Etikett: drama

Publicerat

PERSONAL VELOCITY

Personal Velocity låter som en inåtvänd uppföljare till Collateral Damage eller en horisontell dito till Vertical Limit men det är inget av det. Personal Velocity är tre historier berättade efter varandra om tre till synes väldigt olika kvinnor.

Delia (Kyra Sedgewick) är småstadsbruden med världens snyggaste häck som gifte sig med första bästa man som friade. Nu lever hon i skräck under sin misshandlade mans knytnävar och försöker vara en bra mamma till sina barn och samtidigt överleva.

Greta (Parker Posey) har ett meningslöst jobb på ett bokförlag men längtar efter att få sparken. När en känd ung författare, ett underbarn om man så vill, hör av sig till henne och vill att hon ska korrekturläsa och bli hans högra hand så säger hon ja. Hon säger liksom ja till allt. Vad hon själv vill är rätt sekundärt.

Paula (Fairuza Balk) träffar en snubbe på ett uteställe. Dom bestämmer sig för att gå hem tillsammans, dom går bredvid varandra på en väg, han innerst och hon ytterst. Så bestämmer han sig för att byta plats, att det inte är så trevligt att han som man låter henne gå ytterst. Sekunden efteråt blir han påkörd och dör direkt.

Rebecca Miller (dotter till författaren Arthur Miller) skrev boken med samma namn som filmen är baserad på. Samma Rebecca skrev även filmens manus OCH regisserade. Nånstans blev det – tyvärr – en Rebecca Miller för mycket i den här ganska utvattnade soppan.

För ja, det känns som en blaskig fiskfjällssoppa av nåt som hade potential att bli en hygglig bouillabaisse. Historierna i sig är det nämligen inte fel på och skådespelarna är jättebra alla tre. Det som stör mig till förbannelse är en manlig berättarröst som beskriver händelseförloppet som om det vore nyheter på lätt svenska. Film bör berättas i bilder, inte förklaras i ord tycker jag. Det finns ljudböcker till sånt. När glimtar av historierna visualiseras i stillbilder eller korta slow-motion-sekvenser och den där jobbigt släpiga mansrösten ska förklaaaaaara vaaad deeet ääääär som hääääänder – och gärna varför också – så känns det både skrattretande dåligt och som att boken kanske mått bäst av att ”bara” vara en bok. Alternativt om någon annan än författaren själv gett sig in i manusskrivandet, kanske nån med mer vana av att se händelser i rörlig bild.

Kyra Sedgewick, Parker Posey och Fairuza Balk är tre skådespelare jag mer än gärna ser på film och Rebecca Miller har dessa tre att tacka för att betyget blir någorlunda godkänt. Men den där berättarrösten alltså. Herregud, vilken flopp!

Publicerat

PHILOMENA

Det här med livet är ganska knepigt, är det inte? För att inte tala om orättvist. Det räcker med att scrolla nån timme bakåt på twitter för att känna att hela mänskligheten står vid ättestupan och vinglar och det behövs bara en någorlunda dåligt borstad utandningspust för att vi ska trilla över kanten.

Livet är verkligen bajs ibland. Det är tungt som fan att gå upp på mornarna när det är alldeles kolsvart ute och sen är det mörkt igen lagom till eftermiddagsfikat och är det inte snöslask så är det storm eller alldeles för varmt. Segt är det jävlarimej. Det mesta känns bra onödigt också. Jobb och skit. Barn som snorar. Sura gubbar överallt. Kärringar på bussen som suckar och stirrar. Jag har ont i ryggen med. Och vattnet i kranen blir aldrig riktigt kallt. Vad fan är det? Ska inte kallvatten vara kallt?

Klaga går ju ganska lätt, kanske lite för lätt kan man tycka, men varför ska vi inte klaga när livet ändå suger? Det är väl bara att passa på medans man kan? Imorgon kanske fingrarna eller tungan har trillat av, det är så dax då att vara sugen på lite gnäll.

