Etikett: Dr. Dre

Publicerat

Återtitten: STRAIGHT OUTTA COMPTON (inklusive THE DEFIANT ONES)

Okej, jag erkänner, jag såg om Straight Outta Compton redan för länge sedan, faktiskt med bara ett par veckors mellanrum hösten 2015 när den hade premiär. Först otextad på Malmö Filmdagar, sedan gangstavisningen från helvetet på Filmstaden Sergel. Ingen av visningarna var direkt perfekta men det hindrade inte mig från att totalt kära ner mig i filmen.

På Netflix finns en mycket sevärd dokumentär att dyka ner i, en fyra-avsnitts-miniserie som handlar om Dr. Dre och skivproducenten Jimmy Iovine och hur dom två fann varandra och började samarbeta. Dokumentären heter The Defiant Ones och är man det minsta intresserad av musik och artister över lag är det julafton att kolla in den. Den korsklipper mellan Dr. Dres och Jimmy Iovines liv och karriärer för att avslutas avslutas i The 3 Billion Dollar Deal, dvs försäljningen av märket Beats by Dr. Dre till Apple 2014 och det är fyra timmar som försvinner i ett nafs!

När dokumentären var sedd kom ett redigt sug efter att se om Straight Outta Compton, det kändes liksom som en naturlig fortsättning. Min pojkvän hade inte sett den så vi satte oss ner en onsdagkväll och njöt av två timmar och tjugosju minuter musikhistoria i spelfilmsformat.

Att ha sett The Defiant Ones INNAN visade sig vara ett genidrag! Många av scenerna i filmen som passerade mig vid första tittningarna som ”typ ingenting” fick plötsligt en kontext, en helt annan bakgrund och kanske speciellt den mycket korta scenen när Jimmy Iovine kommer in i filmen och presenteras som ägaren av skivbolaget Interscope. Nu när jag vet mer blir den skådespelarprestationen (av Mark Sherman) plötsligt både viktig och mitt i prick. Det gäller förresten många av filmens biroller, att det slår mig hur ofantligt porträttlika verklighetens personer ALLA är. Allt från Dr.Dres mamma till Suge Knight till Jerry Heller, dom ser precis likadana ut i verkligheten som på film. Så imponerande!

Vi tittade klart på filmen och jag satt i soffan med gåshud på 95% av kroppen! En sån JÄVLA bra film det är! Trots att den handlar om tre huvudrollspersoner, Eazy-E (Jason Mitchell), Ice Cube (O´Shea Jackson, Jr) och Dr.Dre (Corey Hawkins), berättar historien över flera flera år och inkluderar två handfulla (minst) viktiga biroller blir filmen aldrig gyttrig eller ytlig. Regissören F. Gary Gray har verkligen lyckats där!

Som riktigt grädde på moset, att se Director´s cut-versionen med F. Gary Grays egna ord som kommentatorsspår gav verkligen ÄNNU ett djup till filmen. Han förklarar hur han tänkt med scenerna, hur han med små smarta tricks försökt visa hur Los Angeles/Compton såg ut där i slutet på 80-talet och 90-talet utan att göra filmen som en ”ordinary period piece”. Snyggt jobbat, bra gjort, på ALLA plan! Att han dessutom sitter där ensam och pratar, skrattar till, fnissar, verkar njuta av att berätta anekdoter, det gör det hela ännu mysigare. Han är själv svart och född 1969 och har en del personligt att berätta om den tiden.

Det känns som att jag vänt ut och in på den här filmen och tittat på den med LUPP och ÄNDÅ är jag inte trött på den. Det säger en hel del va? Det säger ALLT om att filmen nu äntligen MÅSTE jackas upp till det enda rimliga betyget.

När jag såg Straight Outta Compton 2015 (båda gångerna)

När jag såg Straight Outta Compton 2018

Straight Outta Compton – Director´s Cut

Straight Outta Compton – Director´s Cut inkl kommentatorsspår

The Defiant Ones

Publicerat

STRAIGHT OUTTA COMPTON

”You are now about to witness the strength of street knowledge”

Så börjar låten Straight Outta Compton med gangsterrapbandet N.W.A, en grupp som jag innan jag såg denna film hade noll relation till.

Självklart vet jag vilka Dr Dre, Ice Cube, Eazy-E, MC Ren och DJ Yella är, herregud, Ice Cube har ju en stor roll i en av mina favorit-jätteorm-filmer, bara en sån sak! Men hur mycket jag än känner till detta gäng så har jag aldrig riktigt lyssnat på deras musik.

Jag satte mig därför i biosalongen en tidig morgon under Malmö Filmdagar, morgonen efter ett mingelparty (och väldigt lite sömn) med noll förväntningar annat än att kanske få slumra till en stund där i mörkret. Men se, där fick jag tji!

