Det finns nåt med den här filmen som gör att jag i hjärnan jämför den med brittiska ufo-filmen Attack the block. Det är inte bara att ett höghus är historiens fokus, det är känslan i filmen, det furiösa nästan glada sättet att filma på. Det är en vilja att göra någonting hårt underhållande och det är hundraprocentig energi från början till slut.
Men The Raid har ingenting med brittiska utomjordingar att göra, The Raid är en indonesisk actionfilm och det är en subgenre jag fram tills nu varit helt ovetandes om ens fanns. Det här är ingen film för dig om du föredrar lugna promenader i parker med välansade rabatter, det är ingen film för dig som propagerarar för anti-våld även på vita duken. Det här är en film som är bra för dig som är:
1. nyfiken på hur det låter när en människa dödas, för här låter det – som jag kan bedöma – otäckt autentiskt
2. är nyfiken på hur en skjuten människokropp ser ut, för det ser lika verklighetstroget ut som nummer 1 låter
3. bra på att se skillnad på asiater i hjälm även under mörka förhållanden, iklädda svarta hjälmar och trots att dom är exakt lika långa allihop
4. trött på samhällskritiska lågmälda dramer och vill se något heeelt annat
Jag själv stämmer inte in på någon av punkterna och kanske är det därför jag inte kan eller vill ge filmen något höjdarbetyg. Den är inte dålig på något sätt bara ganska….enahanda. Historien är simpel, en insatsstyrka ska leta upp storskurken om befinner sig längst upp i ett höghus och det låter kanske enkelt men det är allt annat än det. Målet är översta våningen och vägen dit kantas av död, bara död. Det mördas så friskt att jag ett tag blir blasé, precis på samma sätt som jag kan bli när jag ser krigsfilm. Folk mördas, stupar som flugor och jag bara jaha, gäsp. Det är fan sjukt egentligen. Fast hur sjukt det än är så är filmen underhållande men det är inget jag kommer se om.
Ett gäng bloggare har sett filmen före mig. Läs deras tankar här: Filmitch, Movies-Noir, Fripps filmrevyer, Filmparadiset och Skitfin kultur.
Här hittar du filmen på Voddler.