THE SWEDISH THEORY OF LOVE

Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare”, sa Olof Palme 1972.

Det var samma år som socialdemokraterna gav ut skriften ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” som slog fast att alla relationer mellan vuxna skulle baseras enbart på kärlek, inte på ekonomiskt beroende.

Den här filmen tar avstamp i just detta, vad det blev av Familjen i Sverige, hur det kommer sig att vi toppar listan av ensamhushåll om man ser till hela världen. Vi är ett ensamt folk, det är vi. Men vi är också på många sätt oberoende, är vi inte? Finns det nån minsta gemensam nämnare mellan dessa tu? Måste man kanske tillåta sig att bli beroende för att inte vara ensam? Förlitar vi oss så mycket på staten att vi glömt bort att ta hand om varandra?

Dokumentärer som får mig att tänka efter och tänka nytt brukar jag oftast tycka om. Utmaningar är bra, nya infallsvinklar likaså. När jag tittar på den här filmen tänker jag en hel massa saker men den röda tråden i funderingsverksamheten handlar mest om vad filmens upphovsman Erik Gandini egentligen vill säga.

Jag tittar på en joggande kvinna. Hon joggar länge men kanske inte så långt eller fort. Hon tar sig dock framåt samtidigt som hennes röst berättar att hon inte längtat efter ett vanligt förhållande med en man men hon visste att hon ville ha barn. Då fixade hon det på egen hand. Bra kvinna reder sig själv. Sen får man se i klipp efter klipp efter klipp hur spermadonatorer gör i ögonblicket dom blir just spermadonatorer. Spännande i ETT klipp kanske, lite kaka på kaka efter flera minuter.

Filmen fortsätter sådär hoppigt. Regissörens (?) berättarröst talar vänligt men bestämt (på engelska) om hur Sverige är som land och jag vet inte om det är tänkt att låta hånfullt men det känns så. Det beskrivs att vi tycker om att göra saker i grupp. Gemensamma aktiviteter. Det förklaras noga att dom vuxna vi ser (med reflexvästar och pinnar i händerna) träffas med jämna mellanrum för att umgås och typ gå i skogen. Den grupp vuxna vi får se är ideellt arbetande människor som är en del av Missing People och som letar efter försvunna personer i skog och oskön mark.

Jag märker att jag blir lite grinig. Sen dyker en kreativ läkare som flyttat till Etiopien upp och beskriver vad man kan göra med en borrmaskin, en rörklämma och ett hårspänne. Då blir det en fröjd att titta på filmen. En man har blivit ”pålad” med ett träspjut rätt genom kroppen och det börjar sågas och härjas och JAAAAA jag vill se en dokumentär om den här coole läkaren som har fattar grejen med livet och som opererar vidare fast strömmen går!

Det fanns uppenbarligen mer att skriva om filmen än det fanns att tänka. Jag skulle kunna skriva en hel massa till. Om männen och kvinnorna som flytt ut i skogen till exempel, bort från allt för att vara tillsammans, nära, för att ta på varandra och vara närvarande i stunden. Men jag slutar här.

Filmen finns att hyra på Itunes.

TEAM FOXCATCHER

Jag tyckte väldigt mycket om Foxcatcher, filmen som kom 2014 och som handlade om den excentriske brottartränaren Jan du Pont (Steve Carell) och hans förhållande med sina brottaradepter David Schultz (Mark Ruffalo) och hans bror Mark (Channing Tatum).

Team Foxcatcher är en dokumentärfilm som gräver sig ner ytterligare i den bizarre du Pont-mannens liv och det blir tämligen närgånget faktiskt. Många autentiska filmsnuttar och bilder hjälper till att bygga pusslet och kanske komma med en förklaring till hur ”sagan” om träningsanläggningen/atletboendet Foxcatcher kunde sluta som den gjorde, med att Jan de Pont blev en mördare och en av USA´s mest framgångsrika brottare togs av daga.

Det första som slår mig när jag ser den här filmen är hur extremt porträttlikt Steve Carell och Mark Ruffalo gestaltade sina verkliga förlagor. Har man inte superkoll på Jan du Pont och ser Carell med jättesnoken på film kan man lätt se det som ”Steve Carell med lösnäsa” men närå, i Foxcatcher ser han precis ut som Jan du Pont gjorde i verkligheten.

Det andra som slår mig är att det är otäcka bilder och föga smickrande personliga filmer regissören Jon Greenhalgh fått tag på. Som när du Pont hanterar en k-pist från sitt eget fönster till synes utan att ha den minsta kontroll, alltså det är läbbigt. Lägger man sedan till att han var paranoid och inbillad maktfullkomlig med alla sina pengar och inflytande, han var inte en man att leka med.

En KLART sevärd dokumentär, även om man inte gillar brottning.

