Etikett: Domhnall Gleeson

Publicerat

AMERICAN MADE

I händerna på till exempel Martin Scorsese hade American Made kunnat bli en Wolf of Wall Street. I händerna på Tarantino, Guy Ritchie eller Michael Bay hade den kunnat bli något tufft, bombastiskt, snabbklippt, rörande och berörande. Nu hamnade manuset till American Made i regissören Doug Limans våld och helt ärligt, det blev inte så pjåkigt det heller även om jag filmen igenom satt och önskade att jag hade en kontrollpanel framför mig där jag kunde förstärka färgerna, höja tempot och maxa volymen. Det enda med filmen som är fem plus precis som det är är mannen som lyssnar till namnet Tom Cruise. Han fortsätter visa att han är en av filmhistoriens mest stabila skådespelare.

American Made är en film som är baserad på en sann historia. Trodde jag. Regissören Liman beskriver den som ”a fun lie based on a true story” och gräver man lite djupare är det nog precis så det är. Cruise rollfigur Barry Seal har definitivt funnits i verkligheten men historien om honom som dubbel-trippel-arbetande knarksmugglare (både för the good guys CIA och the bad ones i sydamerikas knarkkarteller med Pablo Escobar i spetsen) är definitivt omskriven för att passa in i Hollywoods mallar.

Meeeeeh, spela roll!?! Filmen är bra. Skönt tempo, galen, en charmig Tompa och en jävla massa knark och skit utan att filmen för den skull andas drogromantik.

Vill du vinna ett eget blu-ray-ex av den här filmen? Lyssna på avsnitt 120 av Snacka om film och mejla in det som tävlingen går ut på till film@sofpodden.se senast kl 23.59 på juldagen! I avsnitt 121 hör du om du blev en vinnare eller inte. Lycka till!

Publicerat

BROOKLYN

Det här är historien om den irländska unga kvinnan Eilis (Saoirse Ronan) som tar jättebåten över Atlanten för att skaffa sig ett nytt och bättre liv i USA. Hon hamnar i Brooklyn där hon bor inneboende hos en skön tant ihop med fler tjejer i hennes livssituation och sen träffar hon en snubbe som ser ut som alla andra subbar på stan (skulle aaaaaldrig kunna känna igen honom i en line-up)…och sen….och sen….och sen…. Nej just det ja, det händer inte så mycket mer. Eilis saknar och längtar och velar och bestämmer sig och lever i nutiden och funderar på dåtiden och tänker framåt och allt är otroligt snyggt packeterat men sömnigt så jag smäller av.

Jag har förstått att väldigt många har tagit till sig filmen på ett starkt sätt och upplever den både hjärtskärande och sorglig. Jag är som sagt inte en av dessa men jag kan se vad dom ser även om jag inte känner det dom känner.

Saoirse Ronan är dock jättebra i sollen som Eilis, precis lika bra som hon var i gårdagens film fast dagens film berör mig mycket mindre än gårdagens. Betygsmässigt blir det alltså längre än igår men jag kanske helt enkelt kan konstatera att Ronan ALLTID är bra – oavsett det filmiska slutresultatet?

Vill du höra en trio åsikter om denna film, lyssna på avsnitt 26 av podcasten Snacka om film. Jag, Steffo och vår gäst Cecilia pratar om Brooklyn och vi tycker rätt olika om den.

Vill du läsa fler och mer ingående texter om filmen, klicka dig vidare till mina filmspanarkompisar som såg filmen på Stockholm Filmdagar.
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir

Publicerat

Fredagsfemman #209

5. What´s the catch med Domhnall Gleeson?

Okej, om vi ser till enbart dom tre senaste åren så har vi sett Domhnall Gleeson i dessa filmer: About Time, Frank, Calvary, Unbroken, Ex Machina, Brooklyn, Star Wars: The Force Awakens och The Revenant. Inga små fjösfilmer direkt. Men hur kommer det sig att denna – i mina ögon – måttligt habile aktör lyckas ro hem både huvudroller och tongivande biroller gång på gång på gång? Nån som fattar grejen med honom? Storheten? Alltså jag tycker inte han är helt usel, det är inte det jag säger, jag tycker bara han är alldeles för blek jämfört med rollerna han förväntas axla.

.

.

.

4. Chelsea Does

En riktigt skön komma-hem-från-jobbet-och-titta-med-ena-ögat-men-snart-sitter-man-i-soffan-med-en-kopp-kaffe-serie som finns på Netflix. Komikern Chelsea Handler testar grejer och ifrågasätter både det ena och det andra. Ytligt och djupt samtidigt – och roligt!

