Etikett: drama

Publicerat

FALSK SOM VATTEN

Bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) lever tillsammans med Anna (Marie Göranzon) i ett förhållande som verkar kantas av iskyla och skuldkänslefri otrohet.

Poeten Clara (Malin Ek) ger ut sin diktsamling på Johns förlag. Hon är betydligt mer färgstark än Johns fru Anna, hon sminkar sig, har långt lockigt hår och känns spännande för John. Clara bor ihop med Stig (Stellan Skarsgård) som är en sjukligt svartsjuk wannabe-författare som ser ut som en blandning av en väldigt ung moppepojke och Alexander Skarsgård (herregud vad dom är lika, far och son).

John och Clara inleder en relation och mycket av det John gör har han okejat med sig själv eftersom han tror sig veta att frugan också är otrogen. Two wrongs doesn´t make a right, men det är en sanning John skiter fullständigt i när livet ändå är så rackigt.

John äger fastigheter på Söder i Stockholm och i en sådan huserar han Clara. Han ger henne en liten etta längst upp i huset och efter ett tag märker Clara att det händer underliga saker i lägenheten. Saker flyttar på sig, det låter och hon känner sig ständigt iakttagen och med ett förflutet som patient på Beckomberga sjukhus så är det inte någon som tror henne.

Hans Alfredson må ha gjort sig känd som en kul gubbe på scen men hans filmer är allt annat än roliga. Både Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten är som filmiska förstoringsglas på människans mest vidriga egenskaper. Falsk som vatten fokuserar på svartsjuka och det är ingenting som går att skildra vackert men det är heller inte Alfredsons baktanke. Jag tror att han vill att jag som tittar ska bli underhållen, rädd och tänka efter samtidigt och det funkar faktiskt.

Skådespelarmässigt så är det Stellan Skarsgård som sitter bäst fast i mitt minne från första gången jag såg filmen men även Marie Göranzon (speciellt i filmens första halva) är precis-på-pricken-perfekt. Malin Ek som Clara är konstig och jag vet inte om hon ska vara sådär konstig för att det står i manus eller om Clara blir så konstig för att Malin Ek kanske inte är en så bra skådis. Men den jag har svårast för i filmen är Sverre Anker Ousdal, jag tycker inte han funkar alls. Jag begriper inte varför han prompt ska vara norsk, jag förstår inte hans dragningskraft på kvinnor och jag tycker inte han gestaltar en tokkär medelålders man bara för att han drar på sig en kockmössa och kletar sås på nästippen.

Falsk som vatten är en svensk film som jag tycker varje svensk bör ha sett. Det tillhör allmänbildningen banne mig.

Publicerat

SURVIVING CHRISTMAS

Jag kan tänka mig ungefär en miljard människor som jag hellre tillbringar julen med än Ben Affleck. Trots det sitter jag här med ett DVD-fodral som fullkomligt osar julmys OCH den har Ben Afflecks namn skrivet på sig med stora bokstäver. Vad fan tänker jag med?

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag har kommit ända ifrån Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Jag nynnar på Trazan och Banarnes sång från min barndoms LP-skiva och funderar på varför jag tackade nej till den där gå-på-glödande-kol-kursen samtidigt som jag värmer lite glögg och försöker komma i stämning. Vilken stämning kanske du undrar? Jo, den överseende. Den som kan se bortom Ben Afflecks namn på ett filmfodral och objektivt kunna se denna julfilm utan att redan på förhand såga den jämns med liktornarna.

Jag sätter mig väl tillrätta. Glöggen är varm, mandlarna skållade, pepparkakorna hembakta, surroundsystemet kalibrerat och spelaren är laddad. Jag tar ett djupt andetag och trycker på play.

En timme och tjugosju minuter senare.

Jahaja. Och här sitter jag och ler. Jag vet inte vad det är med julen som får folk att gå fullkomligt bananas men det funkar uppenbarligen även på mig.

En på ytan ordinär familjekomedi som pimpats med fallande snö, stråkar och triangeltingeling, blinkande ljusslingor som kan ge en oinvigt epilepsi för mindre och hux flux känns det som att jag tappat all form av sans, vett och förmågan till kritiskt tänkande. Känner jag den speciella julmyskänslan så gör jag. Punkt.