[Filmen finns på Netflix]

 

MARTHA & NIKI

Jag skulle vilja krypa ner i en tunna och sitta där och gråta en halvtimme….

Det var mina första ord till filmspanarvännen Sofia när månadens filmspanarfilm Martha & Niki precis tagit slut. Ögonen var alldeles tåriga, jag hade skrattat så mycket att mungiporna inte ville trilla ner i normalläge, jag kände mig jättetrött och alldeles upprymd samtidigt och i hjärttrakten kände jag något som påminde starkt om….lycka.

Hela jag, både till själ och hjärta, var hundraprocentigt investerad i filmen från den första långa scenen som börjar med en konfrencier som ropar ”Är ni redo för lite hiphop?” och vi får se duon Martha Nabwire och Niki Tsappos dansa loss till hög skön hip-hop-musik i Solnahallen till filmens allra sista scen när tjejerna vunnit VM-plaketten, åkt på salsa-sällskapsresa med danssugna svennar till Kuba, battlat i Brooklyn, dömt danstävling i Tjeckien, pratat allvar i Johannesburg, lett workshop i Soweto och glidit ifrån varandra till den enes sorg och den andras frihetskänsla.

Regissören Tora Mkandawire Mårtens gör nåt jättespännande med den här filmen, hon vågar börja i dur och sluta i moll. Eller…hon börjar i euforiskt tok-dur, faktiskt! Fullt ös med svincool dans, glädje, en värld som låg öppen framför Marthas och Nikis fötter och sen sänks tempot gradvis för att sluta längst inne i en imaginär tygpåse som försluts i och med eftertexterna och i påsen samlas alla tjejernas känslor OCH alla mina och nu svämmar ögonen över igen. Känner mig sådär gladledsen. Och det går inte över. Satan vilken filmisk upplevelse!

Den första filmen från 2016 som får en fullpoängare!

Se. Den. Här. Filmen.

.

.

 

 

 

Tack Fredrik för att du valde just denna film i lördags!

Nu återstår att se vad mina filmspanarkollegor skriver om filmen. Här är Sofias och Fredriks recensioner.

DEN UNGE ZLATAN

Alla har vi varit små. Alla har vi varit frågetecken där ingen kunnat veta exakt åt vilket håll vi är på väg. Som den där tränaren som sa att Zlatan lika gärna hade kunnat bli cykeltjuv, ja, om han inte hittat till fotbollen alltså. Kanske är det sant, kanske inte men det känns troligt. Vad hade J-O Waldner blivit om han inte fått tag på ett pingisracket i början på 70-talet? Hjärnkirurg? Plattsättare? Tankarna svindlar och ingen vet det rätta svaret.

Dokumentärfilmarna Magnus Gertten och Fredrik Gertten har gjort filmen om den unge Zlatan. 2001 gjorde dom dokumentärfilmen Blådårar 2 som skildrar när Malmö FF åkte ner i Superettan och året som följde som slutade med att dom gick upp i Allsvenskan igen. Många många mååååånga timmar film användes på Malmös unga oslipade diamant Zlatan Ibrahimovic men endast ett fåtal användes i den filmen. Nu har dom dammat av filmarkivet och använt dom punktmarkerade sekvenserna till filmen om Zlatan (och bara Zlatan) och det hade varit himla synd om dessa fallit i glömska för eftervärlden för det finns både en hel del matnyttigt OCH en hel del charmigt att visa.

Det skönaste med denna film är att den i motsats till dokumentären om Ronaldo INTE är en reklamfilm för Zlatan. Den här filmen visar hans sämre sidor, baksidan av ett hett temperament, ego-stilen han har och som gjort honom till den han är, samma ego-stil som inte är helt kompatibel med lagkamrater och ett vi-tänk. Vi får följa Zlatans resa från Rosengård i Malmö till den holländska klubben Ajax och filmen slutar i Italien, när han gör succé i Juventus.

Jag såg filmen tillsammans med min mamma och son igår kväll, det var en helt fullsatt salong och jag måste säga att det var roligt att se mixen av åldrar i nästan samtliga sällskap. Morfäder/farfäder och barnbarn, hela familjer, äldre par. Det känns som en familjefilm i ordets bästa betydelse, precis på samma sätt som Trevligt folk var. Jätteroligt att dokumentärer (och inte bara lättsamma komedier) kan fungera på det sättet!

Mitt betyg:

Sonens betyg:

(stark)

Mammas betyg:

 

 

RONALDO

Det här är ingen dokumentär, det här är en reklamfilm. Det är nåt man kanske bör vara medveten om INNAN man ser filmen. Det var inte jag.

