HOLLYWOODLAND

Länge länge har Hollywoodland legat på min filmhylla och samlat damm. Jag har hållit i den många gånger, tänkt är-idag-rätt-dag-tanken men alltid kommit fram till samma svar. Nej. Inte idag. Inte idag heller.

Sen såg jag Argo.

Min syn på Ben Affleck kändes positivare än någonsin efter Argo och kanske var det därför det hux flux inte kändes så läskigt att se honom ikläda sig rollen som Stålmannen, alltså den riktige Stålmannen, han som spelade rollen före Christopher Reeve och som hette nästan detsamma nämligen George Reeves.

16 juni 1959 hittades George Reeves död. Sörjd av många då han var en stor hjälte,  inte minst barnen älskade honom, han var ju den stora stjärnan i TV-serien Adventures of Superman. Men var det en naturlig död eller blev han mördad?

Den unge och snygge (?) George hade ett förhållande med den äldre kvinnan Toni Mannix (Diane Lane), gift med den store direktören för MGM Eddie Mannix (Bob Hoskins). Eddie å andra sidan hade öppet ett förhållande med en yngre, tystare form av porslinsdocka, något som Toni bara fick hacka i sig om hon ville vara en del av hans liv (och ekonomi). Men när George hittas död och privatdetektiven Louis Simo (Adrien Brody) börjar nysta i mysteriet så korsas vägarna. Toni hamnar i strålkastarljuset. Vad hände egentligen och vem var den nya yngre kvinnan George träffat och blivit förälskad i?

Hollywoodland är en ganska svag film om jag med svag menar icke-kryddstark. Det är en snäll film i berättarstil, i färger, i tempo, det går inte att inte tycka om den men det går heller inte att gilla den nämnvärt. Adrien Brody som alltid är bra är bra här med men hans rollfigur är ingen lajbans kille att spela. Han är helt enkelt färglös. Diane Lane försöker göra sin Toni rättvisa och det går rätt bra, däremot Ben Affleck, denne spökman i min filmtillvaro. Det var så enkelt när jag visste var jag hade honom, när han kravlade omkring i den filmiska dyn och kippade efter andan och jag kunde trycka till honom med skosulan när han försökte ta sig upp. Nu ÄR han uppe, han är banne mig vid vattenytan och plaskar och jag varken kan eller vill hålla handen på hans huvud, sänka ner det och försätta honom i andnöd. Inte nu längre.

Om man iklädd stålmannenoutfit, en tämligen beige sådan, nästan en hemmasydd barnvariant med en kökshandduk över axlarna, kan göra sitt jobb med hedern i behåll och utan att framkalla skrattkonvulsioner hos mig som tittar, ja, då är man banne mig bra! Ben Affleck är det enda med filmen som förtjänar ett högre betyg än en tvåa men sammantaget kan jag inte ge filmen mer. Tyvärr.

Veckans klassiker: JFK

Ooookej. Nu är det femte gången gillt.

Fyra gånger förut har jag försökt se JFK och inte en enda av dessa har jag lyckats hålla mig vaken under filmens alla tre timmar. Jag har alltså sett hela filmen men aldrig i ett svep och varje gång jag stoppat filmen i spelaren har jag känt ett riktigt tok-sug efter att se den. Det går således inte att skylla på att jag skulle ha varit jättetrött, blasé eller känt ett oinspirerat suckigt måste. Den här gången, den femte, kan vara den sista gången jag ger mig på filmen och jag ska försöka förklara varför.

Joe Hutshing och Pietro Scalia vann en Oscar 1992 för Bästa klippning. Personligen tycker jag priset det året kunde ha fått heta Snabbaste klippning för här ligger till och med MTV i lä. Jag bestämde mig för att försöka räkna klippen under en random minut i filmen, det blev mellan minut 55 och 56. Jag fick fan spasmer i ögonen när jag koncentrerat satt med en såndär klickräknare i handen och tröck för kund och fosterland och jag erkänner, jag gav upp. Det kändes hux flux inte viktigt längre, det viktiga var att jag just då förstod varför jag faktiskt inte orkar med filmen i sin helhet: det blir FÖR mycket.

