERKLIGEN en stark karaktär. Befriande på nåt sätt, både att hon är som hon är och att jag själv började fundera på varför jag reagerade så starkt. Sevärd dokumentär.
Finns på Cmore.
Okej, jag erkänner, jag såg om Straight Outta Compton redan för länge sedan, faktiskt med bara ett par veckors mellanrum hösten 2015 när den hade premiär. Först otextad på Malmö Filmdagar, sedan gangstavisningen från helvetet på Filmstaden Sergel. Ingen av visningarna var direkt perfekta men det hindrade inte mig från att totalt kära ner mig i filmen.
På Netflix finns en mycket sevärd dokumentär att dyka ner i, en fyra-avsnitts-miniserie som handlar om Dr. Dre och skivproducenten Jimmy Iovine och hur dom två fann varandra och började samarbeta. Dokumentären heter The Defiant Ones och är man det minsta intresserad av musik och artister över lag är det julafton att kolla in den. Den korsklipper mellan Dr. Dres och Jimmy Iovines liv och karriärer för att avslutas avslutas i The 3 Billion Dollar Deal, dvs försäljningen av märket Beats by Dr. Dre till Apple 2014 och det är fyra timmar som försvinner i ett nafs!
När dokumentären var sedd kom ett redigt sug efter att se om Straight Outta Compton, det kändes liksom som en naturlig fortsättning. Min pojkvän hade inte sett den så vi satte oss ner en onsdagkväll och njöt av två timmar och tjugosju minuter musikhistoria i spelfilmsformat.
Att ha sett The Defiant Ones INNAN visade sig vara ett genidrag! Många av scenerna i filmen som passerade mig vid första tittningarna som ”typ ingenting” fick plötsligt en kontext, en helt annan bakgrund och kanske speciellt den mycket korta scenen när Jimmy Iovine kommer in i filmen och presenteras som ägaren av skivbolaget Interscope. Nu när jag vet mer blir den skådespelarprestationen (av Mark Sherman) plötsligt både viktig och mitt i prick. Det gäller förresten många av filmens biroller, att det slår mig hur ofantligt porträttlika verklighetens personer ALLA är. Allt från Dr.Dres mamma till Suge Knight till Jerry Heller, dom ser precis likadana ut i verkligheten som på film. Så imponerande!
Vi tittade klart på filmen och jag satt i soffan med gåshud på 95% av kroppen! En sån JÄVLA bra film det är! Trots att den handlar om tre huvudrollspersoner, Eazy-E (Jason Mitchell), Ice Cube (O´Shea Jackson, Jr) och Dr.Dre (Corey Hawkins), berättar historien över flera flera år och inkluderar två handfulla (minst) viktiga biroller blir filmen aldrig gyttrig eller ytlig. Regissören F. Gary Gray har verkligen lyckats där!
Som riktigt grädde på moset, att se Director´s cut-versionen med F. Gary Grays egna ord som kommentatorsspår gav verkligen ÄNNU ett djup till filmen. Han förklarar hur han tänkt med scenerna, hur han med små smarta tricks försökt visa hur Los Angeles/Compton såg ut där i slutet på 80-talet och 90-talet utan att göra filmen som en ”ordinary period piece”. Snyggt jobbat, bra gjort, på ALLA plan! Att han dessutom sitter där ensam och pratar, skrattar till, fnissar, verkar njuta av att berätta anekdoter, det gör det hela ännu mysigare. Han är själv svart och född 1969 och har en del personligt att berätta om den tiden.
Det känns som att jag vänt ut och in på den här filmen och tittat på den med LUPP och ÄNDÅ är jag inte trött på den. Det säger en hel del va? Det säger ALLT om att filmen nu äntligen MÅSTE jackas upp till det enda rimliga betyget.
När jag såg Straight Outta Compton 2015 (båda gångerna)
När jag såg Straight Outta Compton 2018
Straight Outta Compton – Director´s Cut
Straight Outta Compton – Director´s Cut inkl kommentatorsspår
The Defiant Ones
Det kanske är svårt att få ihop det i huvudet men när undertecknad var väldigt liten samsades Depeche Mode-skivorna med hårdrocksditon vid min stereo. 1983 kom nämligen LP:n Bark at the moon med Ozzy ut och jag var helt fast! Jag tyckte han var ascool, att låtarna var fantastiska och låten ”So tired” fick mig att somna många många nätter när dödsångest och livsångest höll mig vaken och grubblande. Hela 35 år har gått sedan dess men jag hävdar fortfarande att Ozzys röst är en av världens bästa och mest speciella och Bark at the moon har fortfarande en plats i mitt musikhjärta.
