Återtitten: ALLA HELGONS BLODIGA NATT

Att tiden går fort vet vi alla men att det var hela ÅTTA år sedan jag skrev om Alla helgons blodiga natt (Halloween) här på bloggen DET är fasiken obegripligt.

Förra gången gjorde jag en jämförelse mellan originalfilmen från 1978 och Rob Zombies busskrasch till remake som kom 2007 (här kan du läsa inlägget) men idag tänker jag helt och hållet koncentrera mig på originalet. Det är den jag är sugen på då jag känner att jag behöver en uppfräschning i minnet.

Den nya filmen som går på bio nu, den med titeln Halloween, är nämligen en direkt fortsättning på originalfilmen, fast 40 år senare då. Alla uppföljare räknas liksom inte, det är dessa två som är ”the real thing”. Recensionen på 2018-års Halloween kommer imorgon men fram tills dess…en återtitt alltså, en chans att ännu en gång få höra Jamie Lee Curtis skrika som att det inte fanns en morgondag.

Filmen börjar 1963 när Mike Myers är en liten grabb och dödar för första gången. Sen hoppar den femton år framåt i tiden till 1978, till när Mike ska flyttas från en institution till en annan och Myers-huset ska säljas av en viss Laurie Strodes pappa. Laurie är alltså Jamie Lee Curtis som här gjorde sin allra första långfilmsroll.

Det absolut bästa med den här filmen är musiken och stämningen. Jag som älskar 80-talsskräckisar känner att Alla helgons blodiga natt är startskottet för vad som komma skall och att John Carpenter satte standarden för hur en BRA film med skräckinslag ska göras. Han har nämligen inte bara regisserat filmen, han skrev dess manus (tillsammans med Debra Hill) OCH komponerade musiken.

Det sämsta med filmen (om man nu ska dra det så långt som att kalla det ”sämst”) är att den känns lite utdragen och seg, ja till och med upprepande i vissa scener. Michael Myers är mer av en stalker-smygare i den här filmen än den mördarmaskin han varit i uppföljarna. Det är inte många mord vi får se och dom som visas är allt annat än grafiska. Jag skulle därför kalla den här filmen mer en rysare än en ren och skär skräckfilm.

Dr Loomis (Donald Pleasence) är en rollfigur som kanske är den mest välskrivna av karaktärer. Han beter sig rätt random (för att vara en läkare….även om han dessutom är rädd) men jag tror liksom inte på den figuren. Jag litar inte på det han säger och jag tror inte på det han gör. Detsamma gäller faktiskt Laurie Strode som (speciellt i en scen) gör en grej som jag kan svära på att INGEN på jorden hade gjort. Hon *mild spoiler* pratar med barnen hon barnvaktar, hon sätter sig på huk och säger åt dom att lämna huset  samtidigt som hon har Michael i rummet bakom, visserligen (vad hon vet) medvetslös men ändå, INGEN hade satt sig i lugn och ro vid dörrposten och betett sig såhär. Andats ut liksom. Ingen hade gjort det. ALLA hade lämnat huset ögonaöj.

Jamie Lee Curtis (som fyller 60 den 22 november) har John Carpenter att tacka för mycket. Hennes karriär satte fart ordentligt efter den här filmen och hon blev nån slags skräckfilmsdrottning där i början på 80-talet. Dimman (The Fog, 1980, även den med manus, regi och musik från John Carpenter), Prom Night (1980), Terror Train (också från 1980 med den svenska titeln Mörka natt blodiga nyårsnatt), Lift med döden (Roadgames, 1981) och sedan med uppföljaren Alla helgons blodiga natt 2 (Halloween 2, 1981).

Hur som helst, såhär i Halloween-tider (på mer än ETT sätt) tycker jag det här är en film man ska sätta tänderna i – om man mot förmodan inte redan sett den. Den finns lättillgänglig på CMore nu (tillsammans med Halloween 2, 3, 4 och 5) eller i reabackar både här och där. Men för allra bästa upplevelse, se den på VHS om du får chansen. Det är så JAG minns den från min barndom och jag är säker på att det hade varit ett mervärde även nu att se den med lite knaster och kasst ljud från en tjock-TV.

