Badabing! Jag älskar filmens första fem minutrar. Älskar dom! Jag älskar dom så mycket att jag får armsvett och hjärtklappning och jag vill göra raketen med fötter och händer men jag lägger band på mig själv för hur skulle det se ut? Göra raketen på en biograf? Jag skulle typ hata mig själv efteråt. Jag skulle behöva skriva om mig själv, ge en offentlig ursäkt och aldrig mer kunna gnälla på folk som äter baconchips med öppen mun. Så jag avstår men det är ju ingenting som hindrar att jag gör raketen ändå, i tankarna, i hemlighet.
Alltså, dom första fem… Musiken försätter mig nästan i trans, min trötta skalle får välbehövlig vila när jag nästan på ett hypnotiskt sätt faller rätt in i historien om 6-åriga Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) som bor med sin sjuke pappa Wink (Dwight Henry) på en ö nånstans i den amerikanska södern. Jag lyckas hålla mig kvar i den känslan i princip filmen igenom. Jag gillar stämningen, jag tycker det funkar fint med Hushpuppys berättarröst, musiken hjälper till att göra filmen till något som mest kan liknas vid bildsatt poesi eller konstnärlig dokumentär om man så vill.
Efter att bara ha gjort tre kortfilmer är regissören Benh Zeitlin nu oscarsnominerad för den här filmen. Betänk då att regissörerna till tre av årets största OCH bästa filmer inte är det (Kathryn Bigelow-Zero Dark Thirty, Tom Hooper-Les Misérables och Quentin Tarantino-Django Unchained), betänk också att i mina ögon – innan jag såg den här filmen – så är det bara Ang Lee av dom utvalda som verkligen förtjänar en nominering. Jag tar tillbaka det och jag tar tillbaka det med glädje. Benh Zeitlin förtjänar sin.
Med endast 1,8 miljoner dollar i budget har Zeitlin återigen bevisat tesen att bra idéer inte behöver kosta en massa pengar. Det går att göra ”billig” film som blir väldigt bra. Kreativitet är gratis, likaså begåvning vilket den lilla debutanten Quvenzhané Wallis visar med bravur och fick en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga huvudroll som ett brev på posten. I augusti fyller hon tio, kanske med en Oscarsstatyett på hedersplats i bokhyllan. Vem vet?
