Etikett: Dolly Parton

Publicerat

DUMPLIN’

Find out who you are and do it on purpose. 

Så står det på affischen.  Kan det vara som så att man får lite av en ”The greatest showman-vibb” här? Ja, den är inte helt tokig faktiskt. En tonårings-greatest-showman-this-is-me-känsla.

Willowdean, även kallad Dumplin´(Danielle Macdonald) är en plus-size-tonårstjej som kämpar med sin självbild. Hennes mamma Rosie (Jennifer Aniston) är supervacker och det är mamman som anmäler sin dotter till skönhetstävlingen Miss Teen Bluebonnet. Hon gör det inte för att hon tycker att dottern är urtypen av en ”skönhets- Miss”, hon gör det som en protest, för att visa att alla är fina som dom är. Detta startar en smärre revolution i den lilla Texas-staden då fler än Dumplin´bestämmer sig för att vara med.

Det här är en film som är så uramerikansk sockersöt att jag får kväljningar. Självklart är baktankarna goda och nånstans önskar man ju att alla verkligen är lika mycket värda och att alla känner sig vackra inifrån och ut MEN skönhetstävlingar som fenomen känns otroligt passé (tycker jag) och hela filmen hänger på att man tycker att dessa tävlingar är relevanta.

Dolly Parton står för en del av musiken, Jennifer Aniston fyllde på ditt botoxkonto och det finns säkert dom som ropar hallelujah åt alla dessa öppna dörrar som sparkas in. Själv vill jag mest spy faktiskt.

Publicerat

9 TILL 5

Tumble out of bed and stumble to the kitchen, pour myself a cup of ambition and yawn and stretch and try to come to life. Jump in the shower and the blood starts pumpin’, out on the streets, the traffic starts jumpin’, for folks like me on the job from 9 to 5. Workin’ 9 to 5, what a way to make a livin’, barely gettin’ by, it’s all takin’ and no givin, Want to move ahead but the boss won’t seem to let me, I swear sometimes that man is out to get me. A-huuuum-huuuuuuum.

Förtexterna till den här filmen gör mig så sjukt glad. Musiken, känslan, färgerna, myyyyyset. Jane Fonda som är en sån otroligt bra skådis och Lily Tomlin och Dolly Parton, den här trion svincoola damer som på sitt annorlunda kreativa vis försöker fixa missförhållanden på jobbet och samtidigt sätta en sexuellt trakasserande chef på plats genom att samarbeta och visa att starka och självständiga kvinnor blir ännu starkare och ännu mer självständiga om dom kan samarbeta.

Filmen gjordes 1980 och visst känner man att det på många sätt är en helt annan värld nu men jag är helt övertygad om att det fortfarande finns många arbetsplatser med en gubbsjuk och världsfrånvänd man i ledningen som utnyttjar sin position till både det ena och det andra. Fram till att det är slut med sånt pissbeteende kan man alltid se på 9 till 5 och få en energifylld spark i rumpan. Så länge det finns kvinnor som svassar runt och inte vågar sätta ner foten så kommer det finnas män som försöker. Judy, Violet och Doralee sätter ner allt dom har – och jag klappar händerna och sjunger med!

Publicerat

BACK TO THE 80´S: RHINESTONE (1984)

.

.

.

Eftersom det är min födelsedag just idag tänker jag fira med att re-posta ett inlägg jag skrev på bloggen redan för fyra år sedan. Det handlar om en film från 1984 som förtjänar all uppmärksamhet den kan få och det känns som att hela texten behöver upprepas, det är nämligen inte alltid helt lätt att vara ”Stalloneofil”.

Det har hänt många gånger att jag får försvara Sylvester Stallone som skådespelare som ett mobbat barn i en sandlåda och lika många gånger som jag fått försvara min egen mentala hälsa och/eller filmsmak men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda. Jag minns när jag var liten och hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när Stallone var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen och tatueringar för att skådespela, när det räckte bra med en mikrofon.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en redigt upphettad gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden men jag har till och med soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco och Forever young med Alphaville) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Får du chans att se filmen – ta den! Du har aldrig sett nåt liknande, så mycket kan jag lova.

Det här var dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag fortsätter det med tre filmer från 1985.

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Jag är min egen Dolly Parton

Dolly Parton är en komplex kvinna. Alla har vi våra tankar och funderingar kring den där bystiga råamerikanska tokplastikopererade kvinnan. Hon är nånslags urbild av en vuxen barbiedocka med rosa kläder och blonda peruker men hon symboliserar också styrka, personlighet och en jävla massa skinn på näsan.

I den här filmen får vi träffa fem sångerskor, Nina Persson, Helena Josefsson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Gudrun Hauksdottir och höra dom berätta om sig själva och sina tankar om rädslor, självförtroende, relationer, sina drömmar  – och barn. Det är mycket prat om barn och föräldraskap och inte alls lika mycket fokus på det som borde vara den självklara gemensamma nämnaren mellan dessa kvinnor och Dolly herself, det vill säga musiken. Dolly har ju liksom inga barn alls.

Den röda tråden jag saknar till en början blir lite klarare ju längre filmen går, eller så är det jag som släpper taget efter en stund och struntar i om jag greppar baktanken eller ej. Det är trots allt fem karismatiska kvinnor som bjussar på sig själva, fem mycket olika kvinnor med musikaliska bakgrunder som skiljer sig väldans från varandra och det är en mysig liten filmisk resa jag får vara med på. Sen är filmen inte alltigenom mysig, vissa delar är jobbiga att se (bland annat Gudruns diskussion med sin dotter om hur hon uppfattas som mamma) och vissa delar är kanske lite väl puttinuttiga för min smak.

Det enda irritationsmomentet som inte släpper är att Helena Josefsson låter precis som Filippa Bark när hon pratar, men mitt aber med detta är ju inte Helenas fel. Jag tycker bara inte så mycket om Filippa Bark.

TV-tips! Den här dokumentären visas på SVT1 imorgon kväll kl 22.00 (30/8).