Jag trodde i min enfald att med samma folk bakom spakarna som gjorde den finfina dokumentären Senna så skulle detta kunna bli en chans att komma under huden på den där fenomenale fotbollsspelaren som jag har så himla svårt för. Har han verkligen i sann Michael Jackson-anda köpt ut sin sons mamma ur barnets liv? Hur många timmar står han framför spegeln varje dag, hur många liter hårvax använder han i veckan? Såna där viktiga frågor hade jag velat få åtminstone liiiite svar på men nja….det blev mest portugisiska magrutor och hissmusik av det hela.

En otroligt tråkig film om fotbollsvärldens kanske sämste skådis.

Vill du höra mig prata lite mer om Ronaldo och filmen, lyssna på avsnitt 13 av filmpodcasten Snacka om film.

JAG ÄR INGRID

Vad är en dokumentärfilm egentligen? Jag läser förklaringen på Wikipedia:
En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

När jag sitter och funderar på filmen jag just sett, den kritikerrosade om Ingrid Bergman, så fastnar jag i dokumentärfilmstanken. Jag är Ingrid är i mina ögon nämligen ingen dokumentärfilm. Det är en hyllning till och en reklamfilm för en av våra största och mest kända skådespelare och jag känner mig både förvånad, förstummad och rätt förbannad såhär precis efteråt.

Förvånad för att jag inte kunnat undgå att se hyllningarna, dom höga betygen, tweetsen om filmen och jag känner att jag inte förstår dom. Förstummad för att musiken, specialskriven av Michael Nyman, var så fruktansvärt enerverande enahanda och låg som en alldeles för hög ljudmatta genom i princip hela filmen. Förbannad för att regissören Stig Björkman inte riktigt gjort sitt jobb, i alla fall inte om det är en dokumentärfilm han tror sig skapat.

Problematiken med filmen  – för mig – ligger i att:

* Ingrid Bergman blev helt föräldralös vid 13 års ålder (mamman dog när hon var tre och pappan tio år senare) men ingenstans i filmen beskrivs det var Ingrid tog vägen sen. Vem tog hand om henne?

* Det sägs i filmen att fler nära släktingar samt en kusin också dött när Ingrid var ung men det berättas ingenting om att fastern hon tvingades flytta till efter faderns död också dog när Ingrid bott hos henne blott ett år. Så hennes tre närmaste vuxna förebilder dog innan Ingrid fyllt femton. Hur påverkar det ett barn att bli av med all sin trygghet så tidigt? Kan detta faktum ha något med att göra hur hon skött sina egna relationer genom åren, att hon inte verkar ha velat vara ensam längre stunder, alltså ensam i betydelsen utan en man i sitt liv och att hon inte velat ha några rötter (som i ett fast boende i ett speciellt land)?

* Ingrid födde en dotter, Pia, 1938 och var (som det verkar i filmen) förälskad i och trygg med sin make Petter. Men hon lämnar maken och dottern i Sverige för att flytta till USA och ge filmkarriären en chans och när karriären tar fart flyttar dom efter till USA. Fast Ingrid håller till i Hollywood och Petter och Pia i New York och Ingrid träffar dom ytterst sällan. Flera år senare får Ingrid tre barn till (med nya maken Roberto Rossellini): Ingrid, Roberto och Isabella, barn som överges även dom då Ingrid väljer jobbet före barnen.

Mitt problem är inte ATT Ingrid Bergman väljer karriären före barnen, mitt problem ligger i att det sägs att i perioder tog vare sig Ingrid eller pappa Roberto hand om barnen i Italien (då dom startade upp varsina nya familjer på annan plats), men VEM tog hand om dom då? Såna saker kan inte bara släppas vind för våg! En fyrabarnsmamma som väljer att inte vara nära sina barn och som tycker om att vara kompis med dom istället för mamma, det ÄR INTRESSANT. Jag vill veta mer men får inget mer kött på benen än ett lojalt överslätande från samtliga barn som inte verkar vilja tala illa om sin ”roliga” mamma.

Fast…det handlar inte om att tala illa om, inte som jag ser det. Det handlar om att jag saknar gnugget, viljan att skrapa lite hårdare på ytan för att kunna presentera Ingrid Bergman som en komplex människa, en kvinna med både fel, brister OCH en fantastisk karriär och där tycker jag Stig Björkman misslyckas fatalt. Jag får känslan av att Jag är Ingrid är en piedestal på vilken Björkman satt sin favoritskådespelerska och där ska hon allt få sitta kvar.

Anna Håkansson skriver i Expressen att ”filmen höjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.”

Jag läser och känner mig som ett frågetecken. Feministisk förebild? För att hon gör precis det som männen gjort i alla tider och som fått mängder av kvinnor att förbanna dessa värdelösa fäder och patetiskt dåliga äkta män? Two wrongs don´t make a right. För mig har den här filmen absolut ingenting med feminism att göra, inte det allra minsta. Men om nån skulle vilja bevisa för mig att egoism och rätten att vara en kass förälder är detsamma som att vara feminist så backar jag, men då har jag heller ingen lust att kalla mig feminist längre. Då är det ingen ism för mig.

