Etikett: drama

Publicerat

Main Street

En äldre kvinna i behov av pengar (Ellen Burstyn) känner sig tvingad att hyra ut sitt magasin för att dryga ut kassan. En främling erbjuder sig att hyra det ett halvår framåt och ger henne kontanta pengar. Han undrar om hon inte vill veta vad han ska förvara där men hon säger nej, det spelar ingen roll bara ingen röker i lokalen. Främlingen (Colin Firth) ruskar om både höjdarna i den lilla avsomnade hålan och Willa (Patricia Clarkson) vars moster är magasinets ägare.

Main Street känns lite som en Ken Loach-variant av Lasse Hallströms Chocolat, om du förstår symboliken. I Main Street är allting ganska ordinärt. Livet lunkar på, folk är varken snygga eller fula, det är inga glassiga karaktärer vi får följa, inga extravaganta äventyr, inget naket, inga fula ord, inget överdrivet jätteskruvat. Det är helt enkelt en ganska simpel historia som kretsar kring en liten samling människor och där alla är rätt sympatiska och vill gott på sina egna små vis.

Regissören John Doyle (som jag inte hittar nån direkt info om alls på Imdb så jag antar att detta är den första – och enda – filmen han gjort) har hittat en fin nivå och på många sätt är det en ren njutning att beskåda dessa skådespelare som liksom verkar leka fram sina roller utan minsta besvär.

Att filmen inte ger några bestående avtryck må så vara men det är en skön och avkopplande stund i soffan och ibland behövs inte så mycket mer än det.

Publicerat

Tillsammans är man mindre ensam

Jag sitter vid köksbordet, det svarta stora med min laptop framför mig och röda Skullcandys över öronen. Hela lägenheten är full med barn, eller barn och barn förresten, dom är inte barn längre, snarare små ungdomar. Hallgolvet syns inte för alla skor där mina kängor i storlek 41 snart är dom minsta. Det låter som det är fest i vardagsrummet. Mina barn och några andras spelar Buzz, dom skrattar, busar, låter, hoppar och är glada. Helt enkelt, det är ett JÄVLA liv härhemma.

Här sitter jag i köket med min dator och tänkte försöka titta på en film. Jag har kokat mig starkt kaffe, dricker det ur min guilty-pleasure-pappmugg med lock och massor med ekologisk rödmjölk och jag kan nästan tro att det är finkaffe för 40 spänn muggen från nåt fik på stan. Det är det inte. Det är hemmabryggt fulkaffe från förorten men det är fint nog för mig. Dessutom är det gott och  jag får huuur många refills jag vill. Bara en sån sak!

Filmen börjar. Den franska jag har velat se länge. Ensemble, c´est tout, Tillsammans är man mindre ensam. Audrey Tautous vackra ansikte redan till förtexterna vittnar om att det här kan bli bra. Jag tycker om Audrey Tautou. Hon känns sådär fördomsfullt kvinnligt fransk med naturligt mörka ögonbryn och hår som slarvigt uppsatt ser alldeles perfekt ut. Anar jag ljudet av ett musettdragspel i bakgrunden eller är det önsketänkande? Kan det vara ett bi-ljud från TV-spelet i rummet bakom mig? Tror inte det. Jag är i Frankrike nu, dom högljudda glada barnen är redan mentalt en bra bit bort.

En gammal kvinna vid namn Paulette har segnat ner på köksgolvet. Är hon död? Nej hon andas. Hon har stickad kofta på sig, en brunbeige grovstickad, en sån som den gamla kvinnan hade, hon som jag hjälpte när jag jobbade på hemtjänsten, kvinnan som jag hittade sittandes död i sin älskade och charmigt nedsuttna fåtölj en höstdag som denna för många år sedan. Jag kan känna i händerna hur koftan kändes, hur ullen liksom kliade fast på ett hemtrevligt sätt. Konstigt det där hur minnet minns.

Filmpianot klinkar på. Väckarklockor piper. Vardagssysslor pysslas med. Jobb jobbas. Det luktar utomhus, höstjacka, katter,  rosa basker och liv. Audrey har en tjock röd halsduk som ser extremskön ut. Jag har också en sån men vet inte var. Jag har inte använt den på flera år. Audrey spelar en lokalvårdare som ser väldigt glad ut. Hon bor i en liten vindsvåning, jag förstår att hon är glad. Men är hon glad, sådär på riktigt? Det är mycket snack om att hon är smal. För smal. Sjukt smal? Mamman kallar henne benrangel. Fy bubblan för mammor som ger sina barn skuldkänslor. Jag avskyr sånt.