När jag såg den för tusen år sen:

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

Imorgon kommer min recension av den bioaktuella nya Halloween-filmen.

DEN STORA FLYKTEN

.

.

.

Det är nånting med affischen till den här filmen som påminner mig om vasaloppsstarten. Jag kan nästan ana både skidor och stavar och höra Anders Blomqvists röst som kommenterar dramatiken. Tokfel givetvis, jag vet att det är en tankevurpa, men titta på affischen här bredvid. Jag är inte helt offside ändå va?

I lördags var det årets sista filmspanarträff och Fredriks tur att välja film. Han tog med oss till sin arbetsplats Filmhuset och Cinemateket som visade den restaurerade versionen av Den stora flykten som firar 50 år i år. Det var alltså tre timmar krigsfilm sittandes på visserligen snygga och breda skinnfåtöljer men skinnfåtöljer utan stoppning. Jag hade mina tvivel både på filmen och om jag skulle kunna hålla mig vaken och det sistnämnda var något Fredrik frågade mig direkt efter filmen. Jag har tydligen fått den kanske inte jättecharmiga stämpeln att vara den som somnar på film. Vilket jag gör. Ibland. Det kan vara satans skönt skall erkännas men därifrån till att alltid somna är steget långt.

Den stora flykten visade sig ha ett stort plus som jag ser det: det är ingen krigsfilm. Jag har över lag ganska svårt för krigsfilmer, jag förstår inte gradbeteckningar, vapensorter och strategier, jag kan för lite historia för att vara insatt nog vilket gör att jag inte förstår vilket gör att filmen blir trist och jag somnar. Men nu var det ingen krigsfilm i egentlig mening, ej heller lika tråkig som befarat och således somnade jag inte.

Den stora flykten visade sig även ha ett riktigt stort utropstecken (som kanske borde ha varit ett frågetecken, i alla fall efter titeln) och det är att den inte slutar som man (= jag) tror. Inte alls faktiskt. Lika bra som jag tycker att det var, lika jobbigt förvånad blev jag. Sen bjussar filmen på ett score bestående av en trumpettrudilutt som satte sig som Karlssons klister på hjärnbarken. Jag kunde inte sluta gnola! När filmen var slut ville jag inget hellre än att spela trumpet och gå i takt på vinterhala stockholmstrottoarer.

Jag har ingen direkt känslomässig koppling till vare sig Steve McQueen, James Garner, James Coburn eller Charles Bronson, jag kan tänka mig att filmen är mums filibabba om man har det. Richard Attenborough däremot, han köpte sig en ö på äldre dar, en ö med dinosaurier på så han känner jag igen lite bättre. Den karaktär jag bär med mig starkast från filmen är Donald Pleasence thédrickande fågelskådare Blythe, mannen med dom glada ögonen som inte blev mindre glada trots att dom slutade fungera. Vilken fin utstrålning han hade.

Var det en enda kvinna med i filmen? Hjälp, jag minns inte, var det det? Jag tror inte det. Det spelar heller ingen roll för handlingen, det var mest bara en iakttagelse. Apropå iakttagelser, en samling män – drygt 250 stycken vad jag förstår – sitter alltså i ett tyskt fångläger under andra världskriget och dom bestämmer sig för att fly genom att gräva en tunnel från lägret och ut i skogen. Det jag funderar på är hur lång tid det tog, i realtid. Filmen är baserad på verkliga händelser så det borde kunna framgå lite tydligare tycker jag. Det känns nämligen som ett par veckor men det kanske är år? Och om det är år, hur lyckas dom hålla uppe humöret och varför växer inte deras hår?

Jag såg filmen med Fredrik, Sofia, Jessica, Jojje, Joel och Lena och Christian har också sett den. Klicka på deras namn för att komma till respektive recension.

Stort tack för biljetterna Cinemateket!

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.