Det händer ibland att jag ser en film som på nåt konstigt sätt är större än sig själv, kanske till och med större än livet. Larger than life liksom. Och precis så som Backstreet Boys sjunger i låten med just den titeln, så känner jag efter att ha sett Philomena. ”All you people can’t you see, can’t you see, how your love’s affecting our reality. Every time we’re down  you can make it right and that makes you larger than life.”

Philomena Lee (Judi Dench) lämnades som ung att växa upp i ett nunnekloster när hon efter en härlig natt med en vacker pojke så oturligt blivit gravid. Nunnorna ”hjälper till” genom hela graviditeten och som tack tvingas Philomena stanna kvar i klostret för att ”jobba av” skulden. Kvar på klostret bor även lille sonen Anthony. Philomena, liksom dom andra unga mammorna i klostret, tillåts att umgås med sitt barn en timme om dagen och fick mammorna bestämma själva skulle dom helt klart vara med barnen jämt. Men nu bestämmer dom inte över mycket alls och definitivt inte över sina barns öden. Anthony blir bortadopterad och Philomena kan inte göra någonting åt saken.

Femtio år efter Anthonys födelse berättar Philomena historien om honom för sin dotter. Dottern blir så tagen att hon i sin tur berättar detta för ”mellan-två-jobb-journalisten” Martin Sixsmith (Steve Coogan) och precis som livet självt så leder det ena till det andra till det tredje och hux flux är Martin och Philomena på väg på en resa, en letan efter en mycket saknad son.

Jag sitter i en nästan fullsatt biosalong bland mandarinsmaskande pensionärer och känner att filmen tar över min kropp nästan som dom där aliensarna gjorde i Puppet Master. Jag var helt oförberedd när ögonen hux flux började droppa. Andra gången det hände likaså. Tårarna rann och rann, jag tittade på filmen, tankarna snurrade, jag var inte ledsen men kände plötsligt att livet, precis såhär är livet! Livet är att lära sig leva med den skit man får sig tilldelat och livet är att göra det bästa av det man kan kontrollera.

Jag grät några gånger till innan filmen var slut, en gråt som följde med mig hela vägen hem i bilen. Det är nåt speciellt med riktigt gamla människor på film, det blir så påtagligt att livet faktiskt kommer ta slut för oss alla och att vi som lever nånstans i mitten av vår tid här på jorden lever som om vi vore odödliga, som om just vår tid aldrig kommer ta slut. Vi låter dagar gå, vi låter möten rinna ut i sanden, vi låter oväsentligheter uppta våra hjärnor, vi låter dåliga relationer leta sig in i våra hjärtan och vi fortsätter gnälla på skitsaker som om det vore synd om oss.

Philomena Lee har så mycket att lära oss alla. Det är en fantastisk liten stor människa. Och det filmen lyckas göra med mina känslor och tankar är större, bättre och coolare än filmen i sig så hur betygssätter man en film som denna? Jag vet i ärlighetens namn inte. Jag vet bara att jag vill dela en Igloo med nån som skrattar högt åt roliga saker, jag vill blåsa maskrosgrejs över en gräsmatta, jag vill köpa alldeles för stora gummistövlar och hoppa i en vattenpöl, jag vill vara vaken tills jag somnar och somna om när jag vaknar, jag vill spela tennis med nån som inte heller kan, jag vill lukta på en nybakad kardemummamuffin, jag vill klappa nåt lurvigt, jag vill ta på mig oanvända strumpor, jag vill sova i nytvättade lakan, jag vill locktånga hela håret, jag vill se solen gå upp och månen gå ner och jag vill äta mjukost från fingret. Det är ju också livet. Det glöms bort ibland.

Filmitch, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett och skrivit om filmen.

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

PARADIS: KÄRLEK

Det finns en del [kvinnor] som tycker att jämlikhet är att kvinnor ska få göra precis allt män i alla tider har gjort.

