THE FIVE-YEAR ENGAGEMENT

Violet (Emily Blunt) och Tom (Jason Segel) är tokkära och förlovar sig. Dom planerar för bröllop men tvingas skjuta upp det. Dom bor i San Fransisco och trivs med det men när Violet får ett drömjobb i Michigan av alla ställen på jorden bestämmer dom sig för att flytta. Det är ju bara ett par år. Tom ger upp sitt arbetsliv, säger upp sig från sitt toppen-kock-jobb och hamnar bland snabbmat och knepiga kollegor. Han vantrivs. Violet trivs. Det krockar. Ordentligt.

Joråsåatteh.

Det är kul att kolla på film nästan jämt. Oftast är det bara kul men ibland, nångång emellanåt blir det mer terapi än hobby och ännu mer sällan är det kanske vettigt att bara låta filmen vara på och hacka i sig jämförelserna med sitt eget liv. Att känna igen sig, att uppleva samhörighet är sällan av ondo även om den här filmen bara är en nötflisa på en två kvadratmeter stor toscakaka (om nu kakan symboliserar dom senaste veckorna i mitt liv).

Nåja. Nu är jag inte Emily Blunt och Jason Segel är definitivt inte mitt ex även om han spelar kock och även om filmen handlar om kärlekstrassel mellan ett förlovat par. Verkligheten är långt mer intressant, tusen gånger mer twistad och har inte alls samma slutkläm. I verkligheten lever kvinnan lycklig i alla sina dagar utan snubben.

DETACHMENT

Sitter och slötittar på TV4. Väntar in reklamen för att se om dom sänkt ljudet eller inte och fastnar med blicken på en liten film om rakhylvar med Adrien Brodys ansikte i närbild. Sablarns, han är stilig den mannen!

Just det där sista jag skrev är en tanke jag tänker ganska ofta, speciellt när jag ser denne snubbe på film. Han är rent sjukt snygg egentligen MEN han är också världsbäst på att spela vanlig tjomme. Det är en ganska ovanlig kombination. Skådisar som George Clooney (för att ta ett exempel) klarar sällan det.

I Detachment spelar Adrien Brody lärarvikarien Henry Barthes, en man som tror sig kunna göra skillnad här i livet. Han är mycket duktig på sitt jobb men har ett jobbigt privatliv och jag tycker det är ett under att han får ihop alla tuffa bitar, inklusive en klass med idiotungar, utan att gå fullkomligt bananas.

Detachment är en film som jag tycker borde visas i skolorna. Miljön i mängder av klassrum skulle vara något för Arbetsmiljöverket att bita i både vad gäller ljudvolym och beteende och både vad gäller lärare och elever.

Filmen utspelar sig under tre veckor och även om Brodys Henry är  i centrum så får vi även lära känna en lite grupp människor som kretsar kring honom. Några elever, kollegor, rektorn, en prostituerad ung flicka och hans gamle far. Jag tycker filmen var klart sevärd och som vanligt äger Brody varenda scen han är med i. Han är fin den mannen, med och utan skäggväxt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

TAKE THIS WALTZ

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga ”det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen

HOLY MOTORS

 

 

 

Att försöka skriva engagerande och vettiga texter om film kan vara svårt men det är aldrig så svårt som när jag ska skriva om filmer jag inte förstår.

Att försöka vidga mina filmiska vyer är alltid intressant men aldrig så klurigt som när jag hamnar framför en film som är totalt obegriplig.

Förra året kom det två filmer som jag inte förstod alls: The tree of life och Dogtooth. I år har jag hittills bara sett en och det är denna, Leos Carax skumflumrulle Holy Motors.

Vid en första blick på filmaffischen tänker jag ”den kanske är som Driven, fast svår?” och där hade jag både väldigt rätt och väldigt fel. Den är noll procent som Driven och den är hundra procent svår och jag tror att huvudrollsinnehavaren Denis Lavant håller med mig där. Han spelar elva roller och han gör det bra. Han vänder ut och in på sig själv och trots att han har diverse maskeringar så är han en modig man som ställer upp på detta. Det är inte en vacker bild av sig själv och sin kropp han visar och han visar så mycket att jag nästan hoppas att det är en hårig attrapp han trätt över sitt ordinarie könsorgan när han visar sig med stånd och en rödbrun pubesbuske stor nog att rymma samtliga djur på Lill-Skansen.