Att Ozzy Osbourne fortfarande lever känns som en medicinsk sensation när man följt honom i media. 3:e december fyller han obegripligt nog 70 och när man tittar på dokumentären God bless Ozzy Osbourne känns det som att ingen är mer förvånad än han själv. All logik säger att hans kropp borde ha gett upp för länge länge sedan. I filmen säger dom andra Black Sabbath-medlemmarna att hade Ozzy inte fått sparken från gruppen 1979 hade han varit död nån månad senare, så illa däran var han då. Redan då. Men det visade sig kunna bli än värre.
I den här filmen tar regissörerna Mike Fleiss och Mike Piscitelli med oss på en resa från Ozzys födelse som den fattige mobbade ölpimplande John Osbourne i Birmingham till nutid (filmen är från 2011) och dom har åkt runt med honom i världen i två år. ”Nearly anyond died” står det i förtexterna och ja, även om inte någon faktiskt avlidit under dessa år så är vissa bitar något alldeles hemskt att beskåda och då tänker jag på episoderna när hans barn beskriver honom som far och klippen vi får se från den populära TV-serien The Osbournes. Då dog något inombords på mig. Att hela jävla världen sitter och tittar på detta och finner det UNDERHÅLLANDE?! Alltså, jag blir tokig.
Som musikdokumentär tycker jag den här är av allra bästa märke. Den är gripande, underhållande, grävande, den väjer inte för skit och jobbigheter, den beskriver hans storhetstid och baksidorna med att gå från att inte ens ha råd med strumpor och skor till att få flingpaket fulla med kokain levererade till hotellrummet. Vilken hjälte han är Ozzy. Vilken artist. Grattis till 70 år på jorden och grattis till att – äntligen – lyckas må bra utan diverse substanser i kroppen.
Filmen finns att hyra på Itunes, väl värd sina 39 kronor!
En fredagskväll, precis som vilken som helst, sitter jag och min kille och försöker klicka oss fram till den perfekta filmen. Efter att ha gått igenom hela Netflix utbud utan att fastnat vid något fortsätter vi till Prime Video, Amazons streamingtjänst. Det visar sig att det finns en hel del intressant där men trots detta tittar vi på varandra och nickar unisont när ikonen till Fart: A Documentary visar sig. En dokumentär om fisar! Hur illa kan det va? Pruttar som ääääää så roligt!
Det visar sig att hur kul prutthumor än är så är detta en osedvanligt torftigt berättad dokumentär där regissören Troy Hale försöker fylla sina 74 minuter med upprepande bilder och filmsnuttar blandat med lite snicketisnackande från folk som visar sig vara hans närmsta sörjande.
Även om han försöker få in både det fysiska i att släppa väder med den komiska, med skillnaden mellan män och kvinnors (offentliga) fisande och leksaker som pruttkuddar så är det liksom aldrig varken kul eller intressant. Tur att filmen åtminstone var kort.
I maj 1994 hände något som förändrade mitt musiklyssnande under en ganska lång tid framöver. The Latin Kings kom ut med sitt debutalbum Välkommen till förorten och jag lyssnade på CD:n på repeat hela den sommaren. Det kändes som att jag fick en inblick i ett Sverige jag levde väldigt skyddat från – och jag gillade det. Musiken alltså. Som fan.
Melodisk, smart hip-hop på svenska skapade av ett gäng ”svartskallar” från miljonprogrammen söderut längs Stockholms röda linje, det var ingen självklarhet att det skulle falla mig i smaken men å andra sidan, jag lyssnar på all bra musik, oavsett genre. Den skivan rankades dessutom av Sonic Magazine i juni 2013 som det 6:e bästa svenska albumet någonsin och om det säger något av värde så är det kanske att skivan HAR ett bestående värde som man faktiskt inte kan skoja bort.