Till sist kan jag inte låta bli att tänka hur filmen hade blivit med en ung regissör bakom rodret istället för en man född 1938. Antagligen hade den inte blivit av alls. Å andra sidan, som min filmspanarkollega Sofia så intelligent påpekade: Jag är Ingrid är samma film som Ricki and The Flash. DEN såg man inte komma!

[Och just precis IDAG skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år! Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!]

Jag såg filmen tillsammans med några filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. Här är deras tankar om filmen (länkar finns när texterna publicerats).
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar om Jag är Ingrid (och konstig betygssättning)? Klicka in dig på Snacka om films hemsida och lyssna på avsnitt 2.

THE WOLFPACK

Sex bröder och en syster lever instängda i en lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Dom går aldrig ut. Dom har aldrig gått ut. Dom har levt hela sina liv inomhus och det enda sällskap dom haft förutom varandra är….film.

Dom leker film, lever film, skapar filmscener, härmar skådespelare, tillverkar Batmandräkter och Jasonmasker och klär upp sig som Mr White, Mr Pink och dom andra herrarna i Reservoir dogs.

Familjen Angulo är verkligen inte som andra och dokumentärfilmaren Crystal Moselle har lyckats komma dom riktigt nära, kanske lite för nära om man betänker att det trots allt är socialt dysfunktionella personer som (kan man tycka) borde vara både avvaktande och kanske lite rädda för utomstående. Som en av bröderna säger i filmen så är Crystal den första människan utanför familjen som någonsin besöker lägenheten och jag känner en hel del klockor ringa, magkänslan säger att det är nåt som inte stämmer, eller nåt förresten….ganska mycket.

Jag inser att berättelser även i dokumentära filmer slipas till för att filmen ska bli ”bättre” men jag kan inte låta bli att tänka en hel del kritiska tankar när det kommer till den här filmen. Som pappans beteende. Han sätter sju barn till världen men tänker leva efter sin egen övertygelse om att han inte vill jobba. Nähä. Okej. Men hur får familjen pengar? Barnen är hela, rena, har kläder och ser ut att äta sig mätta, sånt kommer inte gratis. Dom bor i en visserligen sunkig men ändock lägenhet i New York, det kommer verkligen inte gratis. Och alla filmer som äger, prylar dom har, var kommer pengarna ifrån? Har dessa sju barn aldrig varit sjuka och behövt besöka en läkare? Dom hemskolas av mamman (som jag förstår det), okej, men har samhället ingen som kontrollerar detta, nån socialsekreterare som gör hembesök och kollar att allt går till som det ska?

Det finns som sagt en handfull (minst) frågor jag har som inte får svar i filmen MEN det jag tar med mig allra mest efter att ha sett den är kanske inte familjens historia i sig utan det faktum att vi är många runt om i världen som i perioder, ofta eller för det mesta lever våra liv just genom film.

Vi lär oss hur världen ser ut genom att se på film, inte genom att besöka den. Vi lär oss hur relationer fungerar, inte genom att ge oss in i dom och uppleva verkliga känslor utan genom att på tryggt avstånd beskåda andras romantiska vedermödor. Vi pratar och diskuterar via filmer vi sett och om den vi pratar med inte förstår så är det hen det är ”fel” på, inte oss.

Att vara kunnig och snabbt kunna droppa populärkulturella referenser är i många vardagliga situationer mer värt än att vara högt utbildad så har man sett mycket film kan man glida igenom vilket mingelparty som helst och komma ut helskinnad på andra sidan. På så sätt finns det en liten Wolfpack-broder i många av oss.

Som helhet är The Wolfpack en mycket intressant och sevärd film men för att betyget ska bli högre hade jag velat bena ut fler frågetecken kring det mest basala i familjen. Tankarna jag bär med mig efteråt, funderingarna kring mitt eget filmtittande, känns dock som fem plus. I alla fall för mig i min egen hjärna.

Dagens duo: VENUS AND SERENA

Gosh vad man är bortskämd med bra dokumentärer! Jag märker det så tydligt när jag ser motsatsen, alltså såna som inte är sådär jättebra. Venus and Serena är en sån. 99 minuter tennisdokumentär om idrottsvärldens coolaste och mest framgångsrika systrar, Venus och Serena Williams, en film som på pappret borde vara superintressant men som blir just ingenting på grund av skit bakom spakarna. Jag har liksom ingen annan förklaring än att regissörerna Maiken Baird och Michelle Major faktiskt inte har koll på vad dom pysslar med.

Ett tips till Maiken och Michelle – kolla in Sportspegelns årskrönika. Leta upp gamla avsnitt av Lilla Sportspegeln, äsch vad fan det räcker om ni kollar in Sportnytt vilken torsdagskväll som helst om det bjuds på en kortintervju med någon sportutövare, det är mer nerv i ett trettio sekunder långt inslag i ett tio minuter långt sportnyhetsprogram än i denna sportdokumentär i långfilmsformat och det gör mig faktiskt lite förbannad.