Det finns en del [kvinnor] som tycker att rättvisa är att kvinnor gör mer av det männen gjort mycket och mindre av det män aldrig gör, oavsett område. Har du en man som inte städar hemma, sluta städa du med. Har du en man som gillar att festa, gör det du med. Har du en man som inte jobbar, strunta i det du med, varför är det just du som ska försörja familjen? Passa på. Strunta i konventioner. Sluta tänk manligt och kvinnligt, bara gör.

Jag är så jäkla kluven till det här. Självklart tycker jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och exakt samma skyldigheter men jag är inte säker på att världen blir en bättre plats om det är vi kvinnor som ska försöka ”bli” som männen i alla lägen.

Voldo skrev på sin blogg om några kvinnliga komiker från College Humor som uppmanar HBO att visa fler penisar i sina TV-serier med huvudargumentet att serierna visar kvinnobröst och att det ska bli mer rättvist. Jag skrev en kommentar där om det underliga i att lösningen verkar ligga i att visa fler penisar, inte i att visa färre bröst om det nu är mängden kvinnobröst som är problemet.

Precis samma typ av resonemang hamnar min hjärna i när jag ser filmen Paradis: Kärlek. Europeiska kvinnor åker till Kenya för att köpa sex av prostituerade afrikanska män. Är det okej att kvinnor köper sex utomlands bara för att män vallfärdar till Thailand och gör detsamma? Does two wrongs make a right?

Alla som känner mig vet min inställning till torskar i allmänhet och till Thailand och köpefruar i synnerhet. Jag orkar inte dra den harangen igen för jag vill inte ha hela min inkorg fullsmockad med mejl från kränkta vita troll-män som proklamerar sina rättigheter och som tycker att jag är någon bitter feministflata som man ska öva smutskastning på. Been there done that. Sist jag skrev om det här ämnet (dock inte här utan på min förra blogg)  fick jag nittio kommentarer på femton minuter varav orden ”fitta” och/eller ”ful” var med i samtliga. Jag har svårt att tro att jag får samma mejlbombning från kränkta vita kvinnor som tycker att jag är ett feminist-as som inte unnar dom rättigheten till svarta könsorgan, men man ska aldrig säga aldrig.

Paradis: Kärlek är en spelfilm som mycket väl hade kunnat vara en dokumentär. Hade jag inte läst att den österrikiske regissören Ulrich Seidl även skrivit manus hade jag definitivt köpt filmen som en ren dokumentär. Att det är en riktig film gör nästan det hela ännu läskigare. Att spela dessa roller så trovärdigt som skådespelarna gör…det är banne mig obegripligt och det är väldigt väldigt modigt. Jag fattar inte hur dom gör.

Margarete Tiesel spelar Teresa, en medelålders mamma som lämnar sin tonårsdotter hemma och åker till Kenya på semester. Där träffar hon tre andra österrikiska/tyska kvinnor och tillsammans går dom all in på semestern vad gäller sexuella äventyr med mörka pojkar och män. Den vidrigaste scenen är när Teresa fyller år och dom fyra har köpt en ung svart man för nån form av sexy dans och sex. Hur dom beter sig mot honom, hur dom pratar OM honom, hur dom helt hämningslöst utnyttjar honom, det är på gränsen till att jag inte kan se på. Samtidigt tänker jag tvärtomtanken. Att det varit fyra överviktiga 50-plus-män som köpt en kväll med en thailändsk flicka, att dom i princip våldtagit henne alla fyra (vilket kvinnorna definitivt gjort med den afrikanske killen om han bara lyckats få stånd) och hur stenhårt dom allra flesta kvinnor dömt ut såna män som svin. Som as. Som djur.

Filmens kvinnor är inte ett dugg bättre.