Det blev en självklar diskussion efter visningen då jag såg filmen med mina filmspanarvänner och vi verkade alla ha helt olika infallsvinklar, väldigt varierande syn på vad filmen verkligen handlade om och ville säga. Jag har stött och blött mina egna funderingar och jag håller fast vid min första tanke: Total Recall-jämförelsen. Jag tror att Denis Lavants karaktär har köpt sig en dag (eller två eller flera) av upplevelser. Jag tror att han lever ett tråkigt grått vardagsliv och att det här är hans dröm, att få låtsas vara andra, utföra diverse uppdrag och sedan vid dagens slut få komma hem till sin ”fru” och ”barn” igen. Kanske har han fått några svar, kanske har han rensat upp, kanske har han dödat någon som förstört hans liv, kanske har han träffat någon kvinna som annars bara funnits i hans fantasi?

Holy Motors har klara beröringspunkter till en annan film som jag inte tyckte speciellt bra om: Cosmopolis. Filmens nav är en limousin, det åks mycket bil, jag får inga som helst positiva känslor för huvudkaraktären och filmen känns på tok för lång. MEN (nu kommer det ett men och det finns en anledning till dom stora bokstäverna), trots att jag inte förstår ett dyft av Holy Motors så får den mig att göra tre saker som varken Tree of life, Cosmopolis eller Dogtooth klarade av: filmen får mig att skratta högt flera gånger (inte för att det är kul utan för att det är extremt konstigt), den får mig att utbrista MEEEEEHFÖRIHELVETE minst fyra gånger och den får mig att bli varm i magen på ett väldigt otippat sätt.

När jag tittar mig omkring i salongen så ser jag att många beter sig som om dom fått en släng av huvudlöss. Det verkar klia i hårbottnarna. Och på hakorna. Och på armarna. Och på näsorna. Och där sitter nån och sover. Och det skrattas och fnissas och suckas och slingras i stolarna. Publiken reagerar och när filmen är slut klappas det i händerna och det känns hjärtligt. Själv klappar jag inte för jag förstår inte att jag borde för jag fattar ju ingenting. Jag kan inte klappa på kommando. Jag vill inte det. Stående ovationer efter Terminator 2 kan jag förstå men inte att detta hyllas för det här är bara S Å knäppt.

En barfota man i grön bredspårig manchesterkostym, rött spretskägg och långa brunbeigegula naglar springer omkring på en kyrkogård och äter upp gravbuketter. Han är den snubben som gör mest intryck på mig. Han är galen, bara så jävla galen. Lite senare när jag sitter på tunnelbanan ser jag en liten (för att inte säga minimal) man med gröna kläder och smutsiga naglar komma in genom dörrarna och han sätter sig bredvid mig. Ur en tummad och trasig Willyspåse tar han upp en gammal klockradio och för en sekund förstår filmen. Han i filmen finns! Allt det udda jag nyss såg på stor duk finns, det gäller bara att öppna ögonen och våga titta. Dom där bruna tvåcentimetersnaglarna som klapprande försöker trycka på den digitala uråldriga ”musikmaskinen” är bruna av en anledning. Jag kanske inte är så sugen på att veta anledningen men den finns.

Det där mellanspelet i filmen, pausen i ”historien” när det hux flux dyker upp ett helt gäng diggande dragspelande män som får sällskap av både gitarrister och trummis och det spelas en riktig oumpa-oumpa-låt, är riktigt skönt och helt frekkin´omotiverad. Ungefär som resten av filmen. Faaaan alltså. Jag kan inte förklara filmen bättre än att den är så dålig att jag tycker att den är bra. Den slår över, den är fullkomligt vansinnig, jag är mållös och rådlös och pirrig i kroppen samtidigt och jag fattar inte varför. Jag fattar verkligen inte ett skit, varken av filmen eller av mig själv just nu.