Drew (Ben Affleck) är den ultimata säljartypen, som han säger själv, han skulle kunna sälja valkött till Greenpeace. Han får en resa till Fiji från jobbet och bjuder med sin vackra flickvän Missy dit över jul. Flickvännen (Jennifer Morrison från House) reagerar dock lite annorlunda mot vad han hoppats och trott, hon lämnar honom eftersom julen i hennes värld är en helg då man träffar släkten och om han inte vill göra det så är han en ”sjuk människa”. Drew själv har ingen som helst längtan efter familjesammankomster.

Okej. Då står han där, ensam och övergiven dagarna före jul. Var ska han ta vägen? Efter lite om och men beger han sig till huset där han växte upp och minnena sköljer över honom. I huset bor numera en annan familj, en dysfunktionell och olycklig sådan med en mamma (Catherine O´Hara), en pappa (James Gandolfini) och en porrsurfande tonårsson. Drew får en strålande idé, han erbjuder familjen 250000 dollar mot att dom låtsas vara hans familj över julen. Money talks och Drew flyttar in.

Det är en ganska frejdig samling skådespelare som alla gör sitt bästa för att få fason på den här filmen. James Gandolfini är alldeles överjävligt bra som den buttra och livströtte pappan och Catherine O´Hara spelar som vanligt på gränsen mellan fullkomligt normal och psyktant. Christina Appelgate gör entre på julafton som familjens dotter Alicia och hon missar sällan en chans att vara komiskt klockren och Udo Kier gör en minimal men minnesvärd roll som fotografen Heinrich.

Jag tycker om den här filmen. Den är till en början ganska svart och har en humor som inte är helt självklar. Ju längre tiden går desto mer sedvanlig fars blir det av det hela men filmen funkar ändå hela vägen till slutet. Till och med Ben Affleck ser ut att trivas och jag tycker ovanligt mycket om honom i den lilla scenen med den knarrande trappan. Då går det att se något genuint och äkta i hans ögon och det hör inte till vanligheterna.

Det slår mig att är det inte just det här julen verkligen handlar om? Att kunna se förbi människors uppenbara skavanker, att vara storsint, att inte bråka om skitsaker, inte svära i onödan, att kunna umgås med nära även om dom kanske inte alltid är så kära och försöka blunda för varandras dåliga sidor om så bara över en skinkmacka?

Jag har just ätit en skinkmacka med Ben Affleck.

Publicerat

Venus

När jag googlade efter en bild till den här recensionen och den här postern dök upp trodde jag att jag svalt ett halvkilo pompa utan att tugga först. Jag fick andnöd, bokstavligt talat.

Nåt så urbota jävla själsdödande som en sminkad och glosögd Peter O´Toole i tweedkavaj och mansscarf har jag aldrig sett på bild förut men efter att ha sett filmen slog det mig att den är än värre.

Jag tycker inte det räcker med att Peter O´Tooles gamla stöt Maurice hyr en limo för att impa på den unga tonårsmodellwannaben Jessie (Jodie Whittaker) och hon är sådär naivt svårt imponerad av biljäveln och utbrister ”Ohhhhiiiiii, kan jag öppna takluckan?” och chauffören öppnar luckan och hon ställer sig upp med sin lilla skoluniformskjol och bara ben och halva kroppen är utanför bilen och hon ler och volymen höjs på Corinne Bailey Rae´s låt Put your records on och jag förstår att här, här ska jag få hurven och tycka att wååååoooow vilken härligt frigjord engelsk myspysrulle det här är men min enda känsla är att jag hellre skulle vilja äta en kall korv bruna bönor fast det är den otäckaste maten jag vet.

Maurice kärar nämligen ner sig i Jessie och han är typ hundra år och hon knappt byxmyndig. Jag ser mig själv som rätt openminded vad gäller åldersskillnader och relationer men även jag har en gräns, tydligen har  jag det. Maurice är nämligen äcklig. Jessie kan tacka hans prostataproblem för att hon slipper gubbens riktiga hardcorenärmanden, nu blir det bara lite pussar på av henne noga utvalda ställen men det räcker för mig. Jag längtar efter hallonsylt till bruna bönorna för ingenting kan ändå bli äckligare än detta.

