Etikett: Dylan McDermott

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE CLOVEHITCH KILLER (2018)

Det får bli en ”snäll” skräckfilm idag, det är trots allt dagen före julafton och nåt måtta på eländet får det fan bli. Eller, jag vete tusan faktiskt, det är kanske elände nog att familjens tonårsson Tyler (Charlie Plummer) misstänker att hans högmoraliske och fyrkantige pappa Don (Dylan McDermott) kan vara seriemördaren som går under epitetet The Clovehitch Killer.

Det här är ett drama där skräcken är sådan att den mest sitter under huden på mig som tittar, det är inte så mycket ren skräck i själva filmen. Utsattheten som jag upplever att Tyler känner när han bor under samma tak som kärnfamiljen med mamma, pappa och lillasyster och han är den enda som vet vad han hittat i pappans förråd/mancave, den är inte nådig, i alla fall inte i filmens första hälft.

Vad ska han göra liksom? Han vågar inte fejsa pappan, han kan inte flytta, han blir mobbad i skolan för en komprometterande bild pappan (uppenbarligen) tappat i familjens bil och som tjejen Tyler är intresserad av hittade sekunden innan det var hångeltajm. Nej, det blev inget hångel, tjejen trodde bilen var Tylers och således även bilden och hon berättade för några kompisar som sedan inte kunde vara tysta. Tyler blev skolans absoluta creep, nästan lika knepig som den rödhåriga flickan som alltid sitter och läser en bok utanför skolans område. Kasse heter hon (Madisen Beaty) och hon visar sig ha en hel del information om The Clovehitch Killer.

Jag tycker första halvan av filmen är riktigt bra, alltså riktigt RIKTIGT bra. Det är en sugande, suggestiv stämning, en missanpassad känsla i familjen som nästan går att ta på och till mångt och mycket är det Dylan McDermotts förtjänst. Han är lysande äcklig som familjens patriark. Andra halvan sackar en smula och slutet är rent undermåligt men jag kan inte låta bli att känna att helheten ändå är helt okej.

Nu är det bara EN söndag kvar i detta tema och det är nästa vecka. Här kan du se filmerna jag skrivit om i temat, det som alltså snart går i mål. 

Publicerat

BLIND

Om all reklam är bra reklam så har Blind lyckats bli en buzz-film trots att den egentligen inte förtjänade det. I USA har det nämligen skrivits en massa om det ”kontroversiella” i att Alec Baldwin spelar huvudrollen som den blinde mannen Bill Oakland. En seende som spelar en blind, det är i det uppretade handikappförbundets ögon lika illa som att en vit spelar en svart (mer att läsa om detta här).

Personligen håller jag inte med. Var inte Al Pacino bra i En kvinnas doft? Gestaltade inte Jamie Foxx den blinde Ray Charles i filmen Ray alldeles toppen? Funkade inte Gary Oldman som Beethoven i Min odödliga kärlek även om han inte är döv? Jag tycker helt enkelt frågan är trams och här är mina tankar om filmen.

Att se Demi Moore och Dylan McDermott som äkta par i den här filmen får mig att tänka på alla som jobbar med restylaneinjektioner och hur dom glider yr soffan. Det är inte många millimeter naturligt åldrad hud i dessa två fejs men, suck, det är så det ser ut nuförtiden och det är bara att hacka i sig. Demi Moores ögon är i alla fall intakta och hon har en fin närvaro här.

Istället är det Alec Baldwin som den grinige sanningssägaren utan skrupler som är filmens behållning. Han är naturligt skäggig, rynkig och jättefin och bevisar verkligen att det finns skådespelare som bara blir bättre och bättre med stigande ålder.

Suzanne Dutchman (Moore) är alltså gift med Mark Dutchman (McDermott), även han skrupelfri men inte inom lagens märken. Han är en storfifflare av Guds nåde och har genom dom nitton år dom varit gifta jobbat sig till väldigt mycket pengar och ett lyxigt och glassigt liv. Suzanne har hela tiden varit hemma, naivt ovetandes om makens olagliga affärer men samtidigt glad för svindyra presenter och ett vackert hem.

När Mark åker fast för sina brott visar det sig att den dumma blondi….brunetten….Suzanne mot sin vetskap står med sitt namn på kontona och hon blir dömd till samhällstjänst, en dom som innebär att hon i hundra timmar ska läsa högt för denne blinde elake man (och före detta författare).

Det här är en film som inte påvisar någon nytt under solen men som ändå funkar som den charmiga bagatell den är. Lite romantik, lite drama, lite aggressiv alfahanne, lite otrohet, lite hitan och ditan och det är inget spoiler att filmen slutar som man tror. Det finns liksom inget annat i den här typen av film.