Kanske är det bara att acceptera att Holy Motors är en upplevelse mer än en film i egentlig mening och jag är övertygad om att många biobesökare kommer lämna salongen i ren frustration över bortkastad tid och pengar. Jag önskar att jag kunde säga ”härda ut, sitt kvar, det kommer att bli bättre” men det är inte sant. Filmen blir inte bättre, inte på en fläck, men kanske kanske finns det fler än jag som ändå får en känsla av filmen som biter sig fast i maggropen och vägrar släppa.

Betyget är lika obegripligt som filmen men jag kan inte göra annat. Inget annat betyg känns rättvist när jag lyssnar på magkänslan.

Klicka gärna vidare in på mina filmspanarvänners bloggar, vi skriver om samma film allihop idag. Jag tror det kommer vara extremt varierande texter och betyg och jag tror jag kommer bli både utskrattad och kanske få en och annan tomat i bakhuvudet efter den här recensionen. Jag framstår nog precis lika obegriplig som filmen, kanske till och med en smula extrem. Här är länkarna till dom andra: Henke, Sofia, Jojjenito, Johan och Jessica.

 

 

HYPNOTISÖREN

När Lasse Hallström återvänder till Sverige för att filma händer det något. Jag tänker inte bara på att hela filmsverige håller andan och glider ner i spagat alldeles oförhappandes, det händer nåt med Lasse Hallströms filmande också.

Jag citerar en terapeut som ofta säger ”bara för att du känner en sak behöver det inte betyda att det är sant” och tro mig, jag vet att det stämmer. Jag vet också att jag just i det här fallet tänker lita på det jag känner och skriva det.

Jag tror nämligen att Lasse Hallström trivs ypperligt med att filma på svenska. Jag tror att han tycker om att ha friare tyglar än i Hollywood och jag tror att han tycker det är tokskönt att slippa göra ännu en feel-good-rulle med sirapsdrypande slut. Så känner jag när jag tittar på Hypnotisören. Jag känner berättarglädje och jag känner att han nästan frossar i mörker (i betydelsen avsaknad av ljus) och jag kan bara anta att vårat skandinaviska vintermörker är en härlig kontrast till pastelligt fiskande i Jemen.

Det här är alltså en filmatisering av en Sveriges mest lästa böcker på senare tid. Sånt är alltid svårt. Hur förhåller man sig till boken, ska filmen vara bokstavstroende eller en egen individ? Jag har läst boken men jag läste den inte i ett svep så tyvärr haltade mitt intresse betänkligt under andra halvan men den är bra, den är välskriven OCH den är spännande. Filmen är också bra, den är välgjord men den är inte speciellt spännande. Däremot får jag en fin känsla för Erik (Mikael Persbrandt) och Simone (Lena Olin), mycket finare än jag fick i boken.

Den som gör mest skillnad på plussidan är ändå Tobias Zilliacus som spelar polisen Joona Linna.

Om Joona Linna är en sockerkaksform så är Tobias Zilliacus den perfekta smeten och Lasse Hallström har med knivskarp precision bakat den där kakan till nåt som skulle ge full pott i Hela Sverige Bakar. Att det är befriande att se ett ansikte jag inte sett tusenmiljonergånger i svensk film är också en klar bonus. Det känns som om jag kan andas, som att Lasse Hallström sitter bredvid mig på bion och håller upp en syrgasmask framför mitt ansikte. Pjuuuuuuuu, ppjuuuuuuuu, så låter det när jag lugnt och stilla andas mig igenom filmen och när slutscenen kommer börjar jag gråta. Jag sitter alltså och gråter! Min vänstra hjärnhalva är lika förvånad som den högra men likväl rinner tårarna. Kanske kom filmen lite för nära, det där med tillit, det där med ta sig igenom problem som känns som dom är gjorda i granit för att sen få nåt att jämföra med och upptäcka att ett I-landsproblem är ett I-landsproblem alldeles oavsett packeteringen.

Jag hatar att säga det men jag hoppas Lasse Hallström stannar i USA och fortsätter filma där, men jag hoppas också att han kommer hem fler gånger och visar var skåpet ska stå. För det gör han. Han ställer skåpet precis där det ska stå, säger TYSTNAD, TAGNING och sen kastar vi en oscarsbidragsnominering på honom. En välförtjänt sådan.