Hade jag inte svårt för Peter O´Toole innan så har jag det nu. Det vänder sig i magen. Filmen Sleeping Beauty är ingenting jämfört med detta. Regissören Roger Michell har tidigare gjort Notting Hill och det var ju kul för honom men man lever inte på gamla meriter huuuur länge som helst. Min behållning av filmen stavas Vanessa Redgrave, hon är toppen, superfin och begåvad och jag slutar där. Det räcker nu. Jag mår liksom illa.

Här finns filmen.

Publicerat

It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.

Publicerat

SLEEPING BEAUTY

Lucy är en ung och vacker kvinna som verkar gilla att experimentera sexuellt. Det hon gör gör hon inte för någon annans skull än sin egen och det gör att hon inte på något sätt kan ses som ett offer i sammanhanget.

Hon har jobb och bor inneboende hos ett par i en lägenhet. Det känns inte som att hon egentligen är i behov av mer pengar än hon har men ändå svarar hon på en suspekt liten annons i en tidning. Jobbet innebär att hon lättklädd ska servera vid fina middagar, inget mer än det. Inget sexuellt, bara lite show-off och för det får hon 250 dollar i timmen. Lucy tackar ja.

Första middagen går bra. Hon serverar dryck i vita underkläder till en samling äldre och välbärgade män (och en kvinna, kors i taket!) och dom andra kvinnorna i personalen (dom som inte enbart serverar?) har svarta underkläder och visar brösten. Middagsscenen med den efterföljande avecen får mig osökt att tänka på kaffeflickor och vår svenska kung vilket gör mig svagt illamående.

Snart blir Lucy erbjuden en ”befordran”: att bli sövd och under den sovande tiden bli föremål för äldre mäns sexuella njutning men med den lilla klausulen att penetration är förbjuden. Hon tackar ja.

Samtidigt har Lucy ett ”förhållande” med Birdman, en glåmig man med välfylld bokhylla och bäddsoffa som tynar bort i någon dödlig sjukdom som skulle kunna vara AIDS. Dom dricker lite sprit, tittar på TV och sover ihop men det verkar inte vara mer än så, förhållandet är mer känslomässigt än fysiskt. Jag blir inte riktigt klok på relationen, kanske är dom bara vänner, jag vet faktiskt inte och jag vet heller inte om det spelar någon roll.

Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen och när jag läser hans recension slås jag av skillnaden i hur vi ser på filmen. Fripp skriver: ”…för övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm” och för mig känns det precis tvärtom. Filmen är fantastiskt vacker. Kulörtonerna går i varandra på ett sätt som för mig är allt annat än obearbetat, det känns minutiöst planerat, scenografen är toksäker på sitt jobb och inte i en enda scen kan jag hitta ett ”fel”, en färg, en pryl, en antydan till något som stör bilden. Jag fastnar för filmen alldeles med detsamma och även om historien inte berör mig så gör filmen det. Den är som ett rörligt konstverk, magnifikt och ofattbart på en och samma gång och jag upplever filmen mer än ser på den.

Emily Browning är jättebra som Lucy. Hon är precis perfekt oförstörd och blek och svag och stark samtidigt. Dom tafsande gubbsen är gamla, trasiga och bittra och väldigt väldigt svåra att hitta någon som helst sympati för.

För den som tror att Sleeping Beauty har det minsta med Disney´s Törnrosa-version att göra (att det är samma typ av tolkning som Red Riding Hood var av Rödluvan) så är det felfelfel. Att ha den villfarelsen innan man ser filmen kan bli väldigt tokig då detta inte nånstans är en film för barn, eller unga tonåringar för den delen.

Publicerat

Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.

Publicerat

I faderns namn

Gerry Conlon (Daniel Day-Lewis) är en ung irländsk man i leopardkalsong. Det är inte så att han alldeles oförhappandes går omkring på stan och visar undisarna, det är inte så alls, men när han blir gripen av polis och tvingas ta av sig byxorna blottar han inte bara smala håriga ben utan även kalsonger av modell endast en smaklös kan bära.