Historien om systrarna Williams är nämligen jättespännande. Uppväxta i Compton, i det kaliforniska ghettot, med en pappa som tiggde använda tennisbollar utanför sportanläggningar, la dom i en kundvagn och drog hem den till sina tjejer, tränade med dom, slet som en tok för att ge dom ett bättre liv. Den bästa och enda lösningen han kunde komma på var att dom båda skulle bli bäst i världen på tennis. Och det blev dom. Båda två.

Ja du hör ju vilken stark grundstory det finns där, det är ju bara att börja gräva vidare men nej, Baird och Major väljer att göra filmen till stora delar som en reklamvideo för systrarnas största tennissegrar – med sedvanlig ”tuff” musik lite för högt i bakgrunden (och DÄR har dom ännu mer att lära av TV-sporten!). Varenda gång det hettar till och blir riktigt intressant så klipps det till något fluffigare och ytligare.

Det är inte bortkastad tid att se filmen, det är bara synd på så goda ärtor. Det kunde ha blivit så himla mycket bättre.

Att säga att Venus Williams och Serena Williams är något annat än den i princip perfekta duon vore tjänstefel. Om nån begåvad filmare INTE gör en kanondokumentär om dessa systrar så är det också tjänstefel. Går det att göra en remake på The Blob går det att göra en remake på Venus and Serena.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

Dagens duo: LIV & INGMAR

Av någon anledning tyckte den indiske dokumentärfilmaren Dheeraj Akolkar att det var en spännande idé att göra en film om relationen mellan Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Bara det är spännande. Tanken liksom. Hur kom han på det? Att han lyckades genomföra det, coolt som tusan tycker jag.

I nittio minuter får vi, med Liv Ullmann som ciceron, följa med in i det innersta av en relation som varade i 42 år, fram till Ingmar Bergmans död. Den pendlade mellan stor passion, äkta kärlek, föräldraskap, svartsjuka, stormande gräl, respekt och den totala motsatsen, samvetskval, åldersskillnad, ensamheten på Fårö och till slut, en vänskap starkare än livet själv.

Jag tittar förundrat på filmen, jag hör Liv Ullmann så korrekt och stämningsfyllt som möjligt (på engelska) försöka beskriva sina känslor för denne Store Man och jag tänker att jag saknar den andra halvan. Jag hade velat höra Ingmar tala om Liv, hans syn på deras förhållande, hans stora ord om denna kvinna som kom att betyda så mycket för honom under nästan halva hans liv. Men filmen gjordes 2012 och Ingmar dog 2007, det är liksom kört. Tyvärr. Inget att göra åt men synd är det.

Det jag bär med mig starkast från filmen är det underbara huset på Fårö, känslan det måste vara att bo så nära havet i ett sådant kargt landskap och med så mycket obehandlat trä på innerväggar och tak. Och Dheeraj Akolkar såklart. En spännande filmare. Jag tror det kan vara värt att leta upp filmen han gjorde efter denna, Let the scream be heard. Den handlar om den norske konstnären Edvard Munch och hans tavla Skriet. Han tycks ha fastnat häruppe i Norden den gode indiern Dheeraj.

Det är klart det är en fascinerande duo Liv och Ingemar. Starka känslor, starka band. Mytiskt nästan – och mystiskt. Jag blir inte klok på vad det var hos denne Bergman som lyckades få så många kloka starka kvinnor att falla som furor trots att han inte betedde sig särskilt schysst. Vad hade han som var så speciellt? DET hade jag velat få svar på i den här filmen.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Filmitch har läst en bok om Ingmar Bergman som kanske kan fördjupa just detta ämne än mer. Här hittar du den.

TREVLIGT FOLK

Jag har sett många filmer på sistone som fått mig att gråta. Alltså inte bara gråta sådär gulligt som det kan se ut när en enkel liten kristallklar tår sakta rullar sig nedför kinden, nej nu snackar vi fulgråt med snorränder ända ner i munnen. Föga attraktivt och ganska jobbigt.

Igår satt jag i en biosalong på Söder i Stockholm tillsammans med 68 andra människor. Exakt 68 för det fanns (och finns) 69 platser i salongen, fullsmockat in till sista stol. Det är kaxigt att en dokumentär om sjutton somalier från Borlänge som börjar träna bandy för att kunna åka till bandy-VM i Sibirien drar så mycket folk. Nej kaxigt är fel ord, det är FINT. Jag blir glad, jag blir genuint jätteglad.

Jag tycker om Filip och Fredrik. Jag gillar det dom står för, att dom ser den lilla människan, frågar riktiga frågor som dom på riktigt vill höra svaren på. Dom är dessutom svenska mästare på social skills, borde vara drömgäster på vilken stel finmiddag som helst.

