Dubbelgångare

Sen jag kom på min förtjusning för dubbelgångarfilmer är det som om ögonen transformerats till nån form av slamsug. Jag försöker luska fram fler filmer i ämnet, det kryllar verkligen inte av dom men dom finns. Dead Ringers, Enemy och The Double i all ära men det finns fler, min högt älskade och überromantiska Sommersby till exempel eller denna film som jag ”sprang över” av en slump på Netflix.

Filmen utspelar sig i England 1952. Johnny (Matthew Rhys) är ett överklass-as. Han bor på en såndär överdådigt brittiskt gård på landet tillsammans med fru, barn, mamma, svägerska och personal med – givetvis – hår uppsatt i stram knut i nacken. Han är notoriskt otrogen, har problem med spriten, ljuger och jävlas. Ingen tycker om honom.

John (Matthew Rhys) har fått sparken från din tjänst som lärare i grekiska på en pojkskola. Han var omtyckt och trivdes med sitt jobb men var övertalig, rektorn uppfattade andra ämnen som viktigare att satsa på. John lever ett ensamt liv men nån moster som närmast anhöriga och det är ingen som saknar honom när han tar sig in till London för att ta sig ett glas och summera livet en smula. Han ställer sig vid bardisken och försöker beställa men bartendern behandlar honom som luft. Till slut kommer nån fram och ger honom växeln trots att han inte har beställt något. I ögonvrån ser han en man, en man som ser ut exakt som honom själv och han bestämmer sig för att gå efter honom.

Två identiskt lika män men två diametralt motsatta personligheter i en välspelad film med klassiska twistar. Matthew Rhys är verkligen jättebra i din dubbelroll, Andrew Scott (Moriarty i Sherlock) sticker ut i en liten roll och Alice Orr-Ewing gör sin roll som Frances, kuvad hustru till Johnny, med den äran.

Gillar man brittisk adel, gammalengelsk inredning och/eller dubbelgångarfilmer är det här en film att kolla in.

Att 1988 är ett av mina solklara favoritår i filmhistorien är ingen nyhet, inte heller att David Cronenberg är en av mina favoritregissörer.

Cronenberg gjorde filmen Dubbelgångare (Dead ringers) just 1988 och det var en av dom första filmer av honom som jag såg. Kombinationen Cronenberg, Jeremy Irons (som jag just då fullkomligt avgudade) och genren gynekologskräckis var lika perfekt för mig DÅ som en läskburk Fanta Black Orange var 1983 eller som en neonblå cykel med röd-vit-prickig sadel är 2011.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag satte mig ner och såg om filmen. Det kan ju gå så illa när jag gör sånt. Det kan bli gallimattias av alltihop och jag tycker det vore hemskt tråkigt, speciellt i det här fallet. Dubbelgångare är nämligen en film som legat på min Topp-10-bästa-lista sen jag såg den första gången.

Enäggstvillingpojkarna Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons X 2) är rätt udda redan som barn och inte blir dom mindre udda som vuxna, om än aningens mer framgångsrika. Dom jobbar båda som gynekologer och har en förkärlek och en klar kreativ begåvning för att uppfinna nya gynekologiska instrument. Deras gemensamma gynekologmottagning är specialiserad på att försöka göra infertila kvinnor fertila.

Beverly och Elliot gör det mesta tillsammans vilket även inkluderar att dom delar kvinnor. Den ene är nämligen framåt, social och en kvinnokarl medans den andre är mer inåtvänd och…svår. En dag kommer en känd skådespelerska till kliniken, Claire (Genevieve Bujold). Hon vill inget hellre än att bli mamma men alla hennes försök har hittills gått i stöpet och hon tycker ändå hon provat allt från att strunta i preventivmedel till att leva ett extremt promiskuöst leverne. Det som framkommer vid undersökningen är att Claire är muterad, hon har tre livmödrar och kommer aldrig att kunna få ett biologiskt barn hur mycket hon än försöker.

Bröderna tycker (såklart) att hon är intressant på väldigt många sätt och det dröjer inte mer en en dejt för Elliot att få henne i säng. Han ”lämnar över” Claire till Beverly som på direkten faller för henne på ett sätt han aldrig förut gjort och han vill ha henne för sig själv, han vill ha ett privatliv, vilket är helt nytt för båda bröderna. Claire själv anar inte ens att det är två olika snubbar, så lika är dom.

Filmen är baserad på en sann historia och jag kan inte säga att jag är dödsugen på att ha en manlig gynekolog efter att ha sett den, inte den här gången heller. Däremot blev min omtittning en MYCKET BRA upplevelse. Allt var precis som ”förr”. Jag hamnade i Cronenberg-känslan direkt och jag tycker fortfarande att Jeremy Irons röst är som plåster på skrapsår, alltså SATAN I GATAN vad han är bra! Hela filmen har en sån otäck underton och är filmad med en otrolig precision. Det fanns inte riktigt samma tekniska möjligheter att filma två personer som är gestaltade av samma skådis 1988 som det gör nu.

Jag måste helt enkelt ta fram hockeytutan och bröla en stund för det här är bra, det här är S Å J Ä V L A B R A att jag blir lite vattnig i ögonen och det beror inte på att jag är ledsen, nej inte alls. Det beror enbart på glädje. Genuin filmisk glädje.

[Här finns några fler exempel på vilket fantastiskt bra filmår 1988 var: Mississippi brinner, Det stora blå, Working girl, Farligt begär, Die hard och Rain man – och det finns fler. Många fler.]

Etikett: Dubbelgångare

THE SCAPEGOAT