Jojjenito har också sett filmen. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

WE OWN THE NIGHT

Vad gör man som kille om man har en pappa som är polischef? Kämpar man livet ur sig för att bli en bättre och mer lyckad polis själv eller gör man det motsatta: dras till mörkret, till ett alternativt sätt att leva, till droger och  kriminalitet?

Polischef Burt Grusinsky (Rober Duvall) har fått varit med om både och. Den ene sonen Joseph (Mark Wahlberg) har fru, tre barn och en karriär som går spikrakt uppåt inom polisväsendet. Den andre sonen Bobby (Joaquin Phoenix) har tagit mammans efternamn – Green – har en vacker flickvän (Eva Mendes), knarkar sådär lagomt så han fortfarande kan hålla sig snygg och driver nattklubbar under den ryska maffian. Utan att ta i så jag spricker kan jag säga att den där brödrarelationen kommer få sig några törnar innan filmen är slut.

Det finns en handfull skådespelare – eller kanske två – som jag är så imponerad av att jag känner att det saknas ord i min vokabulär. Jag skulle vilja hitta på nya superlativer och andra förklaringar till varför jag tycker som jag gör men ibland står det liksom still. Att se Joaquin Phoenix agera har den påverkan på mig. Jag blir stum. Häpen. Förförd. Jag tittar noga för att se nån nanosekund av icke-fokus, en blink, en del av ett rörelsemönster som känns överspelad, ett tonläge som ligger fel, nånting – nånting, God damn someting! – men nej, jag hittar inga fel hos Joaquin Phoenix. Han är helt enkelt i mina ögon en extremt duktig skådis.

We own the night är en helgjuten thriller. Det är inga direkta missar, jag tror på filmen just för att skådespelarna leverar. Jag får panikkänningar i bröstkorgen för jag har inga som helst problem att känslomässigt sätta mig in i historien och jag mår lite dåligt efteråt. Filmen är snyggt gjord och jag ska hålla ögonen öppna efter fler alster av regissören James Gray.

Det känns som att jag är sist ut i norra Europa med att se den här filmen men ohoy, bättre sent än aldrig!

Filmen går att streama gratis på Lovefilm om du är medlem där.

ÅTERKOMSTEN

När jag tänker på hur utsatta barn är så får jag en ångestklump i magen större och svartare än bläckplumpen. Alla barn är utsatta, precis alla och det handlar inte bara om dom barn som har det värst, dom som utsätts för regelrätta brott, dom som inte får mat, dom som inte har någonstans att bo med tillgång till värme, vatten, sovplats och kramar. Alla barn är utsatta av den anledningen att dom inte har något val. Den uppväxt man har är den man får leva med och när man blir lite större är det bara att försöka bena ut och hantera den för att bli så normal som möjligt resten av livet.

Det är ingen enkel match att se Återkomsten. Det här är en film som sätter sig fast som en empatisk kardborre i hjärteroten, som lökringar i tårkanalerna, som en sandlåda av frustration mitt i Gobiöknen. Andrey (Vladimir Garin) och hans lillebror Ivan  (Ivan Dobronravov) bor tillsammans med sin mamma. Dom hänger med sina kompisar, bråkar och busar och mamman är deras stora och enda trygghet. En dag när killarna vaknar ser dom en man i mammans säng och det är inte vilken man som helst, det är pojkarnas pappa.

Det var tolv år sedan pappan försvann och inte ett ord har dom hört sen dess. Sen kommer han tillbaka som gubben i lådan, sitter vid frukostbordet och kräver respekt, kräver att dom inte bara svarar ”ja” när han pratar med dom utan ”ja, pappa”. Mamman förpassas (och förpassar sig själv) till en statist.

Pojkarna åker på en tredagars fisketur med pappan som under denna tid försöker få sönerna att ”bli män”, att stå på sig, att slå tillbaka, att växa upp och bli dom söner han vill ha och han använder metoder som är långt ifrån okej, metoder som sönerna inte accepterar.

Jag mår lite illa när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen samtidigt som jag fascineras över hur jävulusiskt vackert filmad den är. Det är en jättefin film på alla sätt, pojkarna är otroligt duktiga skådespelare och speciellt lillebror som är så skitarg i vissa scener att det ryker ur öronen på honom utan att han säger nåt.