Det kryllar av kända manliga skådespelaransikten med massiva glasögonbågar. Kryllar! Dessa män dyker upp i filmen som gubbar i lådor, utan att presenteras ens på ytan och jag sitter där och Tommy Lee Jones i blekt hår försöker hålla reda på situationer, skottvinklar kan Joe Pesci agera utan att falsettskrika och svartvita dokumentära filmklipp blandas med Kevin Costner ser trevlig ut i hornbågade glasögon spelfilmsscener. Precis lika jobbig som meningen här innan är att läsa är filmen att beskåda. Det är ett heltidsarbete i hjärnan att hänga med i svängarna och jag pallar inte hur mycket jag än vill. För vill vill jag. Mycket till och med. Men tre timmar är långt tid.

Första timmen är helt klart värst. Under andra timmen finns det lugnare scener där hjärnan och ögon får vila och det är så skönt och så bra att det stör mig att det inte är längre perioder. Tredje timmen, ja då är jag mör. Historien är välskriven, den bör berättas och Oliver Stone är en kompetent regissör men i fallet med JFK är det inte nog, inte för mig. Jag hade hellre sett att filmen var fem timmar lång och att jag slapp känna mig som en tryck-kokare i skallen efteråt.

Gary Oldman är Lee Harvey Oswald och som vanligt när det gäller Gary Oldman så ÄR han sin karaktär. Så jäkla imponerande! I ärlighetens namn finns det mycket med filmen och skådespeleriet som är imponerande men efter femte – och sista? –  tittningen så blir betyget precis detsamma som alla andra gånger. En trea, ett ganska trist betyg för en film som denna men rättvist tycker jag.

KLIPP

Maja Milos har både skrivit och regisserat filmen om tonårsflickan Jasna (Isidora Simijonovic) som försöker hantera vardagen i Belgrad. Hon, liksom hennes jämnåriga, lever genom sina mobiltelefoner och handlar det inte om att som tjej dansa sexigt i underkläder och samtidigt bli filmad så handlar det om att som kille filma när han blir avsugen på en skoltoalett.

Tjejerna utmanar, tjejerna utnyttjas, killarna kan inte anklagas för att vara könlösa men väl ansiktslösa. Jasna pendlar mellan livet på skolbänken med den snorige läraren från Cro Magnon-tiden vid katedern, tjejkompisarna som drömmer om Louis Vitton-väskor men som får nöja sig med bling-bling-krims-krams, Djordje (Vukasin Jasnic) – killen med den ”snygga vita kuken och ollonet som ser ut som en karamell” och hemmet med en döende pappa och en mamma som nånstans sörjer honom fast han inte dött än.

Klipp har nominerats och fått priser på filmfestivaler världen över och på många sätt känns den som urtypen av en festivalfilm, i alla fall tycker jag det. Det känns som en serbisk variant av Äta Sova Dö, men med mer kön i närbild och betydligt mer knulla. Eller Fucking Åmål med Lilja 4-ever som både topping och strössel om man så vill.

Som ungdomsbetraktelse är Klipp lika utmanande som A Serbian Film var som skräckfilm. Det är en hel del sperma och spyor, det är mycket naket och det kan inte ha varit en lätt roll att spela för Isidora Simijonovic, hon har verkligen vänt ut och in på både kropp och själ. Det som förvånar mig är att jag inte får en större klump i magen av filmen. Jag brukar må jättedåligt av berättelser som denna, om tjejer som inte förstår sitt eget värde och som låter sig utnyttjas i ett syfte ingen annan än dom själva kan förstå. Jag vet inte varför jag inte gör det nu. Klipp är på inga vis en lätt film att se, många kan nog ta illa vid sig och kanske hellre vilja blunda för hur ungdomskulturen i viss mån ser ut idag men jag tror inte på skygglappar, såna har aldrig gjort någon människa klokare.