Hela Gerry är som person både tämligen smaklös och taktlös och han har en osviklig förmåga att befinna sig på fel ställe, med fel folk vid absolut fel tillfälle.

Under ett besök i London blir han och hans vän oskyldigt anklagade för att vara IRA-terrorister och fängslas för brott dom inte begått. En bomb sprängs på en pub i ena änden av stan och i den andra sitter Gerry, hans polare och en uteliggare vid namn Charlie alldeles lugnt på en bänk i en park. Men det hjälper inte. Polisen har gett sig fan på att Gerry är irländsk terrorist och ingenting stoppar dom från att vrida ur Gerry det dom tycker är sanningen, dom hotar till och med med att göra Gerrys älskade pappa illa om han inte erkänner brottet.

Gerry fälls och får livstid för bombdådet och dom sätter även dit hans pappa. I fängelset får dom dela cell och dom försöker hitta infallsvinklar som hjälper ett överklagande men det ser mörkt ut. Pappan blir äldre och äldre och sjukare och sjukare och Gerry tappar tron på mänskligheten.

Det här är en sann historia och ett av Englands mest orättvisa rättsövergrepp i modern tid. Om du som jag får knapra Losec Mups när det vankas orättvisor så ladda upp med en kartong eller två för det här är riktigt illa.

Publicerat

Tre om en: Aksel Hennie

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.

Publicerat

ONDSKAN

Jag undrar om någon film någonsin varit mer aktuell inom mina fyra väggar än just Ondskan just nu.

På nyheterna pratas det dagligen om dysfunktionella internatskolor, det skrivs om samma skolor i tidningen, historier från verkligheten förs fram och samtidigt har min dotter läst boken på svenskan och min son har haft den som bänkbok alldeles frivilligt. Självklart dukar vi upp söndagfrukost framför Erik Ponti med ”vänner” på Stjärnsberg, internatskolan från helvetet.

16-årige Erik lever med sin ”goda mor” och sin styvfar i ett rikt hem i Stockholm. Det är rikt på prylar men föga på ömhet och empati. Styvfars bäste vän är bältet han pryglar Erik med var gång han inte förstår honom och modern väljer var gång att vända ryggen till, att blunda och/eller spela piano under tiden detta pågår.

Misshandeln skapar ett monster i Erik, en slagskämpe som aldrig slutar slå och Erik sätter sig till slut i en omöjlig situation och blir relegerad från skolan. Mammans lösning är då Stjärnsberg, den fina internatskolan som ska ge Erik slutbetygen han så väl behöver för att kunna ta sig vidare in på gymnasiet.

För Erik blir nya skolan inget annat än same-same-but-different. På skolan råder kamratuppfostran, pennalism är kung och Erik är på tok för ifrågasättande och uppkäftig för att bara smälta in i systemet. Rumskamraten Pierre blir hans enda vän och årskurs nio en lång svart sträcka mot ljuset på andra sidan.

Som alltid när jag tittar på ”svåra” filmer med mina barn blir det en diskussion på nån timme eller två efteråt. Frågorna strilar som spön i backen och jag blir så glad över det. Varför gör inte lärarna nåt? Varför ringde Erik inte Bris? Hur kan såna här skolor få finnas? Vem köpte ut cigaretterna? Barnen ställde alla dom rätta frågorna men tänkte inte på den som stör mig allra mest: Vad är det för jävla morsa som blundar när ens barn blir slaget? Hur fan är hon funtad? När vi pratade om det hade dom ganska krassa men ändå vettiga tankar. Det var ju männen som bestämde då, mamman var beroende av honom, det var inte alls då som nu, nu har mammor egna jobb och pengar och behöver inte vara beroende på samma sätt.

Ser man det genom barnens ögon så har kvinnans roll verkligen förändrats och stärkts dom senaste årtiondena. Det är ju bra. Ser man det genom mina ögon så hade jag hellre bott i tält och bara ägt kläderna jag hade på kroppen än att genom tyst medgivande säga ja till att mitt barn får stryk.