Vissa scener skulle i en twistad värld kunna användas som Pripps Blå-reklam, men avslagen och spetsad med fulvodka.

THE THING ABOUT MY FOLKS

För ett tag sedan såg jag en film som heter City Island, en bagatell som totalt drog undan mattan under mina fötter. Jag blev våldsamt förälskad i den där lilla filmen och helt naturligt blev jag nyfiken på Raymond De Felitta, regissören jag aldrig hört talas om förut. The thing about my folks är hans tredje långfilm och den kom ut fyra år före City Island.

Dessa två filmer är lika på många sätt. Fokus ligger på familjen, på nära relationer som är långt ifrån okomplicerade, på vardagshumor och på en driven dialog som känns helt naturlig. Manus till City Island hade De Felitta skrivit själv medans manus till denna film är skriven av Paul Reiser som även spelar huvudrollen som Ben Kleinman, den medelålders mannen som befinner sig på en ofrivillig roadtrip men sin gamla pappa (Peter Falk) som precis blivit dumpad av sin fru sedan många år, Bens mamma Muriel (Olympia Dukakis). Det finns inte många likheter mellan den sonen och den fadern.

Det finns mycket att tycka om den här filmen – och mycket att tycka OM. Jag gillar verkligen Raymond De Felitta, jag fattar att han måste vara extremt duktig på det han gör för han lyckas få skådespelarna att prestera det yttersta av sin förmåga i båda dessa filmer. Paul Reiser är ingen Andy Garcia men han är tillräckligt bra och personlig för den här filmen. Peter Falk är ingen gubbfavorit men han växer i takt med filmen, han dominerar, han levererar och till slut lyckas han till och med få mig att tycka om honom. Bra gjort. Borde ha varit en omöjlighet.

The thing about my folks är en sevärd film, jag hade en väldigt mysig stund framför TV:n. Trots att det är en ganska gripande tragikomisk historia så är det är inte den som är filmens starkaste kort, det är skådespelarna. Speciellt en scen (den med en massa löv som underlag) är otroligt fin och en riktig tårframkallare.

Nu ser jag fram emot Married and cheating, De Felittas kommande film där han både regisserat och skrivit manus. Det där är en snubbe jag kommer hålla koll på.

Här finns filmen.

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

ELIZABETHTOWN

Det finns en biograf i Los Angeles som heter Mann´s Chinese Theatre. Den är byggd som ett kinesiskt tempel mitt på Hollywood Boulevard och sedan 1927 har den varit en av Los Angeles mest kända byggnader.

Det finns inte en kvadratcentimeter av denna byggnad som inte är spektakulär, inte om man ser den från rätt sida. Mot Hollywood Boulevard är allting rent och snyggt och skinande och blinkande men baksidan är som ett papphus. När jag var där var hela baksidan målad i en knallig Miami Vice-mintgrön kulör och den bakre långsidan hölls i upprätt läge av stöttor. Det stod överfulla soptunnor där ingen såg, det var trasig asfalt där ingen gick och det var väldigt svårt att tro att bara ett tjugotal steg från denna känsla av slum var Hollywood´s Walk of fame, den långa trottoaren med alla stjärnor.

Är det inte typiskt? I en stad där yta betyder allt gäller det till och med byggnader. Det viktiga är vad folk ser, det viktiga är inte funktion, konstruktion, säkerhet, färgsättning, hållbarhet, det viktiga är att lägga pengarna på det som syns, på första intrycket, på sånt som folk minns.

Sen finns det precis det motsatta i andra delar av världen. I städer och byar där invånarna kanske inte har jättemycket pengar finns det ofta massor med hus som är korrekt byggda, extremt välskötta, omtyckta och genuina ända in i den innersta putsatomen.  Det kanske inte är dom vackraste av hus men dom är byggda för att hålla i hundra år, utan stöttor, utan kladdig grundfärg på baksidan man tror att ingen ser. Det är hus som inte skäms.