Bekräftelse, kärlek, viljan att bli sedd, allt detta är så allmängiltigt att jag inte kan säga att filmen är ”typisk serbisk” för det är den inte. Klipp hade kunnat vara en svensk film även om jag tvivlar på att ett manus som detta skulle släppas igenom, kunna finansieras och bli verklighet här.

Det här är ingen film jag kommer se igen och den behöver inte stå och samla damm i hyllan, det är bättre den kommer till användning. Så har du en filmblogg och känner för att se och recensera Klipp? Skicka ett mejl till fiffi@fiffisfilmtajm.se så skickar jag filmen vidare till dig.

THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.

HOPE SPRINGS

I mitt dagliga arbete träffar jag ofta par som passar in i mallen ”hur faaaaan är det möjligt att den där ocharmiga potatissäcken har en fru så cool som hon?” Det är ytterst sällan jag ser det motsatta, snygga, humoristiska män som är gifta med Mama T-rex. Tyvärr. Den motsatsen är nämligen ganska befriande som omväxling.

Men, tyvärr igen, även hos par med äktenskapstycke verkar det i 99% av fallen finnas en curlande fru i ena ringhörnan, nästan oavsett ålder. Det gör mig rädd samtidigt som det gör mig glad att folk faktiskt skiljer sig när dom kräks på varann nuförtiden. Det är okej liksom. Tills döden skiljer oss åt behöver inte nödvändigtvis betyda detta bokstavligt talat. Det kan lika gärna betyda tills jag kräks vid blotta åsynen av dig. Men när viljan finns men det inte är nog vad gör man då?

Kay (Meryl Streep) har varit gift med Arnold (Tommy Lee Jones) i 31 år. Arnold  är en såndär man som är som män är mest om jag ska vara spydig men ändå lite sann. Jag har nämligen träffat många Arnolds i mitt liv (ja, träffat, inte nödvändigtvis dejtat).  Beiga, inskränkta, rädda, mentalt små, sura, muttrande, såna som tror att äktenskapet är en garanti för att ha sitt ”på det torra” resten av livet utan att behöva dra sitt strå till stacken. Jag har träffat många Kays också. Kvinnor som vill ha ut mer än dom får av förhållandet och som kämpar sig blå för att nå dit, för att nå fram till den där igloon dom är gifta med.

Nu finns det såklart även beiga kvinnor och levande män som försöker få liv i halvdöda fiskfruar, jag veeeet det. Måste bara tillägga det så det inte missförstås. Jag vet, jag fattar, jag är inte SÅ inskränkt. Vill bara få det klarlagt här och nu.

Even great marriages have terrible years. Så säger Dr Feld (Steve Carell) till Kay och Arnold när dom (=hon) sökt hjälp för att dom ska hitta tillbaka till varandra och till någon form av fungerande intimitet. Även dom bästa äktenskap har skitår. Gäller motsatsen? Även dom sunkigaste äktenskap har bra år? Jag blir inte klok på relationer och jag vet inte om det finns nån som blir det – egentligen. Det handlar nog mer om att bestämma sig för vad man tycker är okej eller inte och hur mycket ens okej och inte okej är värda. Kay funderar, Arnold inte så mycket. Annie Lennox sjunger, David Frankel (Djävulen bär Prada) regisserar och jag sitter med vimpeln i soffan och ropar RUN KAY, RUUUUUUN alternativt BEHAVE ARNOLD, SKÄRP DIG OCH VISA LITE STAKE!

Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket ”svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till ”kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.

JURYN – A TIME TO KILL

Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.