.

.

.

.

3. Nostalgifest med Arkiv X anno 2016

Det räcker att höra introt så är jag hemma. Jag tyckte så MYCKET om Arkiv X när det gick ”förr” och jag tycker om det nu också. Det är som om tiden stått…..still. Himla himla härligt!! Och synd att det bara är sex avsnitt.

.

.

.

.

2. Rocky Balboa

En sån superfin filmkaraktär han är egentligen, Rocky Balboa! Och vilken resa han startade 1976, Sylvester Stallone, när han skrev manuset till Rocky, lyckades få några snubbar med stålar att fatta grejen, vägrade se Burt Reynolds i rollen och stod på sig. Fick han inte spela rollen själv blev det ingen film. Fyrtio år har gått. Rocky är gammal nu men i filmen Creed är han inte bara äldre utan även BÄTTRE än någonsin! Det finns INGENTING som tyder på att NÅGON kan slå Stallone på fingrarna på Oscarsnatten. När han vinner ska jag liveblogga och dricka skumpa samtidigt och kanske gråta en skvätt. Så det så.

.

.

.

1. MELLOOOO!!!

Ett år går så fort, imorgon börjar det igen, Melodifestivalen! Årets sex bästa lördagar och dom radas upp som ett discoblinkande pärlband under årets mörkaste tid. Himla himla mysigt!!

.

.

.

 

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: MANNEN I VILDMARKEN och THE REVENANT

Imorgon har Alejandro González Iñárritus nya film The Revenant svensk biopremiär. Iñárritu är snubben som förra året gjorde Birdman (och fick en Oscar) och han har även regisserat Älskade hundar, 21 gram, Babel och Biutiful. Om man ser till mitt medelbetyg på dessa filmer så ligger det på hela 4,0 (men då har jag inte sett Älskade hundar). Han gör alltså – i mina ögon – BRA filmer helt enkelt.

Att The Revenant är en (form av) remake känns som information Iñárritu inte direkt skryter och skrävlar med men likväl är den det. Originalet/inspirationen heter Man in the wilderness och kom 1970. Jag passade på att se den äldre filmen innan det var dags att se den nyare, mest för att jag gillar utmaningar och det kändes som att min hjärna var mer fokuserad om jag gjorde ett litet ”jämförandetema” av det hela. The Revenant lockar mig nämligen föga TROTS att Tom Hardy är med. Trailern är helt ointressant och västerngenren är som sagt ingen favorit för mig. Tysta karga män i grupp och långa tagningar över ogästvänlig natur – inte min kopp the, normalt sett.

Men vem vet vad som är normalt? Vem kan ana en filmisk wow-upplevelse på förhand? Mina erfarenheter säger ”ingen”. Så nu beger jag min in i vildmarken. Håll mig i handen!

Redan när förtexterna dyker upp funderar jag på vad jag gett mig in på. Det är såna där riktiga spagettiwesternbokstäver, det är vita män i beiga (skinn)kläder och det är en båt som dras fram på torra land och det är dessutom sedvanlig glad marschmusik, såndär som man hört i allt från Macahan till The Great Escape.

Huvudkaraktären är Zach Bass (Richard Harris) som efter en läskig björnattack blir mycket allvarligt skadad och resten av hans ”vänner” är fullt övertygade om att han kommer att dö. Dom bryr sig föga om att rädda honom utan börjar direkt planera för hans begravning dagen efter. Skulle han mot förmodan leva då ska han skjutas, han kommer liksom aldrig att bli kry nog att fortsätta vandringen och dom har inte tid med sinkande sällskap.

Taglinen på affischen säger ”They just couldn´t find the time to bury him. They should have”. Konstig tagline. Och egentligen fel. Dom hade tid att begrava honom, två män fick stanna och gräva graven och lägga Zach på plats, felet var väl kanske snarare att han inte var död OCH att dessa två män faktiskt uppmärksammade just det. Men gruppens ledare Captain Henry (John Huston) var inte en man innehållande överhövdan stor mängd empati och medmänsklighet.

Zach är till en början ”bara” en vildmarksman med sönderriven blodig kropp där han ligger och kippar knappt synbart efter andan men det klipps in minnessekvenser från när Zach var liten, till Zachs fru, till när dom blev föräldrar och dessa små klipp fungerar jättebra för mig, jag får betydligt starkare känslor för Zach ju längre filmen går och han blir mer och mer en ”riktig” människa och mindre ”en snubbe vilken som helst”.