Tio år efter genombrottet gjorde Maud Nycander en dokumentär om gruppen, en film som kan ses på SVT:s ypperliga Öppet Arkiv. Det är intressant att se dom prata om och analysera det som hände ett decennium tidigare men jag undrar om det inte är ÄNNU mer intressant att se den här dokumentären fjorton år för sent. Det Sverige som var ”då”, som skildrades mellan 1994-2004 är ljusår ifrån det Sverige som är nu och ändå är det samma grundproblematik. Segregation, brottslighet, rasism, utanförskap, allt detta finns (ju) kvar, det känns som att gällande detta har tiden stått still.
Den här entimmesdokumentären gnuggar lite på ytan både vad gäller The Latin Kings medlemmar, förorten (i det lilla) och Sverige (i det stora) och ändå känns den matnyttig. Men kanske att den hade mått bra av att vara längre och köttigare, med ännu mer kontent alltså. Det jag tar med mig starkast från filmen var synen av Salla som trär på sin lilla dotter röda små strumpor och klippet med Håkan Hellström (som resulterade i den ypperligalåten Hundår på plattan Omérta).
Tack till Jojje som skrev om filmen igår och tipsade mig om att jag också borde göra det. Och det var ju helt rätt, klart det var en film för mig. Jag är mer förvånad över att jag kunnat undvika den ända till nu. Här kan du läsa Jojjes recension.
Det här är en av dom svåraste recensioner jag någonsin skrivit. Jag såg filmen Avicii: True Stories för några veckor sedan och hade den inlagd för publicering i lördags men jag stoppade den i sista stund. Stoppade den och raderade vartenda ord jag skrivit. I fredags kväll fick jag nämligen ett sms från min dotter som hade sett nyheten. Avicii. Död. Det var som om tiden stannade och det vetefan faktiskt om den startat igen. Det känns som nåt jävla vakuum.
Tiden stannade i fredags, den stannade för henne, för min son, för mig och för – med facit i hand – stora delar av musikvärlden. Men då, då när jag satt där på balkongen och såg den fina vårsolen sakta ta sig nedåt, då satt jag där med gråten i halsen och tänkte på en mamma och en pappa som nu ska försöka genomleva den absolut värsta helgen i sina liv. Dom måste förlika sig med att aldrig få se sin son igen. Själv raderade jag en recension. Det är olika det där, graderna av helvete.
I skrivande stund är dödsorsaken ännu inte offentliggjord men det är omöjligt att inte spekulera när man sett filmen True Stories. Tim Bergling, Avicii, mådde inte bra och han var öppen med det. Väldigt öppen. I filmen försöker han förklara verbalt hur och varför det känns som det gör och även om man tittar på filmen med mute intryckt så behöver man bara lägga ögonen på killen, herregud, det är ILLA. Det är riktigt riktigt illa. Ångesten i hans ögon, kroppsspråket, medicineringen, vissa scener är rent hemska att beskåda.
I min första text om filmen, den jag raderade i fredags, hade jag skrivit en del om hur svårt det är att förstå att lyckade människor kan fastna i mörkret. Att till synes ”ha allt” inte per automatik innebär att ”vara allt”. Men vad är en lyckad människa – egentligen? Snyggaste och mest fixade instagramflödet? Flest följare? Mest pengar på kontot? Smalaste kroppen, coolaste vännerna, bästa jobbet? Vad betyder att ”ha allt”? Ingen annan människa än en själv kan bestämma vad det betyder. Ingen annan på jorden. Ingen har ens rätten att yttra sånt om en annan människa, att stämpla någon eller att lägga den filten på någon till synes ”lyckad” för den filten är inget annat än ännu mer ångest i en redan sargad själ.
”Jag kommer inte kunna spela längre. Jag kommer att dö”, säger Tim i filmen när han försöker bromsa och ställa in gig. När han säger det går jag sönder. Jag gjorde inte det när jag såg filmen häromveckan men när jag såg om filmen igår växer meningar som den till något väldigt mycket större. Hela filmen känns som ett rop på hjälp och jag blir tokig av känslan att det kanske hade gått att rädda honom.
Att han ORKAR stå emot pengar, framgång, spelningar på det sättet han gör i filmen, att han tar fajten, samtalen, att han står på sig. Att folket han har nära omkring sig uppenbarligen ser dollartecken framför ögonen istället för en vän och medmänniska som försöker dra i alla handbromsar han har. Att han KÄMPAR som han gör. Allt detta gör att filmen är än mer hjärtskärande att se nu när han inte längre finns.