Säger jag ordet advokat jublar dottern och då är jag hemma, sonen hänger på det mesta bara det inte är en massa mord och blod och sånt. Med tanke på det som händer i Sverige idag med främlingsfientlighet och rasism och prat för och emot bortklippta scener ur Kalle Ankas jul så kändes Juryn – A time to kill som ett utmärkt val av film. En historia som uppmanar till eftertanke och en värld som faktiskt inte är enbart svart eller vit förpackad i ett filmiskt fodral med så många kända ansikten att barnen inte för en sekund tappar koncentrationen.

Carl Lee Hailey (Samuel L Jackson) är en trofast familjefar. När hans tioåriga dotter blir nedslagen, våldtagen och svårt slagen av två trashiga hillbillies flippar han. Han känner på sig att dom kommer bli frikända så han laddar geväret och skjuter pojkarna mitt framför ögonen på grabbarnas familj och stans poliskår. Han skjuter även polisen Dwayne (Chris Cooper). Den unge advokaten Jake Brigance (Matthew McConaughey) känner Hailey sedan tidigare och går med på att försvara honom vilket gör att han riskerar både sitt och sin familjs liv då Ku Klux Klan är ute efter hämnd.

Mitt val av film visade sig vara bra. Vi pratade en hel del både under och efter filmen och jag gillar verkligen när film får människor att fundera, alldeles oavsett ålder på den som ser filmen. Det här att tänka tvärtom, att tänka att den svarta våldtagna och misshandlade 10-åriga flickan istället skulle vara en ljushårig tjej med glugg mellan tänderna, hur skulle reaktionen ha varit då? Skulle det bli nån skillnad i bemötande, i sorg, i förståelse? Finns det något lyckligt slut i den här historien? Finns det någon oskyldig, finns det några vinnare alls?

Ungdomar må vara dåliga på att städa, vimsiga i huvudet, hormonstinna och allmänt förslappade men jävlar så mycket smarta tankar dom har när man skrapar lite på ytan, låter dom fundera högt och har tid att lyssna på vad dom faktiskt säger.

COLUMBUS CIRCLE

Såna här filmfodral kan få mig att hyperventilera om jag är på det humöret. Jag blir alldeles lycklig. Dom många bilderna på halvstora skådisar i rektangulära fält vittnar oftast om en välgjord thriller och när jag sen sätter på filmen och ser förtexter med flygande pusselbitar och spännande musik då är glädjen fullkomlig.

Abigail (Selma Blair) bor i ett lyxigt bostadskomplex vid Columbus Circle i New York. Hon har inte lämnat lägenheten på många år och det är tydligt att någon form av övergrepp och svek från föräldrar ligger bakom det beslutet. Hon verkar inte lida någon som helst brist på pengar och låter mest dagarna gå bland sina fina möbler och dyr konst.

Lägenheten rakt över hennes blev ledig när en gammal dam hastigt gick bort och ett par, Lillian (Amy Smart) och Charles (Jason Lee), var snabba som huggormar med att köpa lyan. När Abigail hör en massa oljud från deras lägenhet, tittar i dörrhålet och ser en sönderslagen Lillian krypa ut från lägenheten släpper hon i henne. Det är den första mänskliga kontakten på flera år och hon tycker det är jobbigt men kan inte blunda för misshandeln. Hon har ju själv varit där.

Första halvan av den här filmen är sjukt bra, alltså sjuuukt bra. Den är spännande och känns smart, skådisarna sköter sitt jobb och både Selma Blair och Giovanni Ribisi (som polisen Frank Giardello) är härliga att se. Tyvärr håller filmen inte hela vägen, den sackar, twistarna kommer för tidigt och det blir liksom rabarbersvaj in i mål. Men ändå, eftersmaken är helt okej.

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.

BERÄTTELSEN OM PI

Alla förutsättningar var helt perfekta.

Förbokade platser, salongens bästa stolar. Julglada barn som sällskap. Inga måsten som låg och gnagde i bakhuvudet, alla julbestyr har varit klara sedan flera dagar och det var söndag, dagen före dopparedagen och efter visningen väntade ett lyxigt julbord. Varken jag eller barnen hade läst något om filmen, inte tittat på trailern, inte skapat oss förväntningar, åh detta gissel med förväntningar. Allt var liksom så perfekt som ett förväntanslöst biobesök kan vara men ändå med känslan i magen att det vi skulle få se var något extraordinärt.