Sista tre minuterna av filmen får jag First Blood-vibbar och jag känner mig väldigt nyfiken på om The Revenant kommer sluta på samma sätt. Jag tror inte det…det känns inte som ett slut som är tillräckligt för en nutida film. Tyvärr.

Så var det dags för The Revenant då då. Sista filmen på första dagen av Stockholm Filmdagar. Fjärde filmen på raken. Förväntningarna är låga men jag känner mig pigg efter kaffe och chokladboll. 156 minuter vildmarksdrama ska man väl överleva. Leonardo DiCaprios rollfigur Hugh Glass överlever bra mycket mer hardcore-grejer, jag sitter i alla fall i en vadderad fåtölj i värmen, mina kläder är inte ens blöta. Vadfan har jag att klaga på – egentligen?

Alltså det här är SÅ intressant tycker jag! Jag överlevde filmen – såklart – och mer än det, jag är GOLVAD! Jag fattar INGENTING! Jag älskade den här filmen från allra första början till den allra sista bildrutan och jag är så himla FÖRVÅNAD. Och GLAD. Och….HÄPEN! Fanimej FÖRVIRRAD också. Men nu sitter jag här med pirr i hela kroppen och en enorm längtan efter att se om filmen. Jag tycker den var S Å bra!

Den största skillnaden mellan Mannen i vildmarken och The Revenant är – som jag ser det – Alejandro Gonzàlez Inarritu. En filmmakare av hans kaliber som har en sån uppenbar VISION med filmen, DÄR är skillnaden. The Revenant är nämligen ingen ”vanlig” film. Det här är en biobiljett med extra allt. Det här är en Film med stort F. Extremt vacker, en enkel och engagerande historia, skådespelare som gör rollfigurerna genommänskliga, hela scenen med björnattacken är sjukt bra, Leonardo är sminkad och ”fixad” till oigenkännlighet och jag tror på varenda blodiga kvardarmillimeter av hans kropp. Eller som hans nyfunna indianvän säger: ”Din kropp är rutten”. Och ja, det ÄR den.

Det är häftigt det här att en historia kan berättas på så olika vis. Visserligen är historien i The Revenant mer/utökad/bredare/större än i Mannen i vildmarken och sluten är heeelt olika varandra men det är konstnärligheten, fingertoppskänslan, köttigheten och känsligheten i The Revenant som får mig att bli helt betuttad i den.

Mannen i vildmarken (Man in the wilderness)

Produktionsår: 1971
Regi Richard C. Sarafian
Speltid: 1 tim 44 min
Budget: Oklart

.

The Revenant

Produktionsår: 2015
Regi: Alejandro G. Iñárritu
Speltid: 2 tim 36 min
Budget: 135 000 000 dollar

Flera av filmspanarbloggarna har också sett filmen och här nedan listas länkar till deras recensioner (när dom är publicerade).

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Flmr
Filmitch

Blir du sugen på att björna ner dig ännu mer i The Revenant? Lyssna på avsnitt 21 av Snacka om film-podden. Där pratar Steffo, Sofia och jag en hel del om filmen.

Publicerat

EX MACHINA

Ibland känns det så obegripligt hur filmbolag och SF tänker. Hur kunde Ex Machina inte gå upp på svenska biografer? Vem bestämmer detta och hur resonerade hen? Jag vill veta. Jag vill faktiskt PÅ RIKTIGT veta.

Varför får vi svenskar inte chansen att se högkvalitativa omskrivna filmer som Ex Machina på bio? Den visas i stora delar av världen (releaseinfo finns här) men i Sverige hamnar den ”direkt på DVD” och detta trots att vi kan stoltsera med Alicia Vikander i en av huvudrollerna.

När jag ser Ex Machina blir jag förbannad. Jag blir förbannad att jag sitter i hemmets lugna vrå och ser filmen när det hade kunnat vara så mycket häftigare på Rigoletto 1. Sen blir jag ännu mer förbannad för att SF fortfarande inte byggt klart den där IMAX-biografen i Solna. Är det inte november snart?

Sen lägger sig irritationen, klart den gör det. Jag njuter av alla små ljud när Ava (Vikander) rör sig, jag får kalla kårar av betonginteriören hos hightechmagnaten Nathan (Oscar Isaac) även om jag tycker det är ett helfräsigt boende och jag tycker Domnhall Gleeson funkar rätt okej i rollen som Caleb, programmeraren som vunnit en vecka tillsammans med Nathan för att denne ska ”lära honom allt han kan” samt visa sin nya AI-skapelse, ja just precis, Ava.

