Etikett: Doug Liman

Publicerat

AMERICAN MADE

I händerna på till exempel Martin Scorsese hade American Made kunnat bli en Wolf of Wall Street. I händerna på Tarantino, Guy Ritchie eller Michael Bay hade den kunnat bli något tufft, bombastiskt, snabbklippt, rörande och berörande. Nu hamnade manuset till American Made i regissören Doug Limans våld och helt ärligt, det blev inte så pjåkigt det heller även om jag filmen igenom satt och önskade att jag hade en kontrollpanel framför mig där jag kunde förstärka färgerna, höja tempot och maxa volymen. Det enda med filmen som är fem plus precis som det är är mannen som lyssnar till namnet Tom Cruise. Han fortsätter visa att han är en av filmhistoriens mest stabila skådespelare.

American Made är en film som är baserad på en sann historia. Trodde jag. Regissören Liman beskriver den som ”a fun lie based on a true story” och gräver man lite djupare är det nog precis så det är. Cruise rollfigur Barry Seal har definitivt funnits i verkligheten men historien om honom som dubbel-trippel-arbetande knarksmugglare (både för the good guys CIA och the bad ones i sydamerikas knarkkarteller med Pablo Escobar i spetsen) är definitivt omskriven för att passa in i Hollywoods mallar.

Meeeeeh, spela roll!?! Filmen är bra. Skönt tempo, galen, en charmig Tompa och en jävla massa knark och skit utan att filmen för den skull andas drogromantik.

Vill du vinna ett eget blu-ray-ex av den här filmen? Lyssna på avsnitt 120 av Snacka om film och mejla in det som tävlingen går ut på till film@sofpodden.se senast kl 23.59 på juldagen! I avsnitt 121 hör du om du blev en vinnare eller inte. Lycka till!

Publicerat

MR. & MRS. SMITH

Med facit i hand, det mest kittlande med dagens film är (väl?) att det var under denna inspelning som Brad Pitt glömde bort att han var gift med Jennifer Aniston och inledde en relation med Angelina Jolie. Och återigen med facit i hand, det där snedsteget visade sig (ju) vara ett rätt ihållande steg då dom numera är gifta och har sex superfina barn tillsammans. Kolla bara dessa tre bröllopsbilder, helt (1) fantastiska (2) allihop (3). Den där slöjan som barnen fått rita på, alltså jag dööör så fint!

Men nu är det här inte nån bridezillablogg utan tanken är att jag ska skriva lite om The Movie of The Day, den som alltså handlar om det gifta paret John och Jane med efternamn Smith, ett par som får det allt tristare med varandra, vardagen lunkar på, middagsmaten blir äckligare och äckligare (Jane är ingen top chef direkt och varför John inte lagar mat utan bara knycklar ihop näsan och äter fast det smakar fan vet jag inte). Dom båda åker iväg på sina egna grejer, det som dom båda tror är vanliga jobb. Men ingen av dom är hederliga förvärvsarbetare direkt, dom är båda nån typ av agenter/lönnmördare med varsin arbetsgivare vilket gör att dom ibland har samma måltavla men av olika anledningar.

Så länge det bara är jag som tittar som vet om deras dubbelspel tycker jag filmen är jättebra. Angelina Jolie spelar uttråkad hemmafru med den äran och hon är stentuff agent med samma trovärdighet. Brad Pitt suckar som vilken surgubbe som helst och verkar inte se nåt ljus i mörkret gällande deras träliga äktenskap. När verkligheten går upp för dom byter filmen växel och det blir betydligt mer action, vilket funkar men filmen blir annorlunda.

När filmen nästan är slut pausar jag för att fylla på kaffemuggen men ser då till min förvåning att det är en HALVTIMME kvar på filmen! What? Den är ju slut?! Jättekonstigt! Den börjar liksom om igen och dom där trettio minuterna går verkligen på tomgång. Det är synd, det förtar en massa, helhetskänslan av filmen blir liksom…fadd.

Från jättebra till bra till helt okej till supertråkig på två timmar men hela tiden med paret Jolie-Pitt i centrum. Säga vad man vill om filmen men dom har en helt otroligt bra personkemi.

Publicerat

EDGE OF TOMORROW

Hur kan en film som fått till väääärldens bästa tagline INTE välja den som titel? LiveDieRepeat skulle vara en fenomenal titel på denna film, hästlängder bättre än Edge of tomorrow som känns väldigt mycket havregrynsgrötfrukost i mina öron. Såndär gröt som är kokad i micro med för mycket vatten och utan salt.

Juni månads filmspanarfilm valdes av mig och valet stod mellan denna veckas två biopremiärer, den kubanska filmen En natt i Havanna som är regisserad av Lucy Mulloy och handlar om en ”pojkaktig” tonårstjej som bor i Havanna och som inte tycker hon passar in med landets rigida könsroller och tillsammans med sin bror och en vän planerar hon att fly till Miami på en flotte (info från sf.se) och Tom Cruise-blockbuster-actionstänkaren Edge of tomorrow.