Tyvärr var detta inte något som alla föräldrar ville känna just precis då. Två barn släntrade nämligen in precis innan filmen skulle börja med varsin papplåda popcorn modell den-största-som-finns och fyra påsar Malacogodis VAR i andra handen, snacks som tydligen skulle fungera som ”muta” från julstressad förälder. Tyvärr nummer två fick dessa barn platserna precis intill oss. Det funkade i ganska precis tio minuter innan min hjärna exploderade.

Människor oavsett ålder som tuggar med öppen mun är det absolut värsta jag vet. Människor oavsett ålder som tuggar crunchy saker med öppen mun är snäppet ännu värre. Människor som har ungefär två miljoner crunchy prylar VAR som ska ätas upp och som sitter fem centimeter ifrån mig och tuggar åtta gånger på varje popcorn kan en dålig dag göra mig så förbannad att jag blir arg på riktigt men jag ville inte bli det. Jag ville behålla min glada julkänsla och min positiva energi så vi löste problemet, vi bytte helt enkelt plats. Vi flyttade oss så långt vi kunde med hopp om att det skulle vara nog för att slippa höra. Det var det inte. Det fanns inte en besökare i salongen som inte hörde detta tuggande och prasslande och det var helt klart gotteprylarna som var dessa barns fokus, inte filmen. Jag orkar inte gå in på den här skiten mer men det är banne mig inte schysst mot någon att föräldrar struntar i att lära sina ungar hur man beter sig bland folk. Basta!

Vad handlar då filmen om? Den handlar om den indiske pojken Piscine, döpt efter en vacker fransk simbassäng. Säkert som amen i kyrkan blir han kallad Pissing i skolan och bestämmer sig därför att han vill kallas Pi. Ingen lyssnar på det heller, inte förrän han lär sig alla decimaler som finns på talet Pi – då sitter namnet!

Pi, hans bror och föräldrar befinner sig på en båt som kapsejsar och Pi överlever. Han är ensam i en livbåt mitt ute på Stilla havet, eller ensam, nej det är han ju inte. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang och en bengalisk tiger som heter Richard Parker. Mer än så behöver man inte veta om filmen. Ingenting spelar egentligen någon roll, ingenting mer än att du sätter dig väl tillrätta med öppna ögon och upplåst sinne och släpper in detta märkvärdiga äventyr i hjärtat.

Ang Lee har regisserat den här otroligt färgstarka historien som är baserad på Yann Martels bok Life of Pi. Ang Lee, jag säger bara det. Vilken hjälte! Här är en snubbe som vägrar fastna i ett fack. Cruching tiger hidden dragon, Brokeback Mountain, Hulk, Förnuft och känsla, The Ice Storm och nu Berättelsen om Pi, det är alla otroligt vackra filmer inom helt olika genres men Pi är den vackraste av dom alla. Jag häpnar! Jag sitter med öppen mun under flera scener i filmen, ibland kippande efter andan, ibland med ett ååååååååååå som smyger sig ut genom mungipan. Jag märker att Pis livsöde når fram till barnen mer än det gör till mig men det spelar inte så stor roll. Det här är en riktigt skön, spännande och fascinerande filmuppevelse och 3D:n funkar hur fint som helst. Texten är inte ens suddig och skakig.

Om Steven Spielberg fick mig att tro att jag sett dinosaurier på riktigt med Jurassic Park så fick Ang Lee mig att tro på en hel del annat med den här filmen. Jag säger inte vad, inte mer än att det är balla grejer.

(Vi gav den samma betyg alla tre.)