Som vanligt när jag ser denna typ av film får jag en frustande vilja att bygga mig en egen alternativ planet och ta med mig alla mina snälla nära och kära dit och sen bara skita en hel jävla hög i resten av byket. Jag blir så arg, så ledsen, så utom mig att jag samtidigt förstår att det är en väldigt bra film jag ser som kan försätta mig i den här sinnesstämningen. För det är det, det ÄR en bra film!

Det här är den första delen i Ulrich Seidls Paradis-trilogi där del två heter Paradis: Tro och handlar om Teresas syster och hennes predikningar i Österrike och den tredje heter Paradis: Hopp och handlar om Teresas tonårsdotter som tillbringar sommaren på ett bantningsläger medans mamman förlustar sig i Kenya. Den sistnämnda visas just nu på Zita i Stockholm.

Publicerat

I LODJURETS TIMMA

När den här filmen visades på Malmö Filmdagar var jag ensam av filmspanarna i salongen. Dom andra valde The Grandmaster. Jag är helt säker på att jag valde rätt.

I lodjurets timma är en film baserad på en pjäs skriven av P.O Enquist. En ung dansk pojke sitter inlåst på en rättpsykiatrisk avdelning efter att brutalt ha mördat ett äldre norrländskt par och en forskare försöker komma på sätt att få dom intagna att öppna sig, bland annat genom att ge dom husdjur. Men tiden rinner ut för forskaren, hon når inga resultat och då heller inga pengar och griper efter halmstrån. Eftersom pojken hävdar att Gud talat till honom tar forskaren kontakt med prästen Helen (Sofie Gråbøl) i ett desperat rop på hjälp. Kanske kan Helen få honom att berätta sin historia?

I lodjurets timma är en bra och välgjord film men jag undrar vem som är målgruppen? Skulle filmen visas på SVT under en påskhelg eller jul skulle den få hundratusentals – kanske miljoner? – tittare men vilka betalar för att se detta på bio? Vilka kommer på tanken att välja just denna bland alla andra filmer som får betydligt mer reklam? Dom som besöker Victoria i Stockholm, javisst, men sen då?

Det finns ingenting att klaga på med filmen. Historien är väkskriven, det är engagerat och snyggt berättat och skådespelarna är bra. Men det som bitit sig fast mest i mitt minne är scenerna med Börje Ahlstedt och den lilla pojken. Hjärtskärande och så fasansfullt vackra. Den gamla farbrorn, den gulliga lilla pojken, karga norrländska vyer, ljudet av himlaharpan, knarr under vinterskor. Förstående blickar som möts, ordlös kärlek. Fan så fint!

Publicerat

INCENDIARY

Den unga namnlösa mamman (Michelle Williams) säger hejdå tills sin son och sin man som ska gå på en fotbollsmatch tillsammans en helt vanlig söndag. Ja, jag tror det var en söndag. Det kändes i alla fall som en söndag.

Sedan en tid tillbaka träffar den unga mamman Jasper (Ewan McGregor) som får henne att känna sig glad, kvinnlig och levande till skillnad mot den sönderstressade, genomtrötta, livrädda bombteknikern till man hon har hemma.

Det blev söndag och fotbollsmatch och den unga mamman får en eftermiddag i ensamhet, perfekt för en träff med Jasper. Nakna i soffan med TV:n på i bakgrunden ser mamman nyhetsflasharna, en bomb har detonerat på en fotbollsarena och det är många många döda. Ja, lille sonen och den trötta mannen dör. Den unga mamman blir ensam kvar.

Incendiary har en alternativ titel: Blown apart. En titel som beskriver filmen alltför bra. Den blownar apart precis allting, den är som dom där runda fåglarna i Angry Birds, dom som gör att grejerna sprängs på rätt – eller fel – ställe. Man trycker och trycker på skärmen och ibland blir det bra men oftast dåligt.

Filmen hade kunnat vara bra men är det inte. Den är spretig som ett bortglömt påskris. Varken Michelle Williams eller Ewan McGregor kan göra ett jota åt det.