Det politiskt korrekta och kanske det mest givande i längden hade varit att välja Havanna-rullen men jag kände inte för det, jag kände för en Tom Cruise-blockbuster-actionstänkare. Gör man inte alltid det förresten? Är han inte en av världens mest stabila skådisar? Kan han misslyckas med en film? Är Tom the-best-name-to-have om man ska lyckas bigtajm i Hollywood? Jag menar, det finns ju hur många som helst. Hanks. Hardy. Hiddleston. Å Cruise då.

Trailern till filmen kändes sådäääär tycker jag men….vadå….hur tradigt kan det bli med Tompa, science fiction och exoskelett? Han åkte motorcykel utan hjälm i trailern. Motorcykel utan hjälm, bara en sån sak! Hur länge har man längtat efter att se det igen på film? Sen 1986?

Hur var då filmen?

1. Bra.

2. Rolig.

3. Lite för lång.

4. Den skulle ha slutat vid scenen vid Louvren (utan att spoila)

5. Tom Cruise levererade över min förväntan.

6. Emily Blunt var helt okej.

7. Min radar uppfattade noll på romantik-kemi-mätaren mellan Cruise och Blunt.

8. Jag är inte säker på att nummer 7 spelar någon som helst roll.

9. Jag älskade scenen – och ljudet – när en viss person blir överkörd.

10. 3D:n tillförde ingenting.

11. Sergel 1 är en jättebra biosalong.

12. Plusstolarna är värda sin extrakostnad.

13. Dragomir Mrsic var tyst, tuff och effektiv.

14. Härligt att filmen utspelade sig till stora delar i London.

15. Hade den här filmen haft premiär i Sverige på nittiotalet hade den hetat ”Oblivion hela veckan”.

16. Nummer 16 hade bara varit sant om Oblivion haft premiär samma år som Måndag hela veckan, dvs 1993, och att denna film kom året efter.

17. Skulle dom där fladdriga bläckfisk-av-metall-monstren vara otäcka?

18. Skulle filmen ha varit ännu ballare med 15-årsgräns? Mörkare? Läskigare? Blodigare? Eller var allt helt okej nu?

19. Tydligen visste dom inte hur filmen skulle sluta när dom började filma, manuset var inte klart. Det förklarar ett och annat.

20. Sommarn är här nu!

 

 

 

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Är dom nöjda med mitt val eller vill dom leka LiveDieRepeat med mig efter det här? Här är länkarna till dom som sett filmen: Fripps filmrevyer, The Nerd Bird, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Har du inte sett den-podden, Fredrik on film, Filmparadiset, The Velvet Café och Har du inte sett den-bloggen.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE IDENTITY

Jag har sett The Bourne Identity förut, jag tror till och med att jag sett den två gånger. Andra gången var för att överbevisa mig om att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra vad än alla andra sa och ja, jag tyckte att jag hade rätt.

The Bourne Identity, actionfilmen som kretsar kring Jason Bourne (Matt Damon) som hittas med minnesförlust ute på havet, är en remake på The Bourne Identity (Identitet okänd)  från 1988, då med Richard Chamberlain i huvudrollen. Robert Ludlums roman ligger till grund för manuset och plotten fungerar även om liknande män-utan-minne-historier dykt upp i tidningsartiklar och kanske gör att fictionen känns onödigt trolig. Ett bankfack med pistol, pengar och allsköns pass är kanske det enda överdrivna jämfört med verkligheten.

Jason Bourne hittas och med hjälp av minnesfragment, plötsliga språkkunskaper och ett aggressivt självförsvarslynne som verkar sitta i ryggraden bestämmer han sig för att ta reda på vem han är – och varför han beter sig som han gör. Av en slump träffar han på en kvinna med bil, Marie (Franka Potente), som även hon verkar lida brist på sammanhang och nära relationer och hon blir hans partner-in-crime på resan.

Nu har jag alltså sett filmen en tredje gång och nu endast för att jag sett Matt Damon med helt nya ögon. Såg jag då filmen med nya ögon också? Blev den bättre? Nix. Jag tycker precis som förut. Jag tycker filmen är tittbar men inte så mycket mer. Jag tycker actionsekvenserna är hattiga och det blir fånigt med superlååååå*gäsp*ååånga biljakten med den minimala bilen i trånga europeiska gränder (vet inte vilken stad dom var i, har ingen koll, dom åker runt så dant men jag fattar aldrig riktigt varför). Kärlekshistorien biter inte heller på mig.

Det är fullt möjligt att jag är en iskall jävel utan minsta koll men jag ser inte det extraordinära i den här filmen som så många andra verkar göra. För mig är den väldigt basic som actionfilm och Matt Damon som då såg ut som en i-princip-pojkvasker (fast han var 32!) hjälper inte upp den till varken nya höjder eller högre betyg.

Jag tror jag struntar i att se filmen en fjärde gång. Jag ser om The Bourne Supremacy istället.