Ondskan var det ja. Vad är det onda i filmen, vem är den onde? Intressanta frågeställningar i en välgjord film baserad på Jan Guillous självupplevda roman med samma namn. Andreas Wilson spelar Erik Ponti med trovärdig James Dean-look, i alla fall så länge han inte pratar. Han svarar liksom en millisekund för sent hela tiden så att dialogen blir precis sådär styltig som den ofta blir i svensk film. Men bortsett från det så tycker jag hela ensemblen sköter sig fint. Gustaf Skarsgård som den gänglige Otto Silverhielm är otäckt trovärdig och Henrik Lundström som Pierre Tanguy är precis sådär mysig som han var redan i Tillsammans (och sedan i Kocken).

Jag hade inte sett filmen sen premiären 2003 och mina tankar om den var i det närmaste identiska nu som då – en helt okej film men läs hellre boken.

 

Publicerat

Ghost World

Finns det några som är ”mindre rätt” än ängsliga tonåringar som är livrädda att vara ”fel”? Jag tror inte det.

Det leta efter sin egen identitet och försöka hitta den i det jytter av inputs som finns är dyngsvårt men Enid (Thora Birch) och Rebecca (Scarlett Johansson) gör sitt bästa. Dom har varandra och behöver inte så mycket mer då som har hittat en cynisk bubbla som passar dom båda. Att racka ner på andra blir en hobby och allt går att vända till ironi.

För att underhålla sig själva den första veckan efter high school-examen bestämmer dom sig för att svara på en kontaktannons, men givetvis bara på låtsas. Dom utger sig för att vara en kvinna som annonsskrivaren Seymour (Steve Buscemi) mött för en kort sekund och vill träffa igen och dom lurar honom till en lunchdejt på en närbelägen restaurang. Seymour kommer men givetvis inte kvinnan och snett bakom honom sitter Enid och Rebecca och skrattar i mjugg. Vilken tönt han är och vilken ful grön jacka! Looser!

Det kokar i dom unga kvinnornas skallar, vad ska dom göra med sommaren som ligger framför dom, vad ska dom göra till hösten, ska dom plugga eller vadå? Dom vill flytta ihop tillsammans i en lägenhet för dom vill absolut inte bo kvar hos sina föräldrar längre men varifrån ska dom få pengar? Enid närmar sig Seymour och Rebecca fattar ingenting. Han är ju en tönt, vad ska Enid med honom till? Seymour själv fattar heller ingenting för vad vill en ung tjej som Enid med honom? Det kan ju inte enbart vara hans samling av 78-varvare som lockar, eller kan det det?

Jaha, då har jag alltså sett Ghost World, filmen som alla pratade om för tio år sedan när den kom. Jag känner mig aningens bakom men å andra sidan är filmen tämligen tidlös så det är nog ingen större fara. Min stora behållning med filmen är Enids kläder. Hon har en klädstil som passar mig som handen i handsken och hade inte helikopterlugg, ridbyxor och neonrosa kavaj med axelvaddar varit inne under min tonårstid så hade jag sannorlikt sett ut sådär.

Min son hittade flera beröringspunkter mellan den här filmen och Mary and Max och jag kan inte annat än hålla med honom. Ung flicka med svart page blir vän med äldre kuf, javisst är det samma grundstory även om mycket såklart skiljer filmerna åt. Vid en känslomässig jämförelse så når Mary and Max in i min allra heligaste hjärterot medans Ghost World bara slickar saltrester i armhålan. Visst är det en bra film men den lämnar inga spår hos mig, inte ens tonårssvettiga stumpmärken på parketten.

Publicerat

TURKISK KONFEKT

I min lilla rundtur bland filmer regisserade av Paul Verhoeven stannar jag nu vid stationen som heter Turkisk konfekt.

3,3 miljoner holländska biobesökare har sett den och det gör den här filmen till den största holländska filmsuccén någonsin på hemmaplan och sällan har jag läst så mycket gott om en film som denna. Den känns lite som den holländska varianten av Roy Anderssons En kärlekshistoria som också är en film som hyllas överallt (utom möjligtvis här).