Publicerat

A WALK ON THE MOON

Tänk att det kan vara så hett att vara blus-försäljare. Det var det aldrig nån SYO-konsulent som sa i skolan.

Här är det mannen med det bakvända namnet Walker Jerome (Viggo Mortensen) som säljer blusar och lever livet så enkelt som bara han kan. Nöjd, glad, lugn, solbränd med uppknäppt skjorta och fri som en fågel, Walker är en soft snubbe helt enkelt och den totala motsatsen till Pearls äkta man Marty.

Pearl (Diane Lane) har varit ihop med sin Marty (Liev Schreiber) så länge hon kan minnas. Första dottern kom tidigt, den andra också och sen har livet bara flutit på. Inga direkta ups men heller inga rediga downs, livet har helt enkelt tragglat på i nån slags 37-gradig genomskinlig slajm. Mötet med Walker väcker Pearl på sätt hon inte är beredd på, kan hon ens stava till passion längre?

A walk on the moon är en fin liten film som handlar om det mest vanliga av problem, vardagstristess och när ett egentligen bra förhållande går i stå. Det sköna med den här filmen är att dom stora rollerna spelas av vuxna människor som faktiskt beter sig som vuxna människor vilket inte är en helt vanlig kombination i amerikansk film. Minns bara Unfaithful från 2002 (även den med Diane Lane i huvudrollen) där  trion Richard Gere, Lane och Olivier Martinez gör något helt annat än visar upp normalt beteende efter en otrohet, givetvis med ett icke välskrivet over-the-top-manus som grund.

Jag gillade det mesta med den här filmen, Anna Paquin exkluderad. Jag är ofantligt trött på henne just nu. Måste hon vara med överallt? Ö V E R A L L T? Well?

Publicerat

I GIVE IT A YEAR

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig hipp-som-happ efter en kort bekantskap. Olika som dag och natt är det ingen som tror på deras äktenskap och Nats syster (Minnie Driver) säger dom bevingade orden lagom till bröllopsvalsen: Jag ger det ett år. Max. Dom själva är dock fast beslutna att det här är rätt och det är ju fint. Och bra. Och så. Men blott sju månader senare är äktenskapet i gungning. Det blev inte riktigt som dom trodde med kärleken. Det kan ju bli så ibland.

Däremot ger dom inte upp, vilket jag som tittar känner som mycket märkligt. Dom verkar ju inte tycka om varandra, inte alls faktiskt och när dom sitter hos den ännu mer märkliga familjerådgivaren och berättar om sina problem och rådgivaren beter sig så konstigt kan jag inte förstå att dom inte reser sig och går. Istället fortsätter dom prata. Och prata. Och prata. Själv suckar jag. Jag förstår ju inte nånting, är folk såhär knasiga?

Nat arbetar i pumps, Josh skriver på en bok som det aldrig blir nåt av. Dom har familjer från helvetet och ouppfostrade vänner vars plumpa skämt skulle få en bisonoxe att rymma från Kolmården om man tvingades höra skiten. Anna Faris Chloe är den enda karaktär jag känner att jag tycker om och det är inte en stor procent sett till hela persongalleriet.

Det är en mysko film det här. Inte dålig, men mysko.

Publicerat

THEN SHE FOUND ME

Helen Hunt regisserar sig själv i huvudrollen. Hon är April, en medelålders kvinna med stor längtan efter ett eget barn och lika stor motvilja att adoptera. Hon är adopterad själv och har sett sin mammas blickar, känslan av att mamman jämfört April med den biologiske sonen och att sonen alltid varit den mest älskade.

April är gift med Ben (Matthew Broderick), en ytterst blek snubbe och urtypen av ett förväxt barn. Colin Firth spelar Frank, en lite tufsig pappa bränd av kärlek och man vill bara gifta sig med honom och Bette Midler är Aprils riktiga mamma som letar upp henne på äldre dar.