Nu är dom TV-spelsspelande ungdomarna  i en helt annan värld – och jag i min. Det gick fort. Jag är varm i magen, nästan lycklig och det har bara gått en stund av filmen. Pulsen har gått ner, axlarna sänkts, mungiporna höjts en smula, i alla fall på sidorna och jag känner redan nu att jag inte vill att filmen ska ta slut. Men det gör den. Nittio minuter går ibland alldeles för fort. Jag sitter kvar en stund i påhittad tystnad med höronlurarna på, barnens stoj går självklart igenom men vad gör det?

Jag går ut till vardagsrummet.

”Mamma, vill du va me? Snälla, kom,  va me!”

Ensam är inte stark, ensam är själv.

Tillsammans är man mindre ensam.

Det är så sant att det nästan gör ont.

Publicerat

AVLYSSNINGEN

Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett.

Som färgfascist och allmän inredningsnörd är det här som julafton, Bingolottos färgfemma, födelsedag och en femminuters fontänorgasm – samtidigt. Jag skulle kunna pausa vid varenda scen och trycka upp den frusna TV-bilden på en jättecanvas och fylla väggarna med dessa konstverk. För det är precis vad filmen är, ett bländande scenografiskt konstverk.

Jag menar vartenda ord jag skriver nu, scenografen måste ha en perfekt kallibrerad spektrofotometer inbyggd i ögongloben! Det här är inget pudriga babystjärtar fixar på en fikarast, det här är vetenskap, det är mångårig kunskap, det är ett genuint intresse, det är både kulör- och detaljperfektion och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten, gå ner på knä och tacka nån däruppe att den ansvarige mannen och/eller kvinnan inte står framför mig för jag hade slickat skosulorna om han/hon bad mig, jag hade gjort det och jag hade inte skämts ett enda någe för mitt tilltag. Det här är ett verk av någon som hade kunnat ta över mitt jobb på en förmiddag och kicka mig i en miniraket till månen – och det är fine. Det gäller att inse när man mött sin överman.

Francis Ford Coppola har skrivit manus och regisserat filmen om Harry Caul (Gene Hackman), avlyssnaren som fått ett uppdrag han inte riktigt vet hur han ska hantera. Kontoret/ avlyssningsrummet som han har, rummet med alla balla makapärer, är ett utrymme med tegelväggar som jag hade kunnat döda för att få äga och göra om till bostad. Eller nej, kanske inte döda men misshandla halvsvårt i alla fall. Njaeäää, misshandla var väl att ta i också men slå hårt i ansiktet med en såndär grekisk badsvamp skulle jag kunna göra – LÄTT – insmord med grov kroppspeeling, för där vill jag bo.

Det roliga med detta rum är att jag får flashar till filmen Enemy at the state (1998) där Gene Hackman pysslar med likande saker i ett rum som i känsla liknar detta till tusen. Undrar om det är meningen eller bara ett konstigt sammanträffande?

Det lilla den här filmen saknar i  manus vägs med lätthet upp av ytan men vilken jävla yta sen! Allt är sådär 70-tals-snyggt, allt från damiga knähöga vita plaststövlar till den röda brandsprutan till svarta telefoner till rullbandspelare, till ALLT ALLT ALLT. Jag vill bara gå på auktion och byta ut all inredning hemma mot prylar i brun, vit, röd och svart hårdplast.

1974 var jag två år och lekte med en hemmasydd Grodan Boll och en vit plasttelefon med nummerskiva. Tänk om jag hade fattat hur mycket snyggt som fanns runt omkring mig då och vilka filmer jag missade, men nej, jag hade min lårkorta klänning med flugsvampar på och försökte sjunga visor för smutsiga öron av Stefan Demert. Det var mitt liv på den tiden. Vilken looser jag var! Suck.

 

Publicerat

Wild at heart

Det var det där med vanskligheten i att se om en gammal filmfavorit…

Hmmm.