Det går att filma ur fågelperspektiv (ovanifrån) och ur grodperspektiv (underifrån) men den här filmen börjar med att filma Rutger Hauer ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

Det runkas och knullas och klipps pubeshår och det zoomas in bröst och Erik (Hauer) sprider sin säd ganska urskiljningslöst bland dom holländska damerna och det känns som en form av mani, som ett sexmissbruk, som att han försöker döva smärtan efter något eller någon och det är precis vad han gör. Olga (Monique van de Ven) heter hon, kvinnan som svikit honom, som försvunnit och som var hans stora kärlek.

I återblickar visas vad som hände, hur kärlekshistorien började, hur den slutade och allt tumult där emellan. Mer vill jag inte avslöja, inte om handlingen i alla fall men jag får långt mer samma vajbs av denna som av franska Betty Blue än jag får av En kärlekshistoria. Det här är en brutalt köttig film, den inte bara finluktar kön, den fullkomligt stinker kuk, fitta, bajs och likmask och jag undrar om en film som denna skulle kunna få oss svenskar att vallfärda till biograferna. Det är inte en Stig-Helmer-tofs eller en Millemium-piercing så långt ögat når. Å andra sidan kom Turkist konfekt 1973 och då var det annat som eggade oss filmtokiga svenskar, Bergmans Viskningar och rop och Emil och griseknoen till exempel.

Publicerat

Almodovar-helg: Kärlekens matadorer

Precis som i Begärets lag börjar Kärlekens matadorer med en runkscen.

Det är smart av Almodovar att tjonga på i hundranitti för att få åskådarens fulla uppmärksamhet från början men det kräver också en hel del av fortsättningen. Det räcker liksom inte att upprepa mantrat att sexakten liknas vid en tjurfäktning och att en kvinna ska tas precis som en tjur –  ”så att hon inte märker nåt” (???), det räcker inte heller att zooma in nakna bröst eller pungar som anas genom röda tajta matadorbyxor, i alla fall räcker det inte för mig. Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta, förundras eller bli upphetsad och DET kan aldrig vara ett bra betyg för en film, oavsett genre.

Antonio Banderas spelar Ángel, en man med en maniskt religös och hårt uppfostrande mor som levt under syndbördan i hela sitt liv. Han drömmer om att bli matador men tål inte synen av blod och han har en syn på sexualitet och kvinnor som till slut gör honom galen.

Den före detta tjurfäktare Diego (Nacho Martínez) njuter av sex och död och träffar en jämlike i advokaten María (Assumpta Serna). ”Jag älskar dig mer än min egen död” vräker hon ur sig sådär spanskt sensuellt som bara en spansk sensuell kvinna kan göra (jag tänker tanken på hur det skulle låta om jag själv sa det och herreguuuud vad jag skulle skratta – och inte bara jag!) efter en het stund på golvet med Diego iklädd matadorkostym i guld-på-guld.

Det här är den av Almodovars filmer som hittills gör mig minst engagerad. Jag tycker inte den är kul, jag tycker inte den är intressant, Banderas har ledsna hundögon och det är klart, tänder man på män i spansk folkdräkt så är det här julafton men för mig, näe. Gäsp och tack men nej tack säger jag.

Publicerat

Almodovar-helg: Begärets lag

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt ”på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.

Publicerat

MELANCHOLIA

Vacker klassisk musik. Naturbilder filmade och fotograferade med perfekt konstnärlig precision. Kirsten Dunst är vacker som en ängel när det kommer vita ljussporer från hennes fingrar. Stängde jag av diskmaskinen på jobbet?

Jorden. Vår jord, vår vackra planet, så fint animerad att jag nästan blir rörd och när en annan lite mindre planet kraschar mitt i vår stora fina så ser det ut som röntgenbilderna av mitt öga. Glömde jag att köpa toapapper IGEN? Gjorde jag verkligen det?

En kvinna går på en golfgreen och fötterna åker liksom ner i gräset. Kirsten i bröllopsklänning. Fortfarande lika vacker och fortfarande denna Wagner i bakgrunden. Vad gör egentligen Steven Seagal i den där reklamfilmen för säkerhetsdörrar?