I avsnitt 105 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om det här med ”blindfrågan” och om skådespelare som inte ÄR som den karaktär de ska gestalta.

Publicerat

AUTÓMATA

Tycker du om snygga och påkostade science fictionfilmer? Tycker du om robotar? Kan du tycka att det är skönt med en lågmäld film ibland? Tillhör du dom som aldrig ger upp på Antonio Banderas, dom vägrar räkna ut honom fast många andra länge försökt? Såg du filmen Hierro 2009 och har sedan dess varit nyfiken på vad regissören Gabe Ibáñez ska göra härnäst? Undrar du hur Melanie Griffith ser ut nuförtiden?

Det räcker att du svarar JA på en av dessa frågor för att Autómata ska vara nåt för dig.

Personligen tycker jag filmen är så vansinnigt estetiskt tilltalande att jag idag frångår mina principer. Jag skriver inte en rad till, jag visar istället vad jag menar. Håll till godo.

.

Publicerat

Juldagsfilm: HOME FOR THE HOLIDAYS

Julafton är över för den här gången. Nu är det juldagen, mellandagen, dagen då folk vallfärdar till biograferna för att se Sune och hans pappa göra knasigheter och en hundraåring som klättrar ut genom ett fönster ut på äventyr. Kanske vill du inte göra nånting alls idag, inget mer än att titta på film, äta rester och det undre lagret i Aladdin-asken?

Här är ett filmtips från mig till dig, regisserat av Jodie Foster med Robert Downey Jr, Anne Bancroft, Holly Hunter, Dylan McDermott, Claire Danes, David Strathairn och Steve Guttenberg. God fortsättning på julhelgen!

.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

”Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.”

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Publicerat

RIVALERNA

I brist på annat kan man göra mycket.

Man kan kolla kylskåpet, trycka pormaskar, telefonklottra, välja ut en random bok ur bokhyllan och läsa sidan 15. Bara sidan 15. Man kan fundera över hur många kvalster som bor i huvudkudden, man kan vattna en blomma av plast, man kan undra varför tops finns om man inte får använda dom i hörselgången. Man kan måla en teckning med ”fel” hand, man kan dagdrömma, ringa en vän, spela Fia med knuff med sig själv för att garanterat få känna sig som en vinnare för en stund. Man kan försöka få ord som ”swag” att låta naturligt i munnen, man kan torka ur besticklådan, dricka ett glas mjölk och få panik i magen över bara tanken på att bli laktosintolerant. Man kan lukta på glögg och njuta av krocken mellan jul och vetskapen om försommar i näsan. Man kan försöka få en geting att flyga ner i toan av sig själv, man kan sminka sig som en mangafigur, bygga en barkbåt eller prova gummistövlar man aldrig kommer att använda.

Eller så kan man titta på en amerikansk politikerkomedi. Det funkar. Det med.

 

Publicerat

THE PERKS OF BEING A WALLFLOWER

Charlie (Logan Lerman) är en tonårig kille som verkar leva i sin egen ganska udda bubbla. Han är duktig i skolan men vågar sällan räcka upp handen och det här med sociala situationer över lag är inte hans pryl. Men det känns som att han inte bara är ”normalt tonårigt annorlunda”, det känns som att det är nåt mer, nåt psykiskt tok med killen.

Patrick (Ezra Miller) och Sam (Emma Watson) är dom lite äldre skolungdomarna som ser nåt annat hos Charlie, som tar sig an honom och Charlie förälskar sig – såklart – i Sam.

Jag tycker det här är en ganska svår film att beskriva. Egentligen är det en bagatell, en ungdomsfilm som alla andra men nånstans känner jag att den är lite mer än så och att jag DEFINITIVT skulle tycka det om jag var femton och såg den. Det finns en verklig svärta i filmen som på ett twistat sätt känns fräsch och det är denna svärta som gör att den ter sig som mer än en vanlig ångestfylld tonårsfilm. Framförallt är det filmens sista tjugo minuter som gör att filmen växer OCH dom tre huvudrollsinnehavarna med fina Emma Watson i spetsen.

Jag är lite nyfiken på vad jag hade tyckt om filmen om jag var 25 år yngre men det är en fråga jag aldrig kommer få svar på. Däremot vet jag att min 14-årige son gillade den (mer än jag) och att jag tänker tjata på dottern att se den tills hon inte längre orkar säga nej. Det blir det närmaste ett svar jag kan få.