Det var ett jäkla tema vi valde att gemensamt skriva om på förra filmspanarträffen. Knark. Ett ganska luddigt ord i sammanhanget. Jag trodde att jag ganska enkelt skulle välja att skriva om knarkfilmer som Trainspotting eller Fear and loathing in Las Vegas men när jag satte mig ner och funderade på från vilken vinkel jag skulle närma mig ordet blev svaret otroligt enkelt och fullkomligt ologiskt: Dr Seuss.
Theodor Seuss Geisel är en amerikansk författare som skrev under pseudonymen Dr Seuss. Flera av hans böcker har blivit film och när jag ser dessa filmer är det som att bokstäverna K N A R K blinkar i flerfärgad neon framför mina ögon.
Grinchen, Horton och nu senast Lorax är filmer som jag har mycket svårt att se att någon med en icke kemikalieindränkt och/eller pårökt hjärna skulle kunna fantisera ihop. Därmed inte sagt att Dr Seuss VAR en knarkare, sånt skvaller vill jag inte ge upphov till. Men precis som att jag kunde se den vitryska kulstöterskan Nadezjda Ostaptjuk skjuta ryssfemmor på löpande band när hon framträdde i OS med adamsäpple stort som en biljardboll så kan jag se Dr Seuss slicka frimärken med tryckta smaljgubbar på som vore han en postanställd på femtiotalet. Nu visade det sig att mina farhågor gällande vitryskan stämde men sanningen om Dr Seuss eventuella drogmissbruk tog han tyvärr med sig i graven.
Den mikroskopiska världen i Horton, Ned McDodd, den gula Katie som med sina jätteögon tydligen ser ut som jag när jag kommer från ögondoktorn med pupillvidgande droppar i ögonen (hon är så fiiiiin, titta här bara), den gröna håriga varelsen med uppnäsa och rosa läppstift som stal julen (hur man nu kan göra det?), psykadeliska färger och mönster både högt och lågt, listan kan göras lång på härligt knepiga underligheter, såna som jag inbillar mig att man kan se om man käkar schysst knark på rätt sätt. Förutom det faktum att dessa Dr Seuss-inspirerade filmer är underhållande så gör dom att jag slipper knarka själv. Det är bra. Jag tycker verkligen att knark är bajs och även om jag inte tyckte det så har jag alldeles för utpräglat kontrollbehov för att någonsin ge LSD-trippen en chans att besöka min hjärna.
”It smells like butterflymilk”. Gammelfarfarssniglar. En mamma som spontandansar till Do the Hustle. Full fart på nån form av moppe. En jakt på riktiga träd. En liten kärlekshistoria. Musikalnummer. Dansande djur. En arg guldfisk beväpnad med en handvisp. Filmen Lorax bjussar på ett tempo som gör att jag på rätt humör vill ta på mig paljettklänningen och sjunga Euuuuphooooooria och på fel humör sannorlikt ser ut som en gipsavgjuting. Men när jag ser den både första och andra gången är jag på helt rätt humör. Jag släpper taget och njuter av knasbolligheterna.
Lorax är en svinmysig film, det svänger, kränger, fipplas och trixas och jag tror filmen har samma effekt på mig som en tantfika med sju sorters haschkakor skulle ha. Jag blir glad, det finns liksom inga moln på himlen. Det växer tops på päronträdet utanför och jag har en orange gubbe med välbalsamerad mustasch under sängen. Ingenting är omöjligt och jag blir hög på livet när livet är så konstigt som i Lorax.
Lorax är alltså knark – för mig.
Lorax (2012)
Grinchen (2000)
Horton (2008)
Idag är vi ett helt gäng filmbloggare som skriver om samma knarkiga tema. Klicka här för att hitta länkar till samtliga.