Ibland går det finemangs, ibland kan det vara som när jag hittar en kartong med kläder i källaren och först blir glad men sen när jag tittar igenom kläderna tänker jag ”meeeh hur fan tänkte jag?? Har jag haft dom här trasorna BLAND FOLK?”

Wild at heart var en riktig favorit för mig när den kom 1990. Det var i precis samma veva som Twin Peaks gick på TV och jag var typ kär i David Lynch, jag älskade allt han gjorde. Nicolas Cage var en hottie, Laura Dern en tuff brud i skön 80-talsfrilla, jag köpte soundtracket och lyssnade på Wicked game med Chris Isaak på repeat, hela filmen var liksom bara såååå cool, det var nästan så det var häftigt bara att tända en cigg – i alla fall i närbild.

Nu har det gått över tjugo år och jag ser filmen med samma ögon men med lite annan styrka på glasögonen.

Kärlekshistorien mellan Sailor (Cage) och Lula (Dern) känns stark då liksom nu men då jag 1990 tämligen enkelt kunde se enbart det romantiska i att hon lojalt väntar på denne man vad för skit han än pysslar med och råkar ut för, där tycker jag hon känns aaaaningens för korkad och naiv nu. Hon känns nästan lite förståndshandikappad.

Diane Ladd spelar Lulas psyksjuka mamma och hon är Laura Derns mamma även på riktigt, vilket är lite skoj men kanske inte för Laura för herregud vad hon är trovärdig med sitt läppstiftskladdande. Willem Dafoe är även han otäck med sina konstiga tänder som Bobby Peru.

Visst, det finns många scener i filmen som är fantastiska, som den med mannen som härmar duvor med heliumröst, men som helhet håller den inte alls lika bra idag men det beror antagligen mer på mig än på filmen i sig. Nu vill en del av mig se om Twin Peaks medans resten av delarna skriker NEEEEEEJ.

När jag såg filmen 1990:

När jag såg filmen 2011:

Filmen finns att hyra här och vill du läsa mer om filmen så har även Plox skrivit om den.

Publicerat

The War Zone

Efter ett tips från MickeMovie hamnade den här filmen i DVD-spelaren. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta nu när jag precis har sett den. Gråta känns som den mänskligaste reaktionen men ibland när det blir för mycket att ta in, när eländet liksom svämmar över, ja då kan skrattet gurgla sig i halsen för det är så jävla svårt att stå ut med tankarna.

Om jag ska försöka mig på en jämförelse mellan film och mat så är Gudfadern en gräddig pasta med fin oxfilé, tryffel, balla svampar och jättemycket smak och Monster´s Inc är som Jellopannacotta med karamellströssel. The War Zone är råbiff gjord på datum-ommärkt köttfärs från Ica. Alltså, den går att äta om man gillar råbiff men du får en obehaglig eftersmak i munnen och du kommer känna efter i dagar om du nog inte har liiiite ont i magen i alla fall.

Det här är skådespelaren Tim Roth´s första och hittills enda film som regissör. Jag vet inte varför det bara blivit en, det är synd då jag tycker han gjorde sitt jobb riktigt bra. Kanske tog den så mycket på krafterna att han fortfarande inte hämtat sig?

Att leva med den här historien, jobba med den, analysera, regissera och kanske till och med försöka förstå den, hmmm, det krävs en rätt hårdhudad människa för att inte låta den ta sig innanför skinnet för det här är inte bara ett vanligt brittiskt familjedrama, det är lerigt, rostigt, köttigt, blodigt, äckligt, vidrigt, och överjävligt – och det är det HELA TIDEN. Det är därför det – för mig – nästan slår över. Det finns liksom ingenstans att andas, allt är skit maxat till hundra och efter en stund är det som att mitt psyke säger ”tack för mig, jag drar ner rullgardinen en bit nu´rå för nu räcker det”.

Men det finns mycket med den här filmen som är fenomenalt och skådespelarinsatserna är definitivt en av dom.

Freddie Cunliffe som Tom, Tilda Swinton som mamman och Lara Belmont som Jessie, det är dom som gör att den här filmen känns som en närgången dokumentär direkt från verkligheten och det är den känslan som gör att jag nästan kräks när jag tittar.

The war zone är ingen promenad i parken, ingen nöjeskryssning till Åland, ingen räkmacka en mysig fredagkväll. Det här är ren ångest förpackad i filmform.

Här finns filmen.