Alltså. Jag vet inte. Är det här en bra film egentligen? Det som är bra är att alla inblandade är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är hjälte eller hjältinna, alla har sina specifika orsaker att bete sig som dom gör. Jag behöver inte förstå deras agerande, jag behöver bara acceptera och det är nog där skon klämmer för mig.

Then she found me är en film som har en hel del av ”verklig” stämpel över sig. Det är inte en saga, inte fiction på något vis och när vissa karaktärer beter sig som seriefigurer så blir det lite konstigt faktiskt.

Colin Firth är – föga förvånande – anledningen till att jag valde att se filmen och han gör mig sällan (aldrig) besviken. Suck. Tyvärr finns det alldeles för få Colin Firths i verkligheten. Helen Hunt är Helen Hunt. Hon spelar samma Helen Hunt som hon alltid spelar, en roll som ibland funkar alldeles ypperligt och ibland funkar sisådär. Här är det det sistnämnda.

Filmen ligger i en vågskål mellan betyg 2 och 3 men just idag väljer jag att hellre fria än fälla. Men det är banne mig ingen stark trea.

Publicerat

SHOTGUN STORIES

Det var lättare än jag trodde att hitta den saknade Jeff Nichols-pusselbiten i mitt sedda-filmer-bibliotek. Det var ju bara att netflixa lite.

Shotgun stories (2007) kom alltså först, före Take Shelter (2011) och Mud (2013). Jeff Nichols har skrivit manus och regisserat alla tre och trots att jag inte sett filmerna i ”rätt” ordning så är det lätt att känna känslan från Shotgun stories i dom andra två filmerna, dock utan minsta likhet i själva historierna. Det är långsamt berättat, vackert filmat och – i den här filmen – ganska fula människor. Fula både till utseende och sätt. Inskränkta människor, långsinta, obehagliga och precis som i dom andra filmerna känner jag instinktivt redan från början att det här kan inte sluta bra.

Michael Shannon spelar huvudrollen, en i raden av karaktärer i filmen som bär efternamnet Hayes. Jag uppfattar aldrig nåt förnamn på honom och efter en titt på Imdb ser jag att han där benämns som ”Son Hayes”, icke att förväxla med ”Kid Hayes” eller ”Boy Hayes”. Kanske är det oviktigt med ett förnamn, det är trots allt efternamnet, släktskapet med varandra som är filmens kärna.

En far dör, en far med två familjer. Barn han skaffade med första frun och barn han skaffade med den andre. En exfru och en fru. Äldre barn som hatar sin pappa för allt dom fått höra via sin mor, yngre barn som inte förstår nånting alls mer än att Hayes uppförande på begravningen är regelvidrigt och kränkande. Till saken hör att dom jag beskriver som barn i själva verket är testosteronstinna och rätt korkade vuxna män.

Trots att det här är en påhittad historia och trots att grundidén har filmats förr så tror jag att detta beteende är långt mycket vanligare i verkliga reella familjer än på film. Det här med heder, respekt, stolthet, familjeband, manlig tuppfäktning, hot och våld – är det inte bara jävligt tröttsamt egentligen?

Jo, jag tycker det. Fenomenet må ha funnits sen urminnes tider men det hindrar inte mig för att tycka att det ÄR tröttsamt. Och när nånting känns tröttsamt är det svårt att samtidigt höja det till skyarna. Shotgun stories är i subgenren hillbillydrama riktigt bra och det är definitivt en godkänd film. Det är också en trevlig och välgjord start på Nichols filmiska karriär, en karriär jag hoppas ska fortskrida i många år till.

Publicerat

STRAIGHT A´S

När en film leder till en annan kan det ibland vara medvetet men lika ofta omedvetet.

Sex lektioner i kärlek ledde mig till den här filmen, eller indirekt – Ryan Philippe. Att en sån väldans bra skådis kan spela över på det sätt han gör här är imponerande. Detsamma gäller Anna Paquin, fast tvärtom. Hon underpresterar i det tysta. Luke Wilson är väl oftast blek?