Vilket dokument det är över hans musikaliska gärningar! Vilken välgjord film det är! Vilken fantastisk kompositör han är. Var. Fy fan. Var. Klumpen i magen vill inte släppa, sorgen sitter där och jag kan inte förstå att hans liv är över. Jag tittar på filmen igen och det känns nästan som om filmaren Levan Tsikurishvili kände på sig hur det skulle sluta. Ångesten, smärtan, stressen ville inte ge med sig och vad som än hände fredagen den 20 april 2018, 28 år gammal tog eran Avicii slut.
Vi är så många som har hans musik långt in i hjärtat, som har upplevt honom live, som sett honom som en liten Allram Eest-figur bakom det stora stora skrivbordet och dansat och njutit och fascinerats över Aviciis förmåga att göra superdansant musik med det svenska vemodet som ständig följeslagare. Som försvarat honom när belackare skojat om att han ”ju inte gör nåt, han trycker bara på en knapp”, som om hans genialitet är något alla med ett musikprogram i datorn per automatik kan trolla fram. Testa själv säger jag bara. Lycka till you sucker.
Oavsett om du alltid gillat Avicii och känner sorg och tomhet nu eller om du aldrig lyssnat på honom och förundras över alla löpsedlar/uppmärksamhet hans död får världen över – se den här filmen. Det är hundra minuter insyn i ett populärkulturellt fenomen och väldigt personligt i en ung killes psyke.
Filmen finns att se på SvtPlay till och med måndagen den 30 juli. Klicka här så kommer du direkt till filmen.
5. Bara en dryg vecka kvar till Oscarsgalan…
…och ännu har ingen kanal/sajt klivit fram och sagt att dom visar den?
.
.
.
.
4. Somebody Feed Phil
Gillar du matprogram och har Netflix – kolla in Somebody Feed Phil! Jag säger inget mer än det OCH höjer samtidigt ett varningens finger: du kommer inte kunna sluta titta OCH du blir sjukt sugen både på mat och semester.
.
.
.
3. Ludwig Göransson
Blott 33 år är han – och född i Linköping. Ludwig Göransson är på väg att bli något riktigt stort i Hollywoods kompositörsfack. Han har samarbetet med regissören Ryan Coogler i alla hans tre filmer (Fruitvale Station, Creed och Black Panther) men även gjort musiken till Central Intelligence, Familjetrippen, Eli Roths kommande remake av Death Wish och TV-serier som Community, Satisfaction och New Girl. Det ska bli kul att följa honom framöver, han är redigt begåvad den här mannen!
.
.
.
2. Vicky Krieps
Den bästa skådespelarprestationen i filmen Phantom Thread (som har biopremiär idag) är Vicky Krieps som spelar Alma. Jag hoppas vi alla får se mycket av henne framöver. Men trots att hon är bäst är hon den enda av dom tre huvudkaraktärerna som inte fick en Oscarsnominering. Kanske kan ett silver på veckans fredagsfemma funka som ett liiiitet plåster på såret?
.
.
.
1. The Road movie
Jag blinkade knappt och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Dokumentären om dom ryska bilförarna är bland det tokigaste jag sett på TV men även det mest förhäxade. Ihopklippta filmer filmade med bilkameror (alltså inne i bilarna) visar på trafikanter man INTE trodde fanns. Otäckt är det också ibland, alltså inte barntillåtet. Att allt är 100% autentiskt gör det per automatik ÄNNU otäckare. Tycker jag. Dokumentären finns att se här. Do it! Du kommer inte ångra dig. Men spänn fast säkerhetsbältet!
Den 31 maj 2014 gick tre 12-åriga tjejer, tre bästisar, en promenad i skogen. Platsen var Waukesha, Wisconsin, USA. Bara två av flickorna kom ut ur skogen. Den tredje hade lämnats att dö där bland träden, knivhuggen 19 gånger av sina allra bästa vänner. Orsak: flickorna upplevde att dom var tvungna. Slenderman hade tvingat dom, annars skulle alla deras nära och kära dö.