Rätt okej, skrev jag om Domnhall Gleeson här ovan. Nån mer sprudlande komplimang än så kan jag tyvärr inte bjuda på. Han är inte en skådis som imponerar på mig och jag skulle kunna räkna upp tjugo skådisar i hans ålder som jag hellre hade sett som Caleb. MEN det stör inte så att det förstör filmen.

Alicia Vikander däremot, hon är alldeles…ja vad tusan ska man använda för beskrivning egentligen…ljuvlig (?) i rollen som Ava. Det är ingen enkel roll att spela men hon lyckas utstråla känslan av en artificiell människa med känslor i blickar, i små knyckar med nacken, med kroppsspråket – fast hon inte har så mycket kropp.

Det finns en del att tänka på när filmen är slut och det mesta har inte med SF att göra. Men jag ÄR irriterad, det är jag.

Publicerat

FRANK

Strax efter 22 började Frank, den fjärde filmen vi såg i tisdags på Peace & Love Filmfestival. Den har biopremiär 1 augusti och trots detta, trots att det är allt annat än en ”smal festivalfilm”, så lockade den bara i runda slängar 25 personer till visningen. Obegripligt! Dalmasar och alla andra, vad pysslar ni med? Jag vet att det är svinkul att titta på fotboll men ni har en SVINBRA filmfestival precis framför ansiktet men ni utnyttjar den inte. Skäms på er!

Killen på affischen här ovanför, han med papier-machéhuvudet, är Michael Fassbender. Han är Frank, ett musikaliskt unikum som alltså gömmer sitt huvud i ett annat, ett större, ett målat, ett som saknar uttryck men som ändå uttrycker det mesta.

Frank har ett band tillsammans med sina polare, ett band som inte går att stava till, än mindre uttala. Keyboardisten Lucas försökte precis dränka sig efter att ha dumpats av Clara (Maggie Gyllenhaal), en av dom mer mentalt instabila bandmedlemmarna och ödet la sin stora varma hand över Jon (Domhnall Gleeson) som stod vid vattenbrynet precis när det hände. Jon spelar nämligen keyboard och är en låtskrivare-i-vardande och nu kunde han surfa in på en räkmacka rakt in i turnébussen. Eller….den lurkiga skåpbilen kanske snarare.

Filmen börjar i ett lättsamt, glatt och snabbt tempo, Jon försöker hitta inspiration till låttexter och det mesta skiter sig. Filmen lägger in nästa växel när Frank kommer med i bilden och det är lätt att få upp pulsen när han är bild då det där huvudet är jättecharmigt och filmen i sig är så extremt hipstersnygg. Sen är jag så svennebananig att jag hade tyckt bättre om filmen om musiken hade varit liiiite mer lättillgänglig. Det är nämligen exprimentiellt låtskrivande vi pratar om här, ljud och oljud samsas med lösryckta ord, sånt som dyker upp i Franks hjärna. Det är udda givetvis och det känns som att ordet udda är överskriften på hela manuset och att varenda ändring inte fixats till med röd penna utan med ett ”UDDA! :)” som skrivits med vanlig blyerts i kanten. Ju mer udda desto bättre och så kan det vara – ibland.

Men det som händer för mig när jag ser Frank är….ingenting. Jag tittar och jag ser en helt okej film men jag känner ingenting. Allt det annorlunda blir tillslut så tillrättalagt att istället för att sticka ut så blir det enahanda och ja kanske till och med lite tråkigt. Jag tycker dock att filmen är finurlig nog för ett godkänt betyg.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Skum. Annorlunda. Konstig. Inte så mycket historia. Den var helt okej, jag tittade men brydde mig inte så mycket, den tilltalade mig inte så mycket. Den var lite rolig ibland, kanske lite sorglig ibland med inget av detta gjorde filmen bättre. Att den där vidriga slavägaren Michael Fassbender spelar Frank spelar ingen roll, man såg han ju aldrig, eller nästan aldrig. Musiken dem spelade var bra och det övriga soundtracket var okej. Medelbra, en trea, precis som hela filmen.

Såhär tyckte The Nerd Bird-Cecilia om filmen.

Publicerat

ABOUT TIME

Komedi, tidsresa, male bonding, föräldraskap och kärlek är fem ingredienser som ska försöka samsas i denna – på pappret – romantiska komedi.

Richard Curtis är mannen bakom filmen, Curtis som skrivit och regisserat The boat that rocked och Love Actually, och som skrivit manus till Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning och Jeff Goldblum-klassikern En lång en. Det är svårt att dissa nåt som kommer från den snubbens hjärna även om filmaffischen här till höger ser för himla trälig ut.

