Etikett: Dominic Cooper

Publicerat

Återtitten: MAMMA MIA!

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

Publicerat

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER

Captain America har aldrig varit någon riktig favoritseriehjälte för mig, han är inte Hulken om man så säger. Att det är Chris Evans som spelar honom på film, en av dom mest aurasvaga männen på planeten, gör inte saken bättre.

Första filmen tyckte jag ändå var helt okej när jag såg den även om den saknade en hel del humor och var (som så många filmer i denna genre) aningens för lång. Sen hände det en grej som gjorde att jag fick ett lite närmare band till Captain America än jag hade innan.

Jag fastnade nämligen i tullen på Heathrow i London iklädd en tröja med Captain Americas sköld över hela bröstet. Den gav utslag i metalldetektorn och jag blev eskorterad av vakter in i ett litet rum med metallbrits och helkroppsröntgenapparat och så var det bara att ta av sig alla kläderna. En halvtimme senare visade det sig att jag inte hade hemliga vapen insydda i BH:n eller nåt annat farligt insmugglat under huden, det var helt enkelt skölden som gjorde utslag. En kvinnlig flygplatsvakt skrattade och sa att skölden kanske fungerade även i verkligheten, att den var en ”hjälp” och jag har tänkt en del på det sen dess. Min strävan efter att bli min egen superhjälte kanske började på riktigt just där och då.

Nu har det gått 2,5 år sedan första filmen men Captain America har hunnit med ett inhopp i The Avengers där emellan. Superhjältefilmerna dimper ner som grodor från himlen och jag står med en hov och tar emot. Jag är av åsikten att även en dålig superhjältefilm är bättre än mycket annat och klagar inte det minsta på filmutgivningstempot även om just en uppföljare till Captain America: The First Avenger inte stod högst upp på min önskelista. Sen såg jag trailern på den här filmen och gjorde en handbromsvändning. Det såg bra ut. Riktigt bra.

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman.

Jag fattar att det är så han ska vara, men den där babyhudsläta hyn ser photoshoppad ut, ja nästan plastig och sminkningen gör att hans ögon ser ännu mer ut som en död fisks. Sen har han den där grejen på huvudet som liknar skyddet Chelseas målvakt Petr Čech har för att undvika ännu en skallskada. Man kan väl säga att det är en vuxen variant av lekhjälm och många saker är den men cool är inte en av dom.

För att sammanfatta filmen med andra ord, jag blev serverad precis det jag förväntade mig och jag blev mätt och nöjd. 136 minuter är i längsta laget, slagsmålsscenerna medelst sköld hade kunnat kortas ner men jag kan inte säga att det blev långrandigt så det störde. Det var en underhållande och ytterst välgjord popcornaction som betygsmässigt får en stark trea men med en Captain America-tröja som lever sitt eget liv i min ägo avrundar jag uppåt. Jag friar hellre än fäller, precis som vakterna på Heathrow.

Sofia har också sett filmen. Friar eller fäller hon?

Publicerat

THE DUCHESS

Som sagt, det går att lära gamla hundar att sitta – åtminstone litegrann.

Efter min nyfunna betuttning i Ralph Fiennes och mitt svala okejande av Keira Knightley tog jag min karta, kompass och pannlampa och fann The Duchess, ännu ett påkostat passionerat kostymdrama.

Kärlekshistorien om prinsessan Diana och prins Charles känner dom flesta till alltför väl. Hon var omtyckt och beundrad av ett helt folk, av alla utom sin äkta make. The Duchess handlar om en avlägsen släkting till Diana, nämligen Georgiana Spencer (Knightley) som gifter sig med den svinrike men groteskt otrevlige hertigen av Devonshire (Fiennes). Man kan lugnt säga att deras historia går igen i mycket av Lady Di och prins Charles liv och säkerligen i många andra brittiska aristokraters. Fan, det är inget trevligt. Ett sånt jävla patriarkat, fy tusan så illa kvinnorna blir behandlade (och tillåter sig själva bli behandlade i en del fall). The Duchess utspelar sig på 1700-talet men ibland känns det som om tiden stått still.

Det kändes lite härligt att börja titta på filmen, efter ett tag kändes det lite mindre härligt och sen lite svalt.  Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att det redan tidigt skrivs på näsan att den där hertigen är ett as och sen är han ett as och ett as igen. Jaaaa, vi vet, liksom. Och Georgiana är ett 17-årig naiv tonåring när hon gifter sig med sin hertig och även om hon växer upp och byter peruk så blir hon inte vuxnare bara med ledsen och bitter.

Filmens stora behållning är Hayley Atwell som hertigens älskarinna Bess och Dominic Cooper som Charles Grey, mannen Georgina förälskar sig i. Jag tycker väldigt mycket om dom båda men kanske inte filmen så mycket.

Publicerat

MY WEEK WITH MARILYN

 

 

 

 

 

 

 

 

”Att lära Marilyn att agera är lika enkelt som att lära en grävling prata urdu”.

Ungefär sådär uttryckte sig Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) när han skulle regissera det blonda bombnedslaget Marilyn Monroe i filmen Prinsen och balettflickan. Ingenting gick som han ville och planerade, han sprang omkring och pustade och frustade och droppade syrliga oneliners om Marilyns sätt att skådespela som vida skilde sig från hans eget mer teatrala sätt att bete sig framför kameran.

My week with Marilyn handlar om inspelningen av denna film men inte ur Oliviers perspektiv utan ur hans tredje assistent, Colin Clarks, ögon. Clark skrev dagbok under sitt arbete med filmen och den publicerade han sedan med titeln ”The Prince, the Showgirl and me”. När prinsen och showgirrlen droppade av från detta jordeliv skrev han en ny version av dagboksboken och utökade den med tidigare outgivet material, material som en del ifrågasatte äktheten i. Detta blev boken My week with Marilyn som sedan blev filmmanus och här är filmen tadaaaah.