Slenderman (eller Slender Man, det är lite olika om det särskrivs eller inte) är en så kallad ”creepypasta”, en form av vandringssägen kan man säga, en legend kanske till och med? Han skapades som en internetmeme av Eric Knudsen 2009 och har sedan dess ”synts till” på mängder av platser. Ett tips om du blir nyfiken är att kolla in fenomenet på youtube, det finns mycket, MYCKET, att se där (i skrivande stund 3,2 miljoner resultat). Men nu tillbaka till filmen.
Den här dokumentären är alltså tänkt att gräva i historien om dessa två flickor och försöka hitta en förklaring till att det kunde gå så jävla fel. En ganska viktig del av detta är att den stackars knivskurna flickan faktiskt inte dog och att tjejerna alltså inte är mördare i egentlig mening även om det var kanske mer tur än skicklighet. Men, ingenting i dokumentären belyser offret, ingen i hennes familj kommer till tals och jag känner att det hade behövts för att på riktigt förstå djupet och eländet i allt som hänt. Att intervjua förövarnas mammor är också intressant men en två timmar lång dokumentär som inte tar upp åtminstone lite av alla sidor känns som ett hafsverk.
Att filmen dessutom är klantigt klippt, att den bitvis saknar flow och att den är alldeles för lång är andra problem. Det är synd tycker jag, det hade ju kunnat bli en tajt och spännande 80-90-minutersdokumentär av det här.
Laddar Sofia och Johan upp ännu ett inlägg idag? Det är klart! Sofia har sett Indisious Chapter 3 och Johan var sett…denna film!
5. Christine och döden
Christine Meltzer har ett nytt program på Kanal 5, en dokumentärserie som heter Christine och döden. Är det någon av mina läsare som har sett första avsnittet? Jag bryter ihop bara av trailern, alltså, jag VILL se det men vet inte om jag pallar. Kan någon berätta för mig om det är värt att se det och samtidigt snyta upp en toarulle?
.
.
.
4. The art of street magic
Imorgon öppnar en ny utställning i Magasin 9 i Frihamnen, en utställning som jag tror kan passa väldans många som handen i handsken. Magic City – The art of street magic heter den och är Europas största gatukonstutställning i form av spektakulär 3D-teknik, monumentala väggmålningar, multimediainstallationer samt fantasifulla objekt och skulpturer. Ikväll kommer jag vara där på vernissagen och jag är SÅ PEPP! Utställningen är igång ända fram till 8 april 2018.
.
.
.
3. Så mycket bättre
På pappret är årets artistkombo kanske den tråkigaste någonsin men jag ska inte skriva fan på väggen. Inte än. Förra veckan var det Unos dag och den bjöd kanske inte på några covers som kommer gå till historien annat än att jag för första gången någonsin verkligen uppskattade en Tomas Anderson Wij-låt. Hur som helst så är det ett fortsatt trevligt program och bättre än det mesta annat på TV4.
.
.
.
2. Lady Gaga ♥
Jag har aldrig riktigt förstått storheten i Lady Gaga även om jag lyssnat en del på hennes musik genom åren. Vi har liksom aldrig riktigt klickat hon och jag. Men. Det är klart det finns ett men. På Netflix finns det en dokumentär som heter Gaga: Five Foot Two. Underbar film! Underbar kvinna! Dokumentären visar verkligen krocken som kan bli när man är en av världens största artister men också extremt ensam, ledsen och sjuk. Mitt helgtips är definitivt att se filmen OCH att när du sen sliter ditt hår till eftertexterna så klickar du in här igen och går in på den här länken. Då får du se det du inte fick se i filmen men absolut ville se. Jag lovar dig. Vilken DROTTNING hon är! Jag är frälst!
.
.
1. Skräckfilmsveckan!
Nästa vecka blir det skräckfilm för hela slanten när årets skräckfilmsvecka drar igång! Precis som tidigare år samkör jag detta tema med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och jag kan LOVA en hel del sköna skräckfilmstips såhär i Halloweentider! Hänger du med oss nästa vecka?
Italiens Grand Prix 1978. Monzabanan. Ronnie Peterson startade som femte bil i sin svarta Lotus. Riccardo Patrese prejade James Hunts bil direkt efter start och Hunts bil kolliderade med Ronnie Petersons som fattade eld. Han fick hjälp att ta sig ur bilen men dog på sjukhus dagen efter.