Publicerat

BEASTLY

Kyle (Alex Pettyfer från I am number four) är skolans brutalsnygging. Han är en såndär snygg kille som vet preciiiis hur jäkla snygg han är, han är dryg så det räcker för en hel högstadieskola och kallar sin flickvän för ”deepfried barbiedoll” men givetvis inte in her face, bara till andra.

Hans extremfula insida i kombination med den där ofelbara fåfänga ytan gör att den mystiska  Kenda (Mary-Kate Olsen) förtrollar honom, förvandlar honom till ett monster, gör honom precis lika ful på utsidan som han är på insidan och han har ett år på sig att få en tjej att älska honom, hela honom precis som han är, annars kommer han att förbli ett odjur.

Beastly är Skönheten och odjuret goes teenage New York-style och för mig finns det ingenting nyskapande i detta. Det är inte så att utseendefixering kommer upphöra som fenomen bara för att en tecknad film blir collegerulle och en perfekt kille som Pettyfer agerar i en film med ärr och aboriginertatueringar  i ansiktet. Jag önskar att filmen kunde hjälpa på traven och att ungdomar tog till sig av den moralpredikan filmen bjussar på men det finns inte en chans i världen till det. Filmen är alldeles för ytlig för det och bara där knakar baktanken rätt betänkligt.

Jag tycker personligen att det här är en oengagerande och  menlös film och med en speltid på ynka  85 minuter har den inga ambitioner att vara en helaftonsfilm med efterföljande ABF-kurs i manusanalys. Jag gäspar lite och funderar på om jag tyckt annorlunda om jag var 15 år  och såg den men jag tror faktiskt inte det. Jag ser hundra gånger av hundra hellre den tecknade versionen. Sjungande klädskåp berör mig långt mycket mer än detta.

 

Publicerat

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT LARRY CROWNE

Larry Crowe är en obildad man, åtminstone på pappret. Istället för några högre studier begav han sig ut på sjön och dom tjugo åren av verklighetslärdomar och streetsmartness är ingenting som ger betyg på pappret.

När hans arbetsgivare får reda på hans undermåliga skolgång får han sparken trots att han är väldigt omtyckt på jobbet och nio gånger har blivit utsedd till månadens medarbetare.

Världen går lite under för Larry. Nyskild som han är och med ensamt ansvar för räkningar och hus är ett liv som arbetslös inget alternativ och trots att han en stund känner att livet är slut så är det precis tvärtom, mattan dras undan och livet börjar.

Larry (Tom Hanks) sätter sig på skolbänken och läser in några ämnen som han tror sig ha användning för varav den ena handlar om konsten att tala. Kursens lärare heter Mercedes Tainot (Julia Roberts) och är en vacker men uttråkad och halvalkad uppenbarelse med långa ben och en porrsurfande slacker till äkta make och hon gör sitt bästa både för att klara av sina arbetsdagar och stå ut med snubben därhemma.

Larrys klass är en liten men naggande god samling människor och under ekonomilektionerna lär han känna Talia (Gugu Mbatha-Raw) som är en tjej som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg men som förändrar Larrys liv på fler sätt än vad han kan ana.

Att jag tycker väldigt mycket om Tom Hanks vet du om du följt min blogg ett tag. Jag tycker väldigt mycket om Julia Roberts också. Tillsammans skulle dom kunna ta värvning som Sullivan och Mike i Monster´s Inc men istället för att samla in barnskrik skulle dom samla in charm. Jag blir alldeles varm i hela mellangärdet av att se dom tillsammans  och speciellt i en film som är så godhjärtad och genomsnäll att den skulle kunna få en anabolastinn hustrumisshandlare att börja spela på underläppen och nynna Bä bä vita lamm i rosa flanellpyjamas.

Tom Hanks har själv regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med sin goda vän Mitt stora feta grekiska bröllop-Nia Vardalos och det märks att det är en kvinna inblandad för Julia Roberts karaktär är jäkligt kul och hon prickar sina oneliners med klockren komisk precision.

Filmen som sådan är en liten oansenlig bagatell men en glad sådan och en film där ingen inblandad är elak är rätt skön att se ibland. Jag hade i alla fall nittio mysiga minuter i biofåtöljen.

Publicerat

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.

