Det finns inte ett uns av skräck i den här filmen, inte ens en antydan till thriller och ändå är den bra jävla obehaglig.
Människors okritiska handlande kan vara bland det läskigaste jag vet. Att aldrig ställa frågan varför. Att aldrig säga nej. Att alltid vilja vara till lags. Att inte våga säga hörru, jag fattar inte vad du menar, jag måste få tänka över det här en stund. Det kan bli så rackarns tokigt när hjärnan är satt på paus.
Jag har sett det förr på film (Jakten) och historieböckerna vittnar ofta om brist på ifrågasättande (nazismen) men här är det en kvinnlig arbetsledare på en snabbmatkedja som får ett samtal från en polis och tar ett gäng dåliga och konstiga beslut efter det. Baserad på en verklig händelse – såklart. Historier som denna går inte att hitta på. I tio fall av tio överträffar verkligheten dikten, det är därför det finns superhjältefilmer. Det behövs liksom en filmisk genre som twistar runt verkligheten ordentligt annars skulle hela filmvärlden bestå av biografier och sånt som är based on a true story.
Compliance är en film som inte gör nåt väsen av sig. Det är en film som inte drar uppmärksamheten till sig när du letar bland omslag efter kvällens filmiska underhållning. Men räds inte. Hyr den. Se den. Den är mer intressant som tankeväckande fenomen än som film men det gör den inte dålig, inte på något sätt.