Jag minns detta så tydligt, det är ett närmaste konstigt starkt minne med tanke på att jag var blott sex år när det hände. Att det var världshistoriens sämsta datum han dog på (11:e september) och att han är begravd på Almby kyrkogård i Örebro, bara ett stenkast från min dotters skola, är sammanträffanden som inte har ett dugg med någonting annat att göra. MEN, för mig betyder Ronnie Peterson nåt, det betyder att av få saker jag och min pappa hade gemensamt när jag var liten var att titta på Formel 1 på TV och för mig var det väldigt speciellt. Pappatid var inget jag var bortskämd med så även om det var en TV inblandad och det inte pratades så mycket under loppen så minns jag detta som mycket speciella timmar.
Jag minns också att när Ronnie Peterson dog så berättade min pappa att Ronnie också hade en dotter, Nina, och att hon var yngre än jag. Det där har liksom satt sig och att då få se Nina, nu vuxen och med efternamnet Kennedy, i filmens första scen, gående in på Monzabanan och för första gången se den plats där pappan förolyckades, det var starkt. För mig var det filmens i särklass starkaste scen. Resten av filmen är som ett påkostat idolporträtt i kombination med en spaning efter en tid som flytt och slutresultatet blir en habil dokumentär som håller sig på ytan men som aldrig bränner till på samma sätt som till exempel Senna.
I filmen får man återse en hel del av det gamla F1-gardet, Emerson Fitipaldi, Jackie Stewart, Niki Lauda och Mario Andretti men man får också se en hel del filmat material med Ronnies fru Barbro och det är den delen av dokumentären som intresserar mig allra mest. Det är också den delen som lämnas mest därhän då jag känner att det finns mer att säga, mer att gräva i, mer intressant att berätta men regissören Henrik Jansson-Schweizer och manusförfattaren Morgan Jensen väljer att inte gå in där, att låta dörren Barbro Peterson förbli stängd.
Går man in på Ronnie Petersons hemsida (ronniepeterson.se) så är även den sidan stängd för mer info än om filmen men om man – som jag – nyfiket googlar då jag vill veta mer om Barbros liv efter Ronnie så kommer jag till en undersida till hemsidan med en utförlig text om vad som hänt. Barbro Peterson dog tio år efter Ronnie, bara 40 år gammal och den blott 12-åriga Nina är då helt föräldralös. Dödsorsak: en blandning av alkohol och lugnande medel. Tänk om filmen hade inkluderat om så bara en skärva av denna tragik, det hade varit precis det som behövts för att filmen inte enbart skulle kännas som att den trippade på tå för en ikon man gärna vill bibehålla som just…ikon. Alltså lider den här filmen av samma typ av ”problem” som Jag är Ingrid gjorde härom året.
För alla oss som har någon form av minnen från (tycker jag) guldåldern inom Formel 1 så är Superswede ett måste att se. Kanske inte ett måste på just bio men ett måste i nostalgiresa bland bilar, banor och racer-playboys.
I avsnitt 103 av Snacka om film pratar jag mer om denna film.
Jag kan erkänna att denna fråga aldrig någonsin svischat förbi mitt medvetande: ”Vilka är det egentligen som skriver dödsrunor? ” Jag har verkligen aldrig funderat på den grejen. Jag har heller aldrig varit någon storkonsument av just dödsrunor så det är kanske inte så konstigt.
Att se filmen Obit (som är en förkortning av det engelska ordet obituary som betyder dödsannons eller dödsruna) har däremot startat en tankebana som skulle få mig att faktiskt läsa dessa på ett hungrigare sätt framöver. I filmen sägs nämligen att dödsrunor är en text som till synes handlar om döden men som egentligen handlar om allt annat än just det. Denna typ av text är ju till för att förklara en människas hela liv på ett bestämt antal tecken. Kan vara bland det svåraste som finns. Tänk efter själv, vad skulle en skribent skriva om ditt liv på 2000 tecken? Hur skulle du bli förklarad och ihågkommen för omvärlden?