Trälig var det ja. Nånting måste ha gått riktigt snett vad gäller PR-maskineriet för denna film eftersom typ ALLA missade den på bio (utom Jessica och Dilan som båda hyllade den, Jessica på en filmspanarträff och Dilan på twitter). Det borde inte vara möjligt. Kanske beror det på att huvudrollsinnehavarnas namn – Rachel McAdams och Domnhall Gleeson – inte per automatik säljer in en film? Kanske beror det på att även trailern vittnade om att fem genres kan ha svårt att platsa i en och samma film? Kanske berodde det helt enkelt på en himla…trälig… filmaffisch?

Lite synd är det hur som helst, både för filmen och för alla som missat den. Det är nämligen en ganska bra liten film. Charmig i all sin enkelhet, jag ler men skrattar inte, jag förstår men känner inte, jag hänger med men orkar inte. Movies-Noir beskriver den som en ”chick flick för killar” och det känns sant. Det är mycket killfokus för att vara en romcom, fast….det är ju ingen romcom. Det är istället en hel del pappa-son-förhållande i fokus, nästan lika mycket som Tims (Gleeson) letande efter kvinnan i hans liv hoppandes mellan olika åldrar.

En lördag som denna tycker jag About time är ett perfekt filmtips. Den är lagom mycket av allt. Den funkar för nykära par, den funkar för slentrianfilmtittande par, den funkar för dom som febrilt letar efter sin pusselbit och önskar dom kunde timehoppa, den funkar för alla som hellre tittar på film än på OS och den funkar för alla därute som har eller har haft en älskad pappa.

Publicerat

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

Publicerat

DREDD

I slutet av december roade jag mig med att skriva ihop ett tankeexperiment på bloggen. Jag gjorde en lista på fem filmer som jag skulle kunna tänka mig att se remakes av (eller heter det på?). På första platsen låg en av mina – och många andras – favoritfilmer: Återstoden av dagen.

Javisst, det är att häda att föreslå en remake av något som är så totalt fulländat som Anthony Hopkins och Emma Thompson i det där latentapassionerdramat men ibland behöver hjärnan en bitchslap för att tänka i nya banor. Även det mest korkade, det mest otänkbara, det mest hädiska kan faktiskt bli verklighet. Hade nån gjort en sån lista för tre år sedan och skrivit att hen ville se en remake på Judge Dredd från 1995 med nån okänd Urban-figur i Sylvester Stallones domarkläder då hade jag skrikit rakt ut, jag hade tjejvrålat ett såntdär svinirriterande IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiii tätt följt av ett NEEEEEEEEJJEEEEEjjjjj och jag hade inte slutat där. Det hade känts som att toksvära i kyrkan, det hade liksom inte varit möjligt men 2012 blev det omöjliga verklighet. Remaken på min älskade Judge Dredd såg dagens ljus och jag höll den på armlängs avstånd så länge jag kunde, inte nödvändigtvis för att jag trodde den skulle vara jättedålig utan mer för….att.

Till slut gav jag efter. Nyfikenheten tog över. Med öppna ögon och utan förväntningar åt något håll tog jag mig an Dredd i sällskap av min snart 14-årige son som även han tycker väldigt mycket om originalet. Kanske trodde jag att Dredd anno 2012 skulle falla honom ännu bättre i smaken då den rimligtvis borde kännas modernare än förlagan men när halva filmen gått bad han mig pausa.

”Mamma….Vad är det här? Det är ju BARA våldsamt, ingenting annat.”

Vi pratade ett tag och det visade sig att vi båda kände precis samma sak. Originalet har en spännande historia, en charm och karaktärer som man bryr sig om. Remaken har blodiga slowmotionscener, that´s it. Slowmotion kan ju vara ett otyg i sig när det används i överflöd (hey Mission Impossible 2) men här är det bortom överflöd, här har slowmotion som funktion en egen roll i historien. Drogen slo-mo, den som gör att verkligheten går i 1% fart, injiceras både här och där vilket gör att stora delar av filmen faktiskt ses i ultrarapid. Ballt i ungefär femton sekunder, sen gäääsp.

Det filmen har på pluskontot är en kvinnlig ärrig skurk (Lena Headey som faktiskt spelade Lizzie i ovan nämnda Återstoden av dagen), att Karl Urbans mun är ganska lik Stallones och att han behåller hjälmen på filmen igenom. Sen gillar jag ju motorcykeln och det svartröda, jag har svårt att tokdissa någon så cool som Judge Dredd men samtidigt, fy satan så trist film. Så enahanda, så fördummande, så onödigt, så ickespännande.

Det är svårt att göra existensberättigande remakes och det här är ännu ett exempel på en film som faktiskt inte behövs.