WEEKEND

Dom senaste veckorna har jag varit inblandad i en hel del TV-seriediskussioner, både via mejl, twitter och öga mot öga. Jag får ibland frågan om jag är ”anti serier” men inget kunde vara mer fel. Jag är så pro man kan vara. Väldigt få fritidsrelaterade sysselsättningar går upp mot att ha en efterlängtad osedd DVD-TV-seriebox och en hel massa timmar över att klämma hela tjottaballongen på.

Det är ju just där pudelns kärna är för mig: tiden. Jag är lite rädd för att fastna för TV-serier för jag tycker mig inte riktigt ha tid. Jag väljer att se film för jag vill så gärna skriva och ser jag inte film och skriver om dessa så går denna blogg i graven och det vill jag inte. Så film är prio ett. TV-serierna jag vill och borde se hamnar på hög för att ses ”en annan gång”, väldigt få slinker igenom.

1999 gick det en TV-serie på SVT som är en av dom bästa jag sett. Queer as folk hette den och handlade om några homosexuella killar från Manchester och deras liv. En kontroversiell serie när det begav sig, mycket naket både om man ser till hud och känslor och jag satt som fastklistrad. När sista avsnittet sändes var jag ledsen, det var som ett gäng vänner försvann för att aldrig komma åter och jag vet inte om jag till fullo kommit över detta än.

När jag loggade in på Lovefilm för att kolla läget och såg att Weekend var upplagd på streamingtjänsten blev jag glad. Det är en film jag haft uppskriven på att-se-listan redan när den gick på bio men jag missade den. Homodrama är vad som väntar, det snöar ute och julstjärnan lyser mysigt i fönstret. Nu är det bara att krypa ner i sängen, dra upp täcket under hakan och trycka på play.

Det sa bara swiiiish. 97 minuter försvann i ett huj. Snopen, pigg och med en nästinfill Queer-as-folk-klump i magen satte jag mig upp i sängen. Det kändes som att jag på den här korta tiden fått två nya vänner i Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) och jag vill inte bli lämnad såhär med en massa frågor, inte nu IGEN.

Jag fick samma typ av känsla i magen som jag fick av Bara en natt, denna fantastiskt romantiska film om ”omöjlig” kärlek. Jag vill se mer, jag vill få svar, jag tycker att filmen är en timme för kort – minst – och detta trots att det knappt görs nåt mer än pratas och knullas. Eller vadå, ”knappt görs nåt mer”, det är väl precis just det livet nånstans handlar om? Att hitta nån att prata med som förstår vad jag menar, som är intresserad av vad jag säger, som minns det vi pratat om, som kan förvalta ett förtroende, bli förälskad i ens drömmar –  och som vill ligga. That´s it, det tror jag, alldeles oavsett vilken sexuell preferens man har.

Russell och Glen har världens finaste personkemi  tillsammans men lite olika ryggsäckar att släpa på. Jag hade velat öppna dom och se mer. Kanske kan det komma en uppföljare, eller ännu hellre, en TV-serie.

The Velvet Café har också sett filmen.

 

ARGO

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en ”gammal” men ändå ny film på bio. ”Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.

Veckans Berenger: WATCHTOWER

Barn ser saker. Barn minns saker.”

Art Stoner (Tom Berenger) vet att säga smarta ord. Art Stoner vet det mesta faktiskt. Han vet hur han ska föra sig för att passa in, han vet vad han ska säga för att få kvinnor på fall OCH få dom att stanna, han vet vilka historier han bör berätta från sin uppväxt för att bli förstådd, trodd och omtyckt, han vet hur han ska låtsas vara precis den han i varje situation behöver vara för att få ut det han vill. Art Stoner är helt enkelt en ganska otäck person maskerad i en inte så otäck mans kropp.

På pappret känns Watchtower som en rätt habil thriller. Inga fler kända namn än Mr Berenger i rollistan men det behöver å andra sidan inte betyda något negativt. Tyvärr är det alldeles för mycket TV-film för att det ska kännas riktigt bra. Allt är ganska taffligt och Tompa ser stramare ut i ansiktet än han gör nuförtiden vilket inte är nåt bra hudbetyg eftersom filmen har dryga tio år på nacken.