Att det skulle vara just Filip och Fredrik som sätter tänderna i sagan om det somaliska bandylandslaget kan knappast förvåna någon. Vem skulle annars göra det? Det är dom eller ingen tänker jag, det finns inga andra som bemästrar kombinationen av värme och sociala medier på samma sätt som dom. Filip och Fredrik når ut och det är därför det sitter 69 människor av 69 möjliga i en biosalong på Söder och tittar på en film som heter Trevligt folk.

Trevligt folk är en film alla borde se. Inte alla utan A L L A. Det är det som är filmens enda problem. Trevligt folk är en film om trevligt folk för trevligt folk. Jag känner mig hundraprocentigt säker på att alla som betalar för att se Trevligt folk är trevligt folk, dom otrevliga typerna, dom som skulle behöva se filmen kommer aldrig att göra det. Det är precis samma sak som att föräldrarna till klassens jävligaste unge aldrig dyker upp på föräldramöten, det går liksom inte att nå fram.

Trevligt folk fick mig att skratta, le, fingråta och fulgråta. Så jävla snorigt alltså. Tjejen bredvid mig tittade snett, fnös lite och lutade sig ap-hårt mot grannen på andra sidan men när eftertexterna rullade satt hon där med näsduken hon med. Och alla klappade händerna när filmen var slut. A L L A. Och ingen störde under filmen med lysande mobilskärm. I N G E N.

På nåt skönt sätt fick jag en känsla av att det inte är kört. Det finns så mycket positiva krafter i vårat konstiga land, det gäller bara att sätta fingret på det och synliggöra det. Det är det Filip och Fredrik har gjort nu – med den äran!

JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

I efterdyningarna av Håkan Hellström-upplevelsen på biografen har det nästan varit svårt att se på film. Jag vill bara lyssna på musik, jag vill gå omkring med min nya kompis KOSS hela dagarna och lyssna på låtar som berör mig. Jag vill blunda och sväva bort, jag vill vara inne i ett musikaliskt rum och stanna där. Det är mysigt, det är lugnt och trevligt. Behagligt. Jag behöver inte använda ögonen så mycket vilket känns skönt. Dom beter sig som att dom är trötta just nu, det flimrar lite, dom behöver liksom vila.

Sen vet jag inte hur det kom sig men jag kände en distinkt känsla av att jag missat något. Jag visste inte riktigt vad men jag visste att jag skulle ge mig ut på jakt och försöka luska reda på svaret. Så när jag av en slump klickade in på Triart för att se om Eldflugornas grav gick att hyra där såg jag filmen och allt föll på plats. Laleh-filmen! Det var Laleh-filmen som jag hade missat!

Sjuttiofem minuter senare hade jag inte missat den längre, jag hade sett filmen och jag förstod vad mitt undermedvetna försökte säga mig när det via irrvägar ledde mig till den.

Det finns två svenska artister som berör mig känslomässigt så djupt att jag nästan alltid börjar gråta av deras musik: Håkan Hellström och Laleh Pourkarim. Ingen av dom är objektivt sett någon artist som jag med självklarhet borde gilla. Ändå gör jag det. Både Håkan och Laleh skriver texter som rör om i sinnevärlden och sjunger så personligt och innerligt att nerverna blir som gitarrsträngar utanpå kroppen på mig och både Laleh och Håkan är artister med en integritetsmur omkring sig som känns banne mig ointagligt. Kanske är det därför som dom båda känns som ganska kalla människor det lilla man får se av dom privat men på scenen blommar dom ut och blir varma.

Dokumentärfilmen om Laleh genomsyras av hennes starka integritet, både det som visas av hennes artistiska kontrollbehov i studion och på scen och vad hon väljer att berätta om sig själv. Hon berättar nämligen inte mycket alls. Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm skrapar bara lätt lätt på Laleh-ytan och det beror sannolikt inte på att dom inte vill skrapa mer utan på att dom inte får. Jag tycker självklart att det är synd, jag hade väldigt gärna velat veta mer om Lalehs uppväxt och öde men samtidigt respekterar jag att hon inte vill vara allmän egendom. Det är fine, det är fullt förståeligt. Samtidigt gör det filmen mycket mindre mänsklig än den hade kunnat vara, mindre känslosam, mindre….varm.

”Man lägger ner väldigt mycket tid på nåt och då måste det få vara meningsfullt”. Så säger Laleh om sitt skapande, om sin musik. Det är en fin mening. Jag önskar att alla förvärvsarbetande människor kunde ta denna mening till sig och verkligen känna att det är sant. Ingenting blir meningsfullt om man inte tänker att det faktiskt ÄR meningsfullt. Sen drar min hjärna iväg på skogspromenad och jag börjar dagdrömma om hur det skulle vara om jag körde sopbil, hur jag skulle kunna pimpa bilen så att det blev världens mysigaste sopbil att åka runt i och hur jag skulle kunna tömma avfallsbehållare i takt med musiken som strömmade ut ur mina KOSS. I samma veva förstod jag att filmen om Laleh inte spelar i samma division som filmen om Håkan rent betygsmässigt, men sevärd är den.