Publicerat

TRUST

Trust. Förtroende. Tillit. Ett viktigt litet ord oavsett om man är fjorton, tjugofem, trettioåtta, femtionånting eller gammal som gatan.

Den där naiva tilliten man kunde känna till andra människor när man var liten, tilliten som sedan naggas i kanten när livet kör igång och man lär sig att alla människor inte är så goda. När man blir äldre upplever i alla fall jag  tillit som en lyxvara. Det är ingenting jag tar för givet men det är en desto härligare känsla när den är närvarande.

Allie (Liana Liberato) är fjorton år och har precis tassat in i vuxenvärldens jaktmarker. Hon är rädd att inte passa in, osäker på sitt utseende och nyfiken på killar och sex och hon har fått kontakt med en jämnårig kille som heter Charlie på en tonårschatt. Dom kommer varandra mycket nära och när Allie skickar sin första bild till honom bjussar han på sin första lögn: han är inte femton år, han är tjugo.

Men lögnerna fortsätter. Charlie är inte tjugo, inte tjugofem heller, han är närmare fyrtio och en sofistikerad pedofil och trots att han våldtar Allie på deras första dejt så håller hon honom bakom ryggen för han sa ju att han älskade henne, han sa ju att hon var söt.

Att vara förälder i det läget är ingen enkel match. Pappa Will (Clive Owen) vill inte riktigt inse att hans lilla dotter inte är så liten längre och mamma Lynn (Catherine Keener) har så fullt sjå att hantera familjens känslor att hon glömmer bort sina egna.

Första halvan av filmen känns lite som internetdejting-skrämselpropaganda från Utbildningsradion men ju längre filmen går hittar den sin egen stil och den visar på ett bra sätt att verkligheten inte är så enkel och att alla människor har sidor som är rätt otvättade och fula. Det är inte tal om moralpredikning och det är skönt. Jag tillåts tänka själv.

Har man som David Schwimmer spelat Ross Geller i Vänner i en massa år så är det kanske inte helt lätt att byta yrkesinriktning. Han har skådespelat i en del filmer efter Vänner-tiden – och då främst komedier – och resultatet har väl inte varit jättekul direkt. Trust är hans första riktigt intressanta film som regissör och vem kunde väl ana att han hade en sån begåvning i bakfickan? Trust är nämligen en bra film och är det någonting Schwimmer har lyckats med så är det att ta fram skådespelarnas naturlighet. Hela den traumatiserade familjen har en trovärdighet på hundra procent, till och med Clive Owen fungerar.

Att följa David Schwimmers resa som regissör ska bli spännande, liksom att se vad det blir av Liana Liberato. Det kan mycket väl bli något riktigt stort av dom båda.

Publicerat

KYSS MIG

Jag vet, det är inte alltför många dagar sedan jag skrev här på bloggen att jag inte skulle se Kyss mig.

Men när dottern och hennes kompisar skulle gå på bio och jag skulle följa med som skjuts och absolut inte ville se samma film som dom (Jag saknar dig) och inte kände det minsta för CGI-apor och samtidigt var tvungen att se en film som gick runt 15-tiden, ja då hade jag att välja på Bilar 2 (Hallå! Det var med svenskt tal, det var söndag, fullsmockat med småfolk som alla bar på såna biobarnstolar av plast, vad skulle jag göra??) och Kyss mig och valet var förvånadsvärt enkelt.

Historien handlar om Mia och Frida, ”låtsashalvsyskon” på det där moderna viset som blir när skilda föräldrar träffas och barn ska fösas ihop till en ny familj.

Frida (Liv Mjönes) är öppet homosexuell och lever tillsammans med Elin. Mia (Ruth Vega Fernandez) är nyförlovad med sin Tim (Joakim Nätterqvist) som hon varit tillsammans med i många år. Dom planerar ett snart bröllop, dom tittar på hus, dom jobbar ihop. Han vill ha barn ganska snart, inte hon vad det verkar.

Mias pappa (Krister Henriksson) fyller 60 och bjuder till fest. Alla nära och kära samlas i deras hus och pappans nya kärlek (Lena Endre), Fridas mamma, får träffa Mia för första gången. Dom ska vara där tillsammans en hel vecka och låtsas vara/försöka bli den där perfekta lyckliga familjen, sånt som aldrig riktigt går vare sig det är i verkligheten eller på film. Det finns alltid sår som inte läkt, frågor och svar som skaver, sånt som inte pratas om.