Menlös film med barnskådespelare som försöker sitt yttersta, men dom funkar inte dom heller. Jag vet inte om jag är besviken på filmen, jag tror inte det, jag hade inga förväntningar innan jag såg den och inget vettigt att tillföra efteråt heller.

Publicerat

FIERCE PEOPLE

Missbrukande mamma (Diane Lane) får både boende och jobb som massös åt en rik gammal gubbe (Donald Sutherland) mot att hon slutar dricka och knarka.

Hon och tonårssonen flyttar in på gubbens gods, sonen roar sig med att håna morsan, försöka hitta kompisar och skaffa sig ett liv.

En film med lågt existensberättigande.

Publicerat

KÄRLEK I DETROIT

Alltså, det här är den dummaste jävla titelöversättningen jag sett på åratal. The giant mechanical man låter ju som en intressant film, Kärlek i Detroit låter som nåt halvkasst med….Malin Åkerman.

Nu visar det sig att filmen faktiskt VAR halvkass och att Malin Åkerman faktiskt är med i rollistan och att översättningen är förlåten för KANSKE kan den få någon människa att rygga, tveka och hoppa över filmen.

Ett romantiskt drama med karaktärer jag inte direkt fattar tycke för och en man som försörjer sig på att klä ut sig till en silverfoliesnubbe på styltor. Jag snörper ihop munnen, knölar ihop näsan och säger nääääää.

Publicerat

SEX LEKTIONER I KÄRLEK

Seductively Funny? Hilarious?

Undrar om dom där amerikanska recensenterna verkligen sett filmen. Kanske räckte det med att se att Angelina Jolie skrattar på affischen – woohoooooo, vet här måste vara roligt!

Sex lektioner i kärlek är mycket men det är fanimej ingen asrolig film. Det är inte en komedi, inte i närheten av en sådan. Sex lektioner i kärlek handlar inte enbart om just kärlek, den handlar om livet. Lektioner i liv. Hur man gör. Varför. Därför.

Filmen handlar om det gamla paret, dom som varit gifta i 40 år men som nu måste kämpa med en dödsdom (Sean Connery och Gena Rowlands). Den handlar om kvinnan som blev lämnad och nu har svårt att knyta an till någon annan man (Gillian Anderson). Den handlar om en mamma som vakar vid sin AIDS-sjuke sons dödsbädd (Eller Burstyn och Jay Mohr). Den handlar om den utåtagerande beroendepersonligheten (Angelina Jolie) som träffar en kille med ryggsäck (Ryan Philippe).

Historierna promenerar bredvid varandra i en mycket behaglig takt och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det här är tredje gången jag ser filmen, tredje gången jag tänker ”det är så bra det här, så bra”, tredje gången jag tänker att jag vill sätta en femma och tredje gången som jag inte gör det. Jag vill inte sätta en femma för jag vill suga på karamellen. Jag vill se om filmen om några år och känna samma sak. Vågskålen. Den ligger där, gungar fram och tillbaka och samtidigt pekar den finger. Bäh! Betyg? Som om det spelar nån roll? Vad spelar ett filmbetyg för roll i det stora hela? Det är livet som är det viktiga, att leva, att andas, att mötas, att skiljas, att stå ut och utstå, att förstå, acceptera och förundras.

Jag gör alltihop. Hela tiden. Det är en enda lång skola det här. Sex lektioner i kärlek är en liten påminnelse om just detta, vi får alla vårat skit och våra motgångar. Men vi får också medgångar, kärlek och ett fint liv om vi bara unnar oss att titta noga och inte per automatik drömma om det andra har.

Dom andra har nämligen också motgångar. Kanske syns dom inte men det betyder inte att dom inte finns. Sex lektioner i kärlek var det ja. Se den och lär dig nåt av den vettja.

Publicerat

DEN SOM SÖKER

”Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt”  säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.

När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.

Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.

Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.