Jag har inte så mycket att säga om filmen mer än att den känns som en trovärdig historia. Allt som händer skulle kunna ske i verkligheten men det gör inte nödvändigtvis filmen till en engagerande historia. Men jag tänker på alla föräldramöten jag suttit på i skolan, alla diskussioner om bråk i klassrum och tjafs på raster och jag tänker på vilka föräldrar som i princip aldrig dyker upp på dessa möten: dom som hade behövt vara där.

På samma sätt fungerar den här filmen. Dom som verkligen skulle behöva se den här filmen kommer antagligen aldrig att göra det och gör dom det så är det sannorlikt redan för sent. Kanske är dom inte döda (som kvinnorna som kommer i Arts väg) men det går att dö även i smulor.

 

 

TWO LOVERS

När Joaquin Phoenix visar sig på film då slutar min objektiva del av hjärnan att fungera.

Joaquin Phoenix har det där dom förenklat kallas ”det” men som lika gärna kan beskrivas som närvaro, begåvning, utstrålning och sexappeal förpackat i en manlig men ganska ordinär kropp och om jag kunde göra lustiga ljud genom näsborrarna av ren glädje skulle jag göra det. Eller gå bananas med den gamla favoriten hockeytutan. Eller bygga ett sandslott av spackel på vardagsrumsgolvet med hjälp av en röd spade, en gul badanka och några hyperaktiva dagisbarn.

Det här har ju ingenting med filmen i sig att göra men det har med mitt sätt att se på film att göra. Jag ska försöka förklara.

Ibland blir jag bara så jävla glad! Filmen jag tittar på behöver inte vara speciellt bra, det kan vara en liten scen som berör mig ända in i hjärteroten, det kan vara filmmusik som sätter sig som rosa bomull doppad i champagne i hörselgångarna och det kan vara en skådespelare som briljerar mitt i ett manus som egentligen är ganska torftigt. Just nu handlar glädjen om det sistnämnda. Joaquin Phoenix har precis visat mig att han på egna axlar kan bära en film trots att han har namnkunniga birollskollegor som Gwyneth Paltrow, Isabella Rossellini och Elias Koteas vid sin sida. Dom blir skuggfigurer. Dom blir den där otäcka citronskivan man alltid får i colan på krogen. Dom blir den svampliga dillkvisten på skagentoasten. Dom blir det där som blir över på pappret när man suddat ut en matematisk uträkning i affekt. Dom blir som dom där tio blågula fotbollsspelarna som är på plan när Zlatan gör fjärde målet på cykelspark. Joaquin Phoenix är helt enkelt alldeles tillräcklig precis som han är.

Leonard Kraditor (Phoenix) är mammas och pappas pojke. Han ställer upp för familjeföretaget så pass mycket att han går på dejt med dottern till den man som vill köpa deras företag. Mamma och pappa Kraditor tycker det är utmärkt och hejar på för glatta livet. Samtidigt får familjen en ny granne (Paltrow) som är vacker, känslomässigt bräcklig och tillsammans med en gift man. Leonard kan inte hålla sig borta från henne – heller – och brottas med sina känslor.

Historien är varken nyskapande eller särskilt intressant men med en rykande Phoenix i huvudrollen kan jag inte göra annat än att säga att filmen helt klart är sevärd – ändå. Han äger varenda scen. Och kanske mig litegrann. Jo, så är det nog, i alla fall i dessa nittio minuter.

AMOUR

Att tänka på sig själv som gammal kan ibland vara rätt kul, i alla fall om man ser på sig själv som frisk, rik och att Doc Martens fortfarande tillverkar skor.