Att Mia och Frida ser något hos varandra det står klart redan vid första ögonkastet men kärleksresan från första kyssen till eftertexterna är lång, taggig och allt annat än enkel, precis som trailern visat, alldeles på tok för öppenhjärtligt. Men trailern ger klart fel känsla av filmen tycker jag. Det blir fel. Kyss mig är en otroligt lågmäld film med fin musik som är så enkelt och melankoliskt blippetibloppig i bakgrunden att den nästan inte finns. Den har ett tempo som gör att 107 minuter film känns som 207, trailern har ett helt annat driv.

Liv Mjönes är jättebra som Frida och agerar helt naturligt i varenda scen men det är Ruth Vega Fernandez som imponerar mest på mig. Hon har många scener som inte är helt lätta, hon visar i stort sett hela det känsloregister som en normalt fungerande människa besitter och hon kan med bara en blick och/eller en ryckning tala om hur hon känner. Stort skådespeleri om du frågar mig och hon har helt makalöst vackra ögon.

Kyss mig gör många saker bra men en sak speciellt: regissören väljer att låta bilderna tala. Visst pratas det men det pratas i vettiga mängder och inte en massa tomma ord på konstig svenska och det är jag tacksam för.

Filmen som sådan är helt okej, ingen världsomvändare, inget direkt nytt under solen men helt okej som tidsfördriv och kanske till och med en viktig film om man är i en liknande situation och behöver en spark i baken.

Publicerat

50 first dates

Harry (Adam Sandler) är precis som vanligt när det vankas Adam-Sandler-film: en riktig kvinnokarl.

Han leker med tjejerna, vill ICKE binda sig men får varenda vacker tjej/kvinna/dam/vad-som-helst-med-långa-smala-ben-och-muffla dit han vill bara genom att ljuga lite snyggt och dom faller som furur (läs: dumma jävla våp). I sitt arbete som veterinär träffar han dagligen sina bästa vänner Valrossen och Pingvinen samt en sexuellt frustrerad hermafrodit med tyrolerflätor.

En morgon när båten gått sönder och han tvingas gå iland på en annan hawaiiansk ö ser han Lucy (Drew Barrymore) på frukostfiket. Hon sitter och leker med maten, bygger en tipi av våfflor och sirap och han blir störtkär vid första ögonkastet. Dom börjar prata, hans fingrar luktar fisk, hon älskar fisklukt, dom fuldansar på parkeringen och bestämmer sig för att träffas där morgonen efter på ännu en frukostdejt.

Det blir morgon, Harry dyker upp och Lucy med men ingenting blir som planerat för Lucy har ingen aning om vem Harry är. Hon har aldrig sett honom förut. Lucy har nämligen inget närminne.

Ja, det här ÄR dumt, det är nåt så outsägligt dumt men det räcker liksom inte.  Jag tycker filmen lider stort av falsk marknadsföring. Vadå komedi? Det är väl fan inte roligt att träffa sin livskamrat och tvingas övervinna hennes förtroende, hennes kärlek varenda dag för att hennes hjärna är som ett blankt papper där minnet borde vara? Hur ska det kunna bli komiskt, jag fattar inte det. Jag kan inte skratta åt det i vilket fall.

Drew Barrymore och Adam Sandler är fina tillsammans både här och i The Wedding Singer men där den sistnämnda filmen håller mer än väl hela vägen där håller den förstnämnda inte ens genom första kvarten. Den börjar i Bolibompa-nivå, sjunker för ett par minuter till den härligt ytliga kiss-och-bajs-standarden som är så karaktäristisk för en Adam Sandler-film men sen blir det trasig berg-å-dalbana av alltihop, utan varken berg eller dalar. Filmen lämnar en liten men ganska ledsen klump i magen hos mig och jag gillar inte att få den känslan, inte av en romcom.

Publicerat

DEN GRÖNA MILEN

Att som förälder se film tillsammans med mina barn är en upplevelse jag värderar otroligt högt.

Att se om en film jag sett för länge sedan och se den genom mina barns ögon är nästan lika häftigt som att åter kunna känna barndomens pirr i magen på julafton bara för att jag ser att barnen är så jädra glada och förväntansfulla. Jag påminns om saker. Sånt som är viktigt. Dom stora frågorna. Livet, döden, det mysiga i att kunna tugga på en ischoklad – inklusive liten färgglad folieform – utan att få som elchocker i hela munnen och få frågor som varför folk väljer att vara dumma när man kan vara snäll, ja, såna grejer.