Det finns många filmer som kan jämföras med Mann´s Chinese Theatre. Många, många, kanske alltför många. Filmer som är gjorda med enbart dollartecken för ögonen, där en cool trailer, en ball filmaffisch, några snygga fejs är det som ska dra oss till biograferna, byta våra skattade pengar mot en biobiljett, köpa filmen på DVD och Blu-ray, spela TV-spelet, köpa leksakerna. Ytan är det viktiga, vi får precis bara det vi ser, ingenting mer. Skrapar man på ytan, går man bakom hörnet så hittar man inte något äkta, något som är gjort helhjärtat för att hålla för evigt, man hittar något som visserligen roar för stunden men som krackelerar tämligen fort i solljus.

Jag gillar många av dessa filmer. Jag köper grejen. Jag njuter av balla effekter, jag går på merchandisen men jag glömmer inte för en sekund att anledningen till att dessa filmer finns och görs är pengar och enbart pengar.

Motsatsen till dessa filmer är filmer som den här, som Elizabethtown. Filmer som jag känner är gjorda av folk som kan sitt hantverk, som älskar att berätta en riktig historia, som inte fuskar, trixar och fixar. Det är inte alltid dessa filmer blir mästerverk, det är inte alltid jag ens gillar dom men jag har svårt att värja mig för känslan av hemstickade mössor och virkade vantar. Jag gillar det. Jag gillar att känna att jag inte blir lurad.

Cameron Crowe är en regissör som jag ser som väldigt stabil. Han kan sin sak. Jag har svårt att se att någonting han gör kan bli riktigt dåligt. Elizabethtown är långt ifrån det bästa han gjort men han har en imponerande lägstanivå som inte ens Orlando Blooms närvaro kan dra ner. Det här är en liten historia berättad på ett personligt vis. Inget speciellt, inget extravagant, inget som förändrar min syn på världen på något sätt men det är välgjort in i minsta detalj. Det är som hemsydda byxor där varenda fåll är perfekt sicksackad, ingenting har lämnats åt slumpen men ändå är det inga världsmästarbrallor direkt. Sköna, fungerande men inte så skitsnygga.

Här finns filmen.

BARBARA

När det skulle väljas film till Filmspanarnas förra träff kan man säga att det blev som en Bellmanhistoria. Det var en fransk (Jag minns en sommar), en tysk (Barbara) och Bellman (som i detta fall får symboliseras av Total Recall) och den valda filmen blev Bellman.

När det dök upp en helt ledig eftermiddag och längtan efter nåt som inte hade en sekund CGI-effekter på menyn smög sig på, ja då dök Barbara upp på näthinnan. Det vore nåt, tänkte jag och bokade plats i den minimala biografen på Söder. Bara en förbokad plats av dom 48 befintliga, det kan bli bra det där, det kan bli öde i salongen, det kan bli tyskt biomys på riktigt. Trodde jag.

Fan, jag känner mig enfaldig nu men jag hade hoppats på en åtminstone halvtom biograf. Istället väller det in folk, salongen blir full och jag räknar till att strax över 25% av besökarna har bredrandig tröja och av dessa är 90% av tröjorna marinblå och vita. Halvvägs in i filmen känner jag av astmaproblem som jag inte ens har. Det är varmt, det är syrefattigt, det luktar härsken parfym och fis och bredvid mig sitter ett par som tror dom är vikarierande sportkommentatorer eller nåt. ”Nu lagar hon punka!” ”Nääää, nu blir det inget bra.” ”Oj, vilket skavsår!” Sådär höll det på och jag tvingades koncentrera mig på filmen till 100% för att inte bli galen i huvudet.

Barbara (Nina Ross) är läkare och bor i Östtyskland. Hennes blivande man bor i Västtyskland och hon har ansökt om utresetillstånd men fått avslag på denna. Istället planerar hon och fästmannen för en avancerad flykt och det är ett himla trassel med alltihop. Barbara har nämligen en stasiofficer i hasorna och så fort hon avviker några timmar ringer det på dörren och det blir husrannsakan och kroppsvisitering medelst diskhandskar.

Barbara jobbar på ett litet sjukhus nånstans på den tyska landsbygden och hon jobbar nära doktor André (Ronald Zehrfeld), en man som visar upp många sidor under filmens gång. Utseendemässigt är han otroligt lik en något fyllig Tom Hanks vilket jag tror är en del av den hemtrevliga aura som han sprider omkring sig.