I Obit får man följa några journalister på New York Times i deras dagliga värv där dom på det mest respektfulla sätt ska skriva ihop texter om mer eller mindre kända människor som dött och tro´t eller ej, det är en väldigt mysig dokumentär det här. Mysig och….trevlig i brist på bättre ord. Männen och kvinnan som pratar känns genuina, mänskliga, kloka och det är så himla lätt att känna sig som hemma på tidningsredaktionen. Nittio minuter försvann i ett nafs.
Den här filmen finns att se på C More. Hopp in och kolla. En gratismånad får du här!
Ibland förvånar jag till och med mig själv.
Jag har Netflix, HBO, Viaplay, C More, jag har Itunes rätt in i TV:n och jag har en redig hylla med ”riktiga” filmer. Tusentals och åter tusentals filmer att välja mellan. Sen säger det ”klick-klick” och högerhanden har tydligen tagit ett helt eget beslut.
Jag betalar alltså 39 kronor för att hyra filmen om Marcus & Martinus! Två norska sjungande tonårspojkar som jag aldrig fått för mig att lyssna på själv men självklart inte undgått att varken se eller höra. Jag är ju ändå lite ”med i nutidsmatchen” och jag är inte född igår. Jag har småtjejer i min närhet som avgudar dessa välfriserade killar och som kan varenda danssteg.
En dokumentär alltså. En saga som börjar i den lilla byn Trofors i Nordnorge, en by med blott 800 invånare och där enäggstvillingarna Marcus och Martinus Gunnarsen föds den 21 februari 2002. Privata videoklipp från pojkarnas första år får mig att förstå hur enormt tajta killarna är och hur mycket dom gillat sång och dans från riktigt unga år. Ett litet uppträdande på ett hotell i Thailand gav killarna en spark i baken att söka till Melodi Grand Prix Junior 2012 – vilket dom vann! Och på den vägen är det kan man säga.
Dom säljer ut arenor, får kids att köa huuur länge som helst för en autograf, dom gör läxor i konferensrum medans pappan är på möten med skivbolag och dom är tillsammans hela hela HELA tiden.
Många såna här musikdokumentärer känns som reklamfilmer för artisterna ifråga men jag tycker regissören Daniel Fahre lyckats med konststycket att berätta om dessa speciella killars liv på ett nyanserat sätt. Det går inte alltid bra, dom mår inte alltid toppen, det tjafsas och bråkas som det gör mellan syskon, dom är självklart trötta och sega i perioder och att bli tillsagd av din pappa att le fast man inte vill eller orkar kanske inte alltid är så kul?
Jag hade gärna velat få reda på lite mer om vem som skriver musiken och även varför mamman Gerd Anne inte är med så mycket. Klart jag förstår att någon måste vara hemma med lillasyster Emma men det är bara pappan Kjell-Erik som coachar, peppar och fixar hela tiden. Sen hade jag kanske hellre sett den här dokumentären om fem-sex-sju år istället när killarna själva kan titta på den här tiden i backspegeln och sätta ord på vad som hände och hur det kändes att växa upp på det här viset. Dom är trots allt bara femton år nu och har endast gjort två skivor.
Men…nåja. Det konstiga filmvalet blev inte så tokigt ändå. Där ser man.
Jon Mikl Thor var stor under slutet på 70-talet och 80-talet. Han var en bodybuildare och han var frontfigur i bandet Thor, döpt efter honom själv och hans stora idol. Thor alltså.
Som band blev dom aldrig så stora som han önskade, även om brudarna hängde som vindruvsklasar med klamydiaaura runt honom så musiken flög liksom aldrig riktigt. Nu såhär trettiofem år senare hoppas dock Thor på en revival. Han vill ge sig ut på en världsturne, ge ut plattan han släppte 1984 än en gång och kanske få den musikaliska revansch han så länge eftersträvat.
Så får det bli. Thor meckar ihop scenkläder, engagerar sitt gamla band, tvättar glasögonen och beger sig mot Norden då det visar sig att det är i Sverige och Finland hans största fanskara finns.
Det är en charmig liten resa man får vara med om, det är en film det är svårt att inte tycka om och för att vara en musikartist är Thor inte direkt superbegåvad men rätt mysig. Som en åldrad nallebjörn med stroke ungefär.
Filmen finns på Netflix.
Den här filmen var Filmklubbs-film i avsnitt 54 av Snacka om film. Hör oss babbla en hel del mer om filmen här.