Den gröna milen är en film som inte är helt lätt att bena ut. Stephen Kings berättelse handlar om fängelsechefen Paul Edgecomb (Tom Hanks) som lider av jordens jävla urinvägsinfektion och som får en nyanländ fånge som väntar på sin tur till elektriska stolen, en fånge som inte riktigt är som alla andra, inte på något sätt. John Coffey (Michael Clarke Duncan) är dömd till döden för våldtäkt och mord på två små tvillingflickor. Han är svart, han är stor som ett hus och vid första anblicken verkar han vara aningens mentalt klen.

Paul och Coffey kommer bra överens men Paul tycker att det är nåt som inte stämmer. Vad gör Coffey där? Är han verkligen skyldig, han som inte verkar ha en ond cell i kroppen? Samtidigt har Paul grova problem med sin kollega Percy (Doug Hutchison) som med vidriga översittarfasoner förstör stämningen på hela avdelningen.

Jag kan säga att det blev många tryck på pausknappen under denna tre timmar långa film. Det blev nästan Ben Hur-längd på det hela till slut. Det var många frågor, många tårar och hur förklarar man egentligen för ett barn att dödsstraff finns? Jag tycker det är svårt. Hela upplevelsen av den redan från början känslomässiga filmen blev totalmaxad av att ha ett funderande barn med tårar i ögonen alldeles nära med tusenmiljarder vettiga undringar. Varför gör dom så? Vem ger dom på fängelset rätt att döda andra? Och varifrån kommer råttan?

– Jag tycker filmen är jättebra men den är jättejobbig att titta på, sa sonen efter en halvtimme, en timme, två timmar, tre timmar och långt efteråt. Jag tycker såna filmer är bra filmer. Alla filmer behöver inte handla om flabb, tjoink, vrooom, pingviner, kiss och bajs, inte filmer som barn ser heller. Jag tror inte på det. Jag tror benhårt på att det går att lära sig massor att saker genom att se bra och tänkvärd film vilken ålder man än har.

Jag ser inte alls på Den gröna milen på samma sätt som min son. Min dotter ser den på sitt sätt, min mamma på sitt. Jag tycker absolut att det här är en bra film, fint gjord på alla sätt, bra skådespelare, mysig känsla, skönt flow. Det är ingen fullpoängare i min värld men som filmatisering av en Stephen King-bok och som familjefilm med hjärna är den alldeles utmärkt.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.

Publicerat

Goya´s ghost

För ett par somrar sedan var jag någonstans i Östergötland på resande och hungrig fot. Jag stannade vid det första matstället jag hittade vilket var en liten lokal pizzeria. Alla dom sedvanliga pizzorna fanns förstås på menyn men så även en variant som kallades STORSPECIALAREN. Den lät underlig, ja nästan lite grotesk men jag tänkte att här kommer jag aldrig hamna igen, varför inte prova denna lilla hålas specialitet?

En pizza med skinka, oxfilé, bearnaise, kebabkött, vitlökssås och champinjoner, ja, hmmm, extra allt och lite därtill, så var det ju men att den dessutom var dubbelt inbakad blev en överraskning, likaså att dom serverade denna med en rejäl portion pommes frites – inuti . Det blev för mycket för mig. Pompan blev snabbt mjuk i all den där såsen och magsäcken proppsmock bara efter ett par tuggor.

Att se Goya´s ghosts är som att befinna sig på den där pizzerian igen och se det där flottiga lasset på tallrik bäras in och inse att ja, jag har visserligen beställt det men nej, jag vet faktiskt inte vad det ska klassas som – egentligen. Är det ens mat?

Milos Forman har med Goya´s ghost gjort ett filmiskt porträtt av en stor konstnär (Francisco Goya) som inte säger ett skit om vem konstnären egentligen var. Han har även lyckats med något som jag trodde var en omöjlighet och det är att göra Stellan Skarsgård fullständigt genomskinlig som skådespelare när han gestaltar denne Goya. En lösnäsa och bruna linser gör ingen karl, som jag brukar säga.