Här finns filmen att hyra.

HÅKAN HELLSTRÖM PÅ ULLEVI DEN 7 JUNI 2014

Det är den 15:e december 2014. Det regnar. Om nio dagar är det jul. Håkan Hellström presenterar filmen om sig själv på Bergakungen i Göteborg och på Rigoletto i Stockholm står filmens regissör Mats Jankell. Han pratar. Han ser stolt ut.

Jag sitter på rad tre bredvid min dotter och vi försöker verka avslappnade och coola vilket inte går så bra. Att vi inte var på plats på Ullevi den där sommardagen i juni retar oss båda men kanske kan vi få känna ett uns av magin via filmen. Kanske. Lite. En smula? Vi hoppas.

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt

Livet är inte enkelt. Det är så väldigt lätt att fastna i gnagande tankar, att allt det där man läser om får fäste som en svart kardborre i själen. Vad kan man äta för att inte få cancer egentligen? Kan man äta fisk, bör man dricka mjölk, är vatten okej? Sen är det Ebola. Och HIV. Och seriemördare, pedofiler, näthatare, alkoholister, drogmissbrukare, en psykvård som inte funkar och som grädde på moset finns det rasister överallt. Jag försöker tänka positivt, jag försöker göra det i alla lägen men det är ingenting som kommer gratis, det är ett val jag gör, ett val som på nåt sätt är jag och som vissa dagar tar mer energi än andra.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på

Jag tittar på filmen, jag ser och hör Håkan och det händer nåt i mig. Det som känns i kroppen har jag aldrig känt förut, aldrig i en biograf i alla fall. Det går som en elektrisk våg från småtårna ända upp till hårbotten, som en seriekopplad tågbana av känslor och ett litet rött lok som tar sig fram i blodomloppet och fyller med mig något som kanske kan förklaras som….kärlek?

Det är plötsligt så lätt att tänka klart. Alla mina vardagliga valda och glada funderingar känns så självklara. Att umgås med människor som brinner för det dom gör har den inverkan på mig. Jag älskar människor som hittat sin nisch i livet och försöker göra det så bra dom bara kan. När såna människor lyckas, oavsett om det handlar om att samla på skalbaggar, hoppa tresteg, lära sig allt om svensk 80-talsmusik, tillverka solstolar, skriva dikter, kunna allt om skruv eller sjunga och spela sina egna låtar, då skapas magi. Ibland i form av en vanlig bra dag på jobbet, ibland i form av något kreativt andra kan få ta del av och ibland – som i Håkans fall – i en mängd skivor som kulminerar i en legendarisk konsert som sen blir en dokumentär. En fullständigt briljant sådan.

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt

Vi håller varandra i handen min dotter och jag. Hon gråter när hon ser hipsterkillar med sjömanskostymer och Adam Lundgren, jag gråter åt allting annat. Jag orkar inte ens torka tårarna längre, jag låter dom rinna. Det är som att månader av uppdämda känslor väljer att ta sig ut just precis nu och jag välkomnar det. Det är skönt, det rensar ut och jag känner mig hundra procent närvarande i stunden. Jag sitter på rad tre och tittar på Håkan, jag är ingen annanstans i hela världen, varken fysiskt eller psykiskt och det är lika ovant som det är underbart.

Tårarna rinner för den innerliga blicken Freddie Wadling ger Håkan på scen. Tårarna rinner när Håkan och Kapten Röd sjunger tillsammans. Håkan sjunger Valborg och tårarna fortsätter rinna och jag förstår, för en gångs skull gör jag det. Jag förstår att det är osannolikt att en artist som Håkan Hellström kan beröra mig ända in i hjärtat, det finns inte ett enda instrument på scen som heter Roland, inte en synthlugg, inga naiva blippbloppljud över huvud taget, men jag förstår en människa som gör något med både hjärnan och hjärtat, jag känner när det klickar, när det blir sant, när det är…på riktigt.

Håkan är på riktigt. Han symboliserar precis allt det jag tror på, det jag väljer att känna och göra varje dag för mig själv, för att jag ska må bra. Han gör det han kan och han gör sin grej ända in i kaklet, energin går att ta på, han lever inifrån och ut. Såna människor når fram och Håkan får hela Rigoletto att känna att dom är med honom på Ullevi. Via en filmduk. Galet men också helt jävla…fucking…amazing!

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

.

Citaten kommer från Håkans låt Du är snart där men hela konserten finns att lyssna på på Spotify. Klicka här för att komma till Håkan Boma Ye!

