Etikett: Don Harvey

Publicerat

TAKEN 3

Är det inte finemangs egentligen att gå och se en film på bio som jag tror är bajs? Jo, det är faktiskt inte dumt alls.

När Jojjenito skulle välja lördagens filmspanarfilm och det blev Taken 3 kunde jag välja mellan att: 1. Vägra gå (skulle i och för sig aldrig hända men det är ändå ett val) 2. Skölja skallen med lut och vägra minnas vad jag tyckte om Taken och Taken 2 (vars sammanlagda betyg är 1,5/5) och helt enkelt se fram emot en mysig biostund med gänget.

Jag valde tvåan. Såklart. Allt kändes bra. Rigoletto 1 är en schysst biograf, filmspanarvännerna exemplariska att se film tillsammans med, att vara bortkopplad från världen i 100 minuter är lyxigt meeeeeeeen det är fanimej inte lätt att tänka positivt när det som visas på vita duken är så rätt igenom heldumt. Jag ska ge några några exempel.

* Det finns ett lik. Liket är dött. Bryan Mills (Liam Neeson) är i chock, en såndär liten kontrollerad chock, en sån som liksom inte syns utanpå. Men liket är dött och Bryan är en handlingens man, han försöker givetvis få liv i hen men hur gör han? Hjärt-och-lung-räddning? Mun-mot-mun-metoden? Hahaha, neeeeeej. Han SLÅR HEN PÅ HANDLEDEN några gånger.

* Liket är fortfarande dött och finns nu på bårhuset. Bryan smyger omkring, han är sneaky deaky som en vandrande vålnad och verkar inte behöva bry sig om varken låsta dörrar, gravitation, sprängmedel eller logik men han tar sig in på bårhuset för att ta DNA från liket (ett DNA-prov som han mig veterligen inte använder till nåt). Hur gör han? Jo! Han drar ut båren från kylen, lyfter bort lakanet, tar upp ett litet glasprovrör ur fickan och drar det under håret på liket fram och tillbaka några gånger. När provröret zoomas in innehåller det lite vitt pulver på botten. Spännande, tänker jag. Och kaxigt att ha så mycket mjäll!

* Att återigen göra the bad guys till ryssar är inte bara dumt, det är rent tröttsamt. Den värsta apskallen heter Oleg (haha, really?) Malenkov och förutom dom klassiska svinfula och karakteristiska (såklart) handtatueringarna ser han ut som en mix mellan Jan Rippe, Boris Becker och nån av Ron Weasleys äldre kusiner från landet som kommit upp sig i smöret men ändå fortsätter gå i urtvättade landstingskalsonger. Behöver jag ens tillägga att vi får se Oleg i en jacuzzi med två brudar? Nej, jag tänkte väl det.

Ojojojojoj, det finns så mycket dumheter i den här filmen att jag skulle kunna skriva den längsta recensionen i bloggens historia men det tänker jag inte göra, det får räcka här. Det finns nämligen en grej som gör Taken 3 till en något bättre filmupplevelse än dess föregångare. Jag såg denna film på bio, jag såg dom andra två filmerna på TV, det är enda skillnaden men det är också anledningen till att Taken 3 får ett betyg den inte hade förtjänat vid en hemmatittning. Det här är beviset för att film ÄR bäst på bio.

 

.

.

Är mina filmspanarvänner lika snälla som jag, tycker dom rent av om filmen eller kan man känna lukten av motorsåg ända hit?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Har du inte sett den (pod)

 

Publicerat

Veckans Sarandon: BERNARD & DORIS

Doris Duke var enda barnet till tobaksmagnaten James ”Buck” Duke.  Han dog 1925, strax före hennes 13-års dag och efterlämnade hela förmögenheten som Duke Tobacco Inc dragit in vilket var närmare 80 miljoner dollar.

Doris liv handlade mycket om pengar, om placeringar och om att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål men det handlade också om män. Hon var gift två gånger, båda äktenskapen var extremt kortvariga och efter det verkar det som att köpta män var hennes melodi.

Bernard & Doris handlar om förhållandet mellan Doris och hennes homosexuelle och alkoholiserade butler Bernard Lafferty. I början av filmen står det att vissa delar är baserade på verkliga händelser och att andra delar inte är det och vad som är vad har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll.

Till en början känns Doris mest som en snål, dryg och patetiskt ensam översittare med dyr smak och Bernard som en vilsen man utan rötter. Ju längre filmen går och ju mer jag ”lär känna” personerna ju mer känns det som att jag har rätt och ju mer förstår jag vad det är dom ser i varandra. Gränserna mellan Doris som arbetsgivare och Bernard som arbetstagare suddas ut mer och mer och hon förvandlar Bernard till den man hon tycker han ska vara och detta med Bernards tysta medgivande. Säger han någon gång nej så säger hon ja. Då svarar han nej, så säger hon ja. Så säger han nej, hon ja och han blir tyst och låter henne få sin vilja igenom. Irriterande? Ja, i verkligheten, men det här är ju film, det är deras verklighet och jag ids inte irritera mig.

Eftersom jag skrev en hel del hårda ord om Ralph Fiennes i min recension av The constant gardener måste jag ta chansen till en repris – fast precis tvärtom. Ralph Fiennes är nämligen nåt så ovanligt som HELT FANTASTISK här. Jag har inte sett honom så bra sen David Cronenberg´s Spider. Han har såna jättefina ”dockstreck” (det är mina barns namn på rynkorna som går från mungiporna och nedåt, såna som gör att utseendet påminner om buktalardockor), han spelar lågmäld och korrekt men samtidigt excentrisk när han i vissa scener bär stora örhängen, ögonskugga och en helt fantastisk skjorta med stora röda rosor. Jag kan liksom inte inte tycka om honom, det går inte och till hans – och mitt – försvar ska tilläggas att han behåller kläderna på filmen igenom.

Susan Sarandon som Doris Duke är….jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. För första gången någonsin finns det scener då jag knappt ens tänker på att det ÄR Susan Sarandon och det är en komplimang som heter duga. Jag kan tänka mig att hon är utseendemässigt väldigt lik den verkliga Doris vid samma ålder och att Doris uppe i sin himmel är mer än nöjd med valet av skådespelare i rollen som henne själv.

Doris Duke dog i sin säng 1993 och testamenterade alla 1,3 miljarder dollar till välgörenhet. I filmen fanns Bernard Lafferty med i testamentet och utsågs som nån slags överförmyndare för förmögenheten men när jag försöker ta reda på hur det var i verkligheten så går jag lite bet. Det kan vara sant, det kan vara tok, jag vet inte.

1996 dog Bernard, 51 år gammal.

Här finns filmen.