Forman har även lyckats få in en kärlekshistoria som egentligen bara är ett utnyttjande av minderårig, ett vidrigt fängelsedrama, en berättelse om en psyksjuk kvinna som blivit av med sin dotter, en familjetragedi med en hämndlysten patriark i spetsen, lite spansk inkvisition, en smula fransk revolution, en Javier Bardem som inte direkt är i högform och Natalie Portman i två roller, båda med löständer. Det är klart det snurrar i skallen och luktar blöt pommes lång väg.

Filmen är i ärlighetens namn så spretig att det är svårt att ta den på allvar men däremot inte sagt att den är rätt igenom jättedålig. Vissa bitar är det absolut men det finns även scener som inte släpper utan som sitter där på en hjärtklaff och bara mal och mal och mal.

Natalie Portman är JÄTTEBRA, alltså nu snackar vi nästan Black swan-klass här (men bara nästan). Hon är i vissa scener sminkad nästintill oigenkännlighet men hon lyckas behålla sin karaktär och inte bara bli en söndersminkad Natalie Portman som grimaserar för att leka ful. Hon ÄR ful här, riktigt stenful faktiskt och det är sjukt skönt att se (kolla hela förvandlingen här).

Hade det varit någon mindre känd regissör som knåpat ihop den här filmen hade jag kanske kunnat se mellan fingrarna aningens mer än jag kan nu, men namnet Milos Forman förpliktar, så är det. Jag kan alltså inte göra mer än att krampaktigt  hålla ihop fingrarna och tycka att det är jävligt synd på så rara ärtor att göra en STORSPECIALARE av Goya på det här viset. Skäms Milos! Skäms!

Publicerat

Things we lost in the fire

Precis som Elling fick mig att vilja se Mozart and the whale så fick Hämnden mig att bli nyfiken på Things we lost in the fire. Susanne Bier goes Hollywood, klarar hon det bättre än Petter Næss måntro? Förutsättningarna är inte direkt superlätta.  Hon ska alltså  försöka få Halle Berry att agera naturligt i ett medmänskligt drama. Jag säger LYCKA TILL med den ironiska rösten och trycker på play.

Vackra Audrey (Berry) är gift med snällisen Brian (David Duchovny). Han är en man rik på både pengar och känslor och är otroligt lojal och snäll mot sina närmaste. Den äldsta vännen han har heter Jerry Sunborne (vilket är ett otroligt opassande namn på någon som Benicio Del Toro ska spela) och livet har inte varit honom nådig. Han jobbade som advokat men snortade kokain ett par gånger får mycket och hamnade snabbt i det tunga drogträsket. Men Brian fanns där för honom, han fanns kvar och om Brian är begåvad med en stor samling nära vänner så har Jerry en och ja, precis, det är Brian.

På väg mot glasskiosken bevittnar Brian en misshandel, en man slår sin fru blodig och han kan inte blunda utan går emellan. Tragiskt nog blir det hans död. Mannen skjuter honom och familjens liv blir sig aldrig mer likt.

Både Elling och Hämnden är fullpoängarfilmer för mig både skådespelarmässigt och dramaturgiskt.  Things we lost in the fire har väldigt långt upp till Hämndens nivå även om den är långt ifrån genomdålig. Benicio Del Toro är som alltid bra och här är han mer än lovligt lik Torsten Flink i både rörelsemönster och tal. Att han och Halle Berry inte direkt ”klickar” är kanske inte någons fel, snarare känns castingen lite konstig. Det är inget större fel på Berrys agerande, hon visar hela sitt känsloregister och ser faktiskt ärlig ut både när hon sörjer sin man och i scenerna när han fortfarande lever.

Det är som sagt scenerna med Del Toro och Berry tillsammans som får mig att känna lukten av malpåse och gammal jord i näsan. Jag vet inte vem av dom som skulle ha bytts ut för att filmen skulle gå lite mer som på räls, kanske båda?

Alexis Llewellyn och Micah Berry (nej, han är inte släkt med Halle) är jättebra som barnen Harper och Dory, John Carroll Lynch är den svenniga birollens beiga mästare även här och Alison Lohman spelar den före detta knarkaren Kelly med trovärdighet. Det finns inte så många självklara ”fel” att trycka på, att jag inte blir det minsta berörd kan jag inte skylla någon annan på. Likväl är det sant.

 

Här finns filmen.