Filmens första ganska lågmälda två tredjedelar krattar grusgången för den sista tredjedelen som är riktigt stark. Både Nina Ross och Ronald Zehrfeld är bra skådespelare och jag uppskattar att jag aldrig sett dom i någon film förut, det gör det väldigt lätt att ta till sig denna historia. Jag har läst att filmen utspelar sig 1980 och hade jag inte läst det hade jag aldrig kunnat gissa rätt. Kanske spelar årtalet ingen roll, jag ser att det inte handlar om nutid men det är ett spann på trettio år som det skulle kunna vara.

Det är ett makalöst bra ljud filmen igenom. Barbaras klackskor knastrar perfekt i gruset, papper klipps med knivskarpt ljud, det hörs när vatten dricks. Detta i kombination med gamla tanter som äter jordnötter ur foliepåse gör att ljudbilden blir aaaningens mer utförlig än jag bett om men nånstans går det att vänja sig vid allt. Nästan allt i alla fall. Gränsen går vid brist på syre och lukt av fis. I det här fallet kokt-fisk-fis.

BRÖLLOPET

Här är det lätt att bli lurad känner jag.

Vid första anblicken är Bröllopet en såndär typisk hollywoodsk bröllopsfilm, en sån som Jennifer Lopez borde ha varit med i, eller Kate Hudson, typ. En såndär film där alla är snygga och stråkarna spelar på alla våra mest romantiska känslor och det finns nån svinrik släkting i bakgrunden som inte tycker att en räkning på 15000 dollar för krämfärgade rosor är nåt att höja på ögonbrynen åt.

Nu är inte Bröllopet en sån film, inte alls faktiskt. Bröllopet är mer av en indiefilm, nåt som Wes Anderson hade kunnat filma med vänsterhanden. Det är unga smala män i farbrorkläder, det är hipstermustascher och lågmält plinketiplonkmusik och folk som pratar så snabbt så  att man inte ska hinna tänka efter hur ytligt allt det där djupa snacket egentligen är. Det handlar om manlig vänskap, om olycklig kärlek, om att vara lite fel, om längtan och om den där känslan av att ge sig fan på nåt och genomföra det.

Jag vet inte riktigt under vilken tidsperiod den här filmen ska utspela sig och det kanske inte spelar någon roll egentligen, det som spelar roll är att karaktären Sam Davies (Michael Angarano) är ett riktigt pain in the ass. Han har en röst som får min hjärna att vilja tömma sig själv på innehåll och extra illa blir det eftersom jag tittar på filmen på datorn med hörlurar. Sen att Uma Thurman ska vara denna lilla pratglada ekorres ex-flickvän, haha, aldrig i fucking LIVET att hon skulle vara det. Jake Johnson (Nick i New Girl) är den enda jag inte retar mig på i hela filmen, alla andra är jättejobbiga och icke trovärdiga alls.

Nu är inte filmen så usel att den är otittbar – tyvärr. Jag kunde inte förmå mig stänga av, jag trodde hela tiden att det skulle vända, att den skulle bli bra – eller åtminstone bättre – men näpps, det blev den inte. Den höll sig på en svag tvåa rätt igenom.

Suck. Uma Thurman. Det är svårt att se henne såhär och ha Kill Bill i bakhuvudet. Hon har verkligen passerat bäst-före-datumet, OM det nu inte blir en Kill Bill 3 för då tror jag på henne igen.

AVALON

Roxy Musics fina låt Avalon är jordens nostalgikick för mig men det är också ett bra namn på en film, bra mycket bättre än After Eight som det skulle ha hetat om inte en viss chokladbit satt sig på tvären.

Det är lika uppenbart att låten Avalon kommer spelas i denna film som att Sweet home Alabama spelas i filmen Sweet home Alabama eller Roy Orbison´s Pretty Woman i filmen Pretty Woman, men det hör inte riktigt hit, inte nu i alla fall.