Straight Outta Compton visade sig nämligen vara en riktigt bra film! Skönt flow, ball musik, jättebra skådespelare som är otroligt porträttlika verklighetens rapstjärnor: Jason Mitchell som Eazy-E, Corey Hawkins som Dr Dre och O’Shea Jackson Jr som Ice Cube. Att den sistnämnde skådisen är i det närmaste otäck lik Ice Cube KAN bero på att iskuben är hans pappa.

Jag såg alltså filmen på Malmö Filmdagar MEN jag såg den igen i lördags, på filmspanarträffen. Carl valde film och det var ett bra val. Men att SF inte sätter in personal i salongen är fanimej ett SKÄMT. Hela visningen var ”gangsta” med kepsprydda personer som verkade vara där enbart för att höras och jävlas och sällan har jag hört så många olika människor unisont ropa ”Håll käften” till folk som är högljudda under filmen.

När jag och Cecilia gick och pratade med personalen efter visningen visade det sig att filmen är ”stämplad” som en film under vilken det ofta blir bråk i salongen. Ändå håller sig personalen långt därifrån under filmens gång.  ”Vi har faktiskt 14 salonger!”, sa SF-tjejen.  Ja, men bara EN som visar just denna film som ni VET är ”stämplad”!

Som grädde på moset fick vi såklart höra den där trötta kommentaren som man ALLTID får höra av biografpersonalen:  ”Ni ska komma ut under filmens gång för att säga till, inte efteråt.” Jovisst. Men nu sa vi inte till för att få ersättningsbiljetter (vilket vi fick ändå), vi sa till för att 21-visningen kanske kunde få bli lugnare för biobesökarna än vår visning var. Och vad skulle en stammande 20-årig biografpersonal kunna göra för skillnad inne i en salong med femtio kepsprydda ungdomar som uppenbarligen enbart hade ”jävlas som fan” på agendan? In med riktiga vakter, in med folk med stake och befogenheter att plocka ut dessa skithögar till biobesökare!

Hur som helst och bortsett från det jag just skrev,  Straight Outta Compton är en KANONFILM som var ÄNNU bättre andra gången! En 2,5-timme lång film som jag vill se om direkt när eftertexterna rullar trots att jag redan sett den två gånger, såna filmer kryllar det inte av.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojje, Henke och Sofia. I lördags såg jag den igen på månadens filmspanarträff med Carl, Jennifer, Jojje, Cecilia och Sofia. Även podden Den perfekta filmen har sett filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: TRAINING DAY

En enda gång i mitt liv har jag med mina bara händer, fötter och uppdämd aggression haft sönder en nyinköpt DVD-film. Jag tänker inte skylla mitt beteende på någon annan men jag kan säga så mycket som att 1.  hen visste vilka knappar som kunde tryckas på för att göra mig skitarg 2. jag vet med skön säkerhet att detta aldrig kunna hända nu  och 3. ska jag paja en film så ska jag banne mig göra det med en riktig skitrulle så hey, jag valde rätt!

Jodå, precis så är det. Jag såg filmen i mitten på 2000-talet och tyckte den sög. Den sög på precis alla sätt jag kunde tänka mig. Jag tyckte den var totalt överflödig, den dröp av banal testosteron, jag tyckte Ethan Hawke var lungsiktigt blek och att Denzel Washington tryckt i femmans växel utan att använda koppling, jag nästan skämdes över honom. Att Tom Berenger var med minns jag bara vagt.

Vad är det då som fått mig att tänka om och ge Training Day en chans till, förutom att den platsar i Veckans Berenger-temat? Jo, allt beror på End of watch, på att jag gillade den och att den filmens regissör och manusförfattare David Ayer även skrivit manus till Training Day. Jag är heller inte dummare än att jag fattar att jag kan ändra uppfattning och att det faktiskt är helt okej att göra det – åt båda håll.

Alonzo Harris (Denzel Washington) är inte den schysstaste av människor och inte den ärligaste av polismän. Jake Hoyt (Ethan Hawke) däremot, han är knappt torr bakom öronen (i alla fall i jämförelse med Alonzo) och för honom gör man antingen rätt eller fel, det finns ingen  gråzon. Skulle det framkomma att det finns en gråzon så är det ingenting han accepterar. Han vill bara göra rätt för sig, få sin lön, klättra på karriärstegen och komma hem till frun och lilla dottern på kvällen.Tom Berenger spelar Stan Gursky och jag tycker verkligen att han är med alldeles för lite. Filmen hade tjänat på lite mer Berengersk fägring. Dom flesta filmer gör det.

Training Day är ingen snäll film. Den är mörk och hemsk och som en slags dekadensfest i polismiljö. Jag blir arg som fan men inte så arg att jag bryter sönder ännu en DVD-skiva. Jag kan hantera mina känslor och jag kan tänka det är bara på film fast jag fattar rent logiskt att det inte alls bara är på film. Klart det finns korrumperade poliser precis som det finns dito banktjänstemän, cykelbud, badvakter eller ICA-handlare. Hur som helst måste jag erkänna att det här ÄR en välskriven film, en tät story och att jag hade ganska fel sist.

När jag såg filmen 2005

När jag såg filmen 2012