PET

Seth (Dominic Monaghan) är en såndär ordinär kille som ingen egentligen la märke till i skolan, än mindre skolans snyggaste tjej. Han har liksom gått genom livet som ”den beige kunden” och känner sig uppenbarligen rätt less på det.

På bussen springer han hux flux (?) på Holly (Ksenia Solo), hon som var just skolans snyggaste tjej när det begav sig. Seth har uppenbarligen inte kunnat släppa henne på alla dessa år så han går fram och presenterar sig. Holly minns såklart inte honom alls men svarar väluppfostrat på tilltal. Sen dyker Seth upp på resturangen där hon jobbar som servitris och hon minns inte honom. Han presenterar sig igen och hon skäms lite. Han gör som så många män, han anmärker på hennes utseende på ett sätt hon inte bett om och även om det är snällt menat så blir det too much, han går över gränsen och hon får svårt att le trots att det är hennes jobb.

Seth visar sig vara en kreativ man men också en man som helt saknar spärrar. Han vill att Holly ska bli hans och han menar det. Han kommer se till det på ett eller annat sätt och att ge henne en bedövningsspruta och låsa in henne på det djurhem där han jobbar känns som en bra idé. Hon förpassas till en bur och han matar henne med vatten och lite mat. Allt han vill är att få som han vill. Hon är ju så speciell. Hon är allt han inte är.

Det här är en film som jag nästan har svårt att se som ”bara en film”. Det finns så många otäcka människor i världen, så många psykiskt väldigt sjuka män som hittar på både det ena och det andra av diverse olika baktankar. Alla är inte hardcore som Josef Fritzl, det finns grader i helvetet.

Jag tycker Pet var en helt okej film och Dominic Monaghan som till vardags ser så rätt snäll ut (nåja, kanske inte på sin IMDb-bild men som Merry i Sagan om ringen i alla fall) gör sig som knäppskalle. Historien svänger lite hit och dit och är inte riktigt som man tror i alla lägen, det gör att den aldrig blir tråkig. En sevärd och otäck variant på kärlekshistoria. Typ.

Fredagsfemman #166

5. 100 Code

Jag kan inte bestämma mig, är den här TV-serien med Michael Nyqvist och Dominic ”LotR-Merry” Monaghan en riktig jävla kalkon eller är den ganska mysig? Kanske behöver jag inte ens välja, det kanske får vara mysigt att titta på en kalkon ibland? Men den där historien om en seriemördare som härjar både i New York och Stockholm och två poliser från olika länder som tvingas samarbeta…har man sett det förut? Bron? Nån? Och det här med kulturkrockar när en amerikan ska försöka smälta in i Sverige? Welcome to Sweden? Typ?

.

.

.

4. Glaskroppar

Först hette dom Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist och skrev böckerna Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar, en trilogi som jag fullkomligt både slukade och älskade. Nu kallar dom sig Erik Axl Sund och Glaskroppar är den första boken i nästa trilogi. Jag är fast. Igen.

.

.

.

3. Ack Värmland

Jag måste erkänna att Ulf Malmros TV-serie är riktigt jävla rolig! Mia Skäringer, Ida Hallquist, Björn Starrin, Johan Östling, Sussie Eriksson och framförallt Lotta Tejle och Bengt ”Hajk” Alsterlind gör det hela sevärt  – trots att det går på TV4.

.

.

.

2. Hedwig and the Angry inch på Broadway

Jag missade Hedwig-musikalen med Neil Patrick Harris i huvudrollen med bara några veckor och det var såklart surt som FAN, MEN jag fick se den med originalet på scen, Hedwig själv, Hedwig från filmen: John Cameron Mitchell! Alla som inte sett filmen – gör det! Alla som har möjlighet att se musikalen live – gör det! Kom inte dragandes med den där trötta repliken ”musikaaaaaaaler, hahahaha, jag tittar inte på sånt, det är inte min grej”. Nähä? Tänk om då!

.

.

.

1. GAME OF THRONES!!!

På måndag! På måndag börjar det igen! Det kändes som en evighet när säsong fyra slutade, fan, ett helt ÅR skulle man vänta och snart är väntan över. Hör jag ett HURRA? För jag två?

.

.