Det motsatta, att se på sig själv som gammal och inte bara skröplig utan riktigt sjuk, beroende av andra människor för att fungera, för att hålla sig ren, för att kunna äta, det är liksom inte lika kul. Det är en tanke som för mig är så jobbig att jag gärna slår bort den. Den är för hemsk, för ångestframkallande och framförallt för långt fram i tiden.

När jag och min mamma går in på salong Victoria på Götgatan för att se Michael Hanekes nyaste film Amour så sjunker medelåldern med tjugo år – och det beror inte på mamma. Samtliga biobesökare hade i ålder kunna byta plats med filmens huvudkaraktärer Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva), ja, utom jag då.

Georges och Anne har levt ett helt liv tillsammans och har det mysigt ihop även nu på ålderns höst. Dom känns sådär genuint kära i varandra fortfarande. Det är en härlig syn , jag blir varm i magen och sen tänker jag på hur utdöende denna typ av livslång relation är för min generation och dom som komma skall och då blir jag lite ledsen. Fast vad är det att bli ledsen över egentligen? Jag tycker bara att det finns nåt fint och värdigt över par som varit tillsammans från skoltiden till livets slut men samtidigt är det kanske naivt att tycka så? Kanske är det lite tråkigt? Kanske är det rent av bra att inte vara tillsammans med en och samma person hela livet? Jag vet inte, jag har inga direkta svar, jag vet bara att filmen bjuder upp till funderingar som jag sällan behöver ha när jag går på bio och tempot i filmen gör att det finns tid att tänka tankarna klart. Det känns både annorlunda och lyxigt.

Michael Haneke är en spännande regissör tycker jag. Även i hans mindre bra stunder lyckas han göra riktigt intressanta filmer och han vänder inte sällan på perspektiven. När ”vanliga” regissörer visar att något händer så kommer ett klipp som ett brev på posten. Vi som tittar på filmen får se händelsen, vi bjuds på situationer och förklaringar. Haneke gör inte så. När något av värde händer i hans filmer låter han kameran vila. Jag hör vad som händer, jag förstår vad som sker men det jag får se är spegelbilden, någons ansikte, en reaktion, en publik, inte det uppenbara. Jag gillar det. Han kräver något av mig som tittar, jag kan inte bara sitta och glo, jag måste vara med i matchen.

Trots en långt ifrån ens halvfull salong så sitter 90% av alla människor ihoptryckta på fyra rader. Vad det beror på vet jag inte men det är ganska jobbigt. Min mamma är en rätt fysisk biobesökare, hon reagerar på höga ljud, hon låter, sparkar med fötterna, visar alla känslor hon har högt och ljudligt och det är irriterande som det är. På min andra sida satt en annan tant som vad gäller bensparkar var en klon av min mor – plus att hon tuggade kola med öppen mun filmen igenom. Jag tror inte att deras beteende har nånting med mitt betyg av filmen att göra men den har med min syn på vad äldre människor ser i filmen som jag inte gör att göra.

Det gräts mycket i salongen. Jag hörde spridda snyftningar från både män och kvinnor men jag hörde även ett par som pratade sig igenom filmens första halva och sen lämnade salongen med buller och bång. Själv kände jag nästan inga känslor alls. Visst är det både en fin och en hemsk film men jag kunde inte ta den till mig. Jag känner mig fortfarande närmare den väldigt unga jag som jobbade på hemtjänsten och bytte blöjor, stomipåsar och liggsårsplåster än jag gör med den gamla jag som kanske får en stroke och tappar förmågan att fungera. Tyvärr tror jag att filmen berör äldre mycket mer än yngre och jag tror att det är fullt naturligt att det blir så. Det handlar inte om det är en dålig film på något sätt, för det är det inte.

Amour vann Guldpalmen i Cannes i år. Jag kan inte bedöma om det är ett korrekt val eller inte men det kanske säger nåt om filmåret 2012 som helhet. Jag tycker inte det är ett starkt år och jag tycker inte Amour är någon av Hanekes bästa filmer. Den är intressant, viktig, välbehövlig och välspelad men något mästerverk är det inte.