 

Svensk söndag: GODHETEN

Vad är det vi bemödar oss om? Vad är det vi behöver?

Stefan Jarl sticker ner febertermometern i rumpan på det som heter nutida Sverige och med sig har han Thommy Berggren som nån form av bollplank,  ciseron, girigbuk och yvig tänkare.

Det här är en dokumentärfilm som producerades i samarbete med SVT och skulle visas på TV nu under våren men filmen stoppades och nu är det osäkert om den kommer visas innan valet. Jag fattar inte. Jag fattar lika lite varför Godheten inte får sändas som jag fattar varför Soran Ismail bör ta ett paus från sitt eget jobb på Sveriges Radio tills valet är över.

Är det farligt att prata om girighet? Är det otrevligt att diskutera skillnaderna mellan Sverige då och nu? Är det läskigt att fundera på allt det vi ägde gemensamt som nu inte längre finns kvar?

Thommy Berggren skräder inte orden och oavsett om jag håller med honom eller inte så tycker jag det är befriande skönt att lyssna på. Det finns ingen bajsnödighet, inga filter. Det här är vad han tycker.

Vinstmaximering, bonusar, kapitalism, egoism, socialt sönderfall, privatiseringar. Sen när har dessa ord blivit så infekterade att de inte kan pratas om i en public service-kanal ett halvår före ett demokratiskt val? Är det inte innan valet saker och ting ska diskuteras, bör diskuteras?

BLACKFISH

När en dokumentärfilm är som allra bäst lär den mig nåt om ett ämne jag sedan innan varit föga intresserad och/eller insatt i.

När en dokumentärfilm är som allra bäst håller den mig i ett skruvstäd av koncentration från början till slut och det genom att egentligen inte göra annat än att berätta en historia på ett lättbegripligt och visuellt vägvinnande vis.

När en dokumentärfilm är som allra bäst får den mig att känna, sådär så insidan nästan sprängs. Den får mig att ifrågasätta, att uppröras och att – i detta fallet – lova mig själv att ALDRIG sätta min fot på Sea World.

Blackfish handlar i allmänhet om konsekvenserna av att hålla späckhuggare i fångenskap och i synnerhet om späckhuggaren Tilikum som genom åren dödat tre av sina tränare. Dessa olyckor har tystats ner och information har förvanskats, rapporterna har mest handlat om att tränarna ifråga agerat fel. Samtidigt, vadå tränare. Hur tränar man späckhuggare, jättedjur, åtta meter långa och fyra ton tunga och hur håller man dom lugna och fina när man separerar mammor från sina barn och låser in hannarna i små burar över natten?

Hade jag varit en kändis och späckhuggarfrågan hade varit en het potatis hade det stått FIFFI RASAR på löpsedlarna. För det gör jag. Jag rasar. Jag är svinförbannad och jätteledsen och samtidigt väldigt glad att jag såg denna film. Det retar mig dessutom till bristningsgränsen att den inte blev oscarsnominerad i år för Bästa dokumentär. Det kan inte bero på något annat än inrikespolitik och en otroligt feg oscarsjury men störande är det hur som helst.

Nu har jag bara en stilla önskan och det är att ALLA ser Blackfish. Som dokumentärfilm är den nämligen helt fulländad. Lägg därtill vetskapen om att jag har väldigt svårt för djur, alla djur, i alla situationer. Trots detta, det blir inte bättre och mer gripande än såhär.

Litar du inte på min åsikt, klicka in hos Jojjenito eller Movies-Noir, dom har också sett Blackfish. Och sen, kom igen, se filmen! Den finns på Netflix.

CUTIE AND THE BOXER

Jag tror att alla som någon gång målat en tavla och ser trailern till Cutie and the Boxer kommer att vilja köpa världens största duk, massor med färg, simglasögon och boxarhandskar. Åtminstone är det vad jag ville göra och jag tror inte jag är så väldigt annorlunda mot många andra.

Cutie and the Boxer är den oscarsnominerade dokumentärfilmen om det äkta paret och tillika konstnärerna Ushio och Noriko Shinohara. Ushio är boxaren, den expressiva konstnären, den 80-åriga mannen som är tjugotvå år äldre än sin fru och som målar hårt och stort men även gör tokigt knasiga och jättefina konstverk och Noriko är den unga söta frun med flätor. Hennes konst består av större och mindre tuschteckningar föreställande henne och Ushio och deras liv tillsammans, teckningar som i filmen blir till liv i härliga  animeringar.

Alltså, det här är en helskön liten film om två helsköna speciella människor. Jag blir glad av filmen och jag får sån grym inspiration till att börja måla tavlor igen att jag funderar på att ta några dagars semester och faktiskt göra bara det. Måla alltså. Och kanske boxas.

Movies-Noir har också sett filmen.