Vad som är sant och inte är egentligen rätt ointressant kan jag tycka. Det går att använda sin intelligens till att förstå att bra historier ofta är kryddade men att kryddan för den skull inte behöver vara oätlig, bara aningens för stark. Om Clark har saltat och pepprat, so what. Det här är HANS sanning och jag ifrågasätter den inte. Han är 23 år när detta händer, han kommer Marilyn Monroe väldigt nära och självklart är det något han inte kan hålla inom sig själv.

Filmens Colin Clark spelas av Eddie Redmayne som i filmens första halva är så intetsägande och personlighetssaknande att jag undrar om det är Clark som VAR sån eller Redmayne som är felcastad men nej, det är inget av det. Redmayne passar finfint i rollen, han ska inte ta plats, han är inte där för att ta plats. Filmen är som en kemisk reaktion där Monroe är reagenten. Alla runt omkring henne reagerar, ingen kan förhålla sig passiv eller ointresserad, hon syns, hon tar plats, ja hon verkligen TAR plats. Hon kräver framförallt männens tveklösa uppmärksamhet och det verkligen lyser SNÄLLA ÄLSKA MIG, JAG HAR VÄRLDENS SÄMSTA SJÄLVFÖRTROENDE, JAG BEHÖVER BEKRÄFTELSE KOMIGEN KOMIGEN KOMIGEEEEEEN i ögonen på henne.

Michelle Williams gör ett sådant bra porträtt av Marilyn att jag inte längre är säker på att Meryl Streep borde ha vunnit en Oscar för Thatcher-filmen om jag nu prompt måste jämföra. Jävlariminlillalåda så bra hon är! Julia Ormond är ett kärt återseende som Oliviers fru Vivien Leigh. Jag vill se mer av henne. Kenneth Branagh som Laurence Olivier skulle jag kunna skriva en uppsats om och detta inte för att jag gillar Olivier och definitivt inte för att jag gillar Branagh utan för att han just i denna film faktiskt inte lyckas få mig uppretad en enda gång.

Hela filmen är annars en orgie för filmälskare, välgjord in i mina pianoklink. Jag njuter filmen igenom. Det är ögongodis, det är örongodis, det är supermysigt men det som slår mig när filmen är slut är att den är slut. Den ligger inte kvar i magen som ett våtvarmt omslag och jag känner ingen större längtan efter att se den igen. En ganska konstig känsla kan jag tycka speciellt när filmen är så bra som den är.

Men istället för att fastna i tänket om hur och varför så låter jag det vara just precis som det är, en riktigt BRA filmupplevelse helt enkelt.

 

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER

På min födelsedag för fem år sedan fick jag ett av mitt livs allra bästa och mest genomtänkta presenter: ett Marvel-schack.

Hulkar, spindelmän, läderlappar och andra serietidningsfigurer samsas på den där rutiga spelplanen och kung i ena ”laget” är ingen mindre än Captain America himself.

Jag kom fram till mycket den dagen, inte enbart vad jag tyckte om mannen som gav mig presenten utan även att jag längtade efter att se en riktig spelfilm om just Captain America.

Han är en intressant snubbe, en tänkande snällis med en lika fin insida som utsida och såna tycker jag mycket om. Därför skäms jag en smula att jag inte tagit mig iväg till biografen förrän nu men ibland hinns inte allt med, så är det och så måste det få vara. Iklädd min Captain America-T-shirt och med en stor latte som enda sällskap satte jag mig tillrätta och lät mig insupas i Marvel-världen, den som är så fantastisk när den framställs på detta sätt: med hjärta, med hjärna, med humor, coolhet och finess.

Historien handlar om den lille tarmen Steve (Chris Evans) som inte vill något annat än att tjäna sitt land som soldat och hjälpa världen genom att strida mot nazismen. Han är alldeles för kort, alldeles för otränad och har alldeles för många sjukdomar för att ens bli påtänkt som soldat men vetenskapsmannen Dr Erskine (Stanley Tucci) hittar honom och ger honom en chans och under den militära träningen visar det sig att han har egenskaper som dom flesta hårdtränade stridisarna saknar: empati och ärligt mod.

Erkines baktanke med att värva Steve är att han ska vara med i ett experiment som transformerar honom till en toktränad supersoldat. Men Erskine vet också att experimentet, förvandlingen, gör att personen i fråga blir mer – ALLT – den kan bli men att personlighetsdragen som finns innan förstärks till max och därför vill han använda sig av en känslig kille, en snällis, en som inte bara kommer att döda för dödandets skull utan tänka efter innan. En annan baktanke han har är att han vill se den vidrige skurken Red Skull (Hugo Weaving) död och för att uppnå detta behövs någon av Captain Americas kaliber.

Jag gillar att en ny generation av maffiga actionkillar är på frammarsch. Det har varit ett stort glapp sedan Stallone, Schwarzenegger och van Damme hade sina glansdagar men nu finns det ett gäng som med bravur kommer att kunna ta över deras plats i filmvärlden som dom där muskliga, tunga, tysta och effektiva grabbarna som kan spränga, skjuta, slåss, hoppa, köra motorcykel, kasta granater, fetta in överarmarna och rädda världen – samtidigt.

Nu återstår bara att ge Chris Evans, Chris Hemsworth, Channing Tatum, Jason Momoa och dom andra grabbarna riktigt bitiga manus så  kommer biosomrarna framöver att vara härligt actionspäckade. Om inte annat så kommer The Avengers redan nästa år och jag säger bara herreguuuuuuuuuuuud vad jag längtar till dess.

Tips! Kolla trailern till The Avengers här. Brutal ståpäls!!