Avalon hade världspremiär på Torontos filmfestival i september 2011 och där vann den kritikerpriset för bästa debutfilm. Innan detta var filmens regissör Axel Petersén mest känd för att ha spelat rollen som Berit i filmen Cornelis. Johannes Brost däremot, han var Joker i Rederiet, han var slingade Lennart i Black Jack och mästare på charader i Gester med gester men framförallt har jag under hela min uppväxt via tidningsartiklar och löpsedlar fått känslan av att han var ett partydjur. Rollen som Janne i den här filmen känns på nåt sätt som skriven för honom och kanske är det därför han är så himla bra? Han kanske inte spelar, han kanske inte behöver det? Han kanske bara….är?

En påkostad nattklubb ska öppnas i Båstad och festfixaren Janne ska hålla i spakarna. Han har precis blivit av med en fotboja, livet leker så smått och han tror verkligen på den här grejen. Men så händer en grej som förändrar det mesta.

Grejen som händer, det handlar om ett dödsfall, är det centrala i filmen. Bihistorien, den som handlar om personen som dör och dennes närstående skulle jag vilja se, där finns en väldigt intressant film begraven. Historien om Janne bryr jag mig inte nämnvärt om. En rackig halvgammal gubbe med dyra skjortor och flådigt leverne som han inte har ekonomi för, njä, det känns inte alltför spännande faktiskt. Jag tycker inte filmen är dålig, nejdå, den är bara inte så engagerande. Dessutom är slutet ett rent hån.

Tummen upp för Johannes Brost, tummen upp för Bryan Ferry, tummen ner för att den mest intressanta delen av filmen sjabblas bort och tummen åt både höger, vänster, upp och ner för juryn i Toronto. Jag fattar inte hur dom tänkte men visst är det kul med en svensk film som får uppmärksamhet utomlands även om jag inte riktigt förstår varför.

Fripps filmrevyer har också sett filmen. Här finns hans recension.

VID DIN SIDA

Drama, komedi, romantik, så är den här filmen genrelistad hos Lovefilm. Komedi? Undrar vad det är för svartsynt person som ser det humoristiska i en trasig skilsmässa, två barn som mår rätt dåligt och slits emellan den bittra mamman och pappan med den nya unga frun och som om inte det vore nog kryddas historien med cancertragik som frammanar till att stora Lambirullen tas fram. Så komedi är inte ett ord jag skulle använda i sammanhanget.

Att bli extramamma till två halvstora barn är ingen lätt match för Isabel (Julia Roberts). Hon kämpar på, försöker vara till lags, hjälper till men är samtidigt så flat och mesig att när hon väl ryter till på skarpen så har det motsatt effekt. Barnen gillar henne inte och hon verkar inte gilla barnen, däremot är hon våldsamt förälskad i barnens pappa (Ed Harris) – och han i henne. Han är en vettig pappa som försöker ta diskussioner både med exfrun (Susan Sarandon) och med barnen men exfrun är inte den mest empatiska, ömsinta, logiska varelsen som gått i ett par skor. Hon känns väldigt missunnsam och det är inte den mest attraktiva av personligheter. Det är helt enkelt en ickefungerande men ändå kärleksfull  familj vi får lära känna. Komplex så som verkliga familjer är. Det funkar sällan smärtfritt men det finns alltid lösningar och så även här.

Filmens stora plus är skådespelarna som rätt igenom är helt lysande. Allt från Julia Roberts trovärdiga plastmamma till Susan Sarandon som pendlar mellan häxa, idiot och omhändertagande mor till Ed Harris som supersympatisk pappa och barnen, Jena Malone som dottern Anna och Liam Aiken som sonen Ben, alla känns mänskliga, alla har sina fel och brister men är bra ändå.

Jag har bara så ohyggligt svårt att betygssätta filmen. På många sätt är den himla bra, på få sätt inte så bra men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att filmen inte är starkare än den faktiskt är. Kanske är det romcomtrumpeterna i bakgrunden, kanske är det en inledning som får mig att hamna i ett Nora Ephron-mode som inte stämmer, kanske är det att jag stänger av för att jag inte vill få cancerpanik och dödsångest och bli sådär rädd och gråtig som jag kan bli ibland när mammor, död och barn är inblandade. Hur som helst är det en sevärd film men det är också en film jag inte vill se om så ofta. Var tionde år är alldeles lagom.

Här finns filmen att hyra.