MELANCHOLIA. LARS VON TRIER. Skrivet med svartvita arga versaler. Filmen börjar på riktigt, åtta minuters intro är över och mina tankar vandrar både högt och lågt och jag funderar på det mesta utom filmen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick Tree of life-vibbar av förspelet. Vackert och bajsnödigt är en ganska ovanlig dansk kombo men Lars von Trier lyckas återigen få min sugenhet efter en film förstörd efter bara några minuter. Han är duktig på det. Destroy and build up, det som tog åtta minuter att förgöra krävdes två timmar för att bygga upp.

Anledningen till att jag sitter uppkrupen alldeles ensam i soffan med ett lass oförskämt goda pannkakor med grädde och hjortronsylt och just den här filmen i DVD-spelaren stavas inte Alexander Skarsgård eller mediahype eller von Trier eller jag-gillar-Kirsten-Dunst-och-vill-se-allt-med-henne. Nixpix, det stavas Royale with cheese. Nu tänker jag inte på den franska hamburgaren utan på en filmblogg som med jämna (men senaste tiden tyvärr rätt ojämna) mellanrum får ur sig en recension som gör mig fruktansvärt nyfiken på att se filmen i fråga. Ända sedan jag läste hans recension av Melancholia har jag fattat att jag inte borde vara så jävla motvallskärring utan bara ge efter och se den, strunta i mina farhågor och helt enkelt bara låta von Trier filmnjuta mig full. Så jag öppnar mina sinnen för von Trier och min pannkakstårta, vad annat kan jag göra?

Justine (Kirsten Dunst) ska gifta sig med Michael (Alexander Skarsgård). Bröllopet hålls på en tjusig gård och det är Justines systers man (Kiefer Sutherland) som bekostar kalset. Systern Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker mest få familjen att fungera. En skenande planet, Melancholia, är på väg mot jorden men vetenskapsmännen har beräknat att planeten inte ska krocka med Jorden men både Justine och Claire tror annorlunda. Justine hamnar i en depression och Claire toksurfar efter info om när/var/hur detta ska ske. Domedagen närmar sig obevekligt och hur vi reagerar på detta kan vi aldrig veta, inte förrän det är dags och dags är det i von Triers värld.

Filmen är uppdelad i två delar där den första handlar om Justine och det flådiga bröllopet och det andra om Claire. Historien tickar på, sävligt och grävande, finstämt och enerverande och jag kämpar ibland både mot sömngruset i ögonen och viljan att snabbspola men jag gör det inte, jag tittar, jag står ut och till slut får jag valuta för tålamodet. Det är som att lära sitt barn simma eller cykla eller 7:ans multiplikationstabell. Jag tragglar och tragglar och det ser inte ut att finnas en ljusning men så kommer den som en otippad soluppgång mot ett nytvättat fönster och det bildas ett litet spektrum av färger och jag märker det ofattbara – jag kan se ut!

Melancholia är en extremt vacker film. Den är så vacker så vacker att varje scen skulle göra sig som en tavla. Jag gillar speciellt ljudet av ”bakgrundsåska” som gör att jag förstår att planeten hela tiden närmar sig även när jag inte ser den i bild. Melancholia är en komplex film eftersom den handlar om det allra största och i samma stund om det allra minsta. Den handlar om den lilla människans psyke gentemot den stora planeten massa, om den lilla människans förmåga att laga det närmast trasiga och den stora planetens omedvetna intention att förstöra precis allt.

Jag kan inte säga att jag förstår allt för det gör jag inte. Jag kan heller inte säga att jag blev särskilt engagerad eller känslomässigt involverad i någon av karaktärerna men jag vet hur det känns att ha dödsångest och att vara livrädd för sånt jag inte kan påverka. Således är den sista halvtimmen precis i min smak. Då vaknar jag, då klappar hjärtat, då vattnas ögonen och hade inte pannkakorna varit slut hade jag tröstätit ett par stycken.

Det här är en ojämn film med ett mycket starkare slut än början. Smart gjort av von Trier då det är slutet man minns, typ resten av livet i det här fallet.

Filmen som helhet:

Sista halvtimmen: