E.T. the Extra-Terrestrial – Fiffis filmtajm

1982 var jag tio år och hade ett rätt bra liv. Åt böcker till frukost, lunch och middag, lyssnade på Depeche Mode, älskade skolan och började gå sådär på riktigt på bio. Man kan kanske säga att inte mycket har hänt på dessa 34 år, varken med mig eller min filmsmak. Kolla bara på listan.

10. En officer och gentleman
(Regi: Taylor Hackford)

Fanns det något vackrare filmpar 1982 än Richard Gere och Debra Winger? Skulle inte tro det. Uniformsromantik när den är som bäst!

9. Cat people
(Regi: Paul Schrader)

David Bowies musik, suggestiva scener, konstig incestuös historia och fyrfota djur.

8. En midsommarnatts sexkomedi
(A Midsummer Night´s Sex Comedy, Regi: Woody Allen)

Woody Allen hade med all säkerhet sett Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende (från 1955) när han skrev manuset till den här filmen. Kanske är det lite Shakespeare inblandad också, han har ändå skrivit En midsommarnattsdröm. Men hur det än ligger till med inspirationskällor så är det här Mia Farrows första Woody Allen-film och det är en riktigt mysig och rolig film tycker jag. Läge för omtitt dessutom då jag inte skrivit om den med inkluderad risk att den inte håller och därmed åker ur listan. Vi får se.

7. Garp och hans värld
(Regi: George Roy Hill)

Under 80-talet hade jag fyra litterära män som tryggt höll mig i varsin hand och ledde mig genom livet (neeeeeej, jag har inte fyra händer men dom fick väl dela på mina två tänker jag). Författarna var Stephen King, Fjodor Dostojevskij, Jonas Gardell och John Irving. John Irvings böcker blev ofta filmatiserade på den tiden och Garp och hans värld var en riktig höjdarbok som blev en riktig höjdarfilm med Robin Williams i huvudrollen som T.S Garp himself.

6. Rocky III
(Regi: Sylvester Stallone)

Nej, det här är långt ifrån en av dom bästa Rocky-filmerna men den har en given plats på listan ändå. Because he´s worth it!

5. Den enfaldige mördaren
(Regi: Hans Alfredson)

En svensk klassiker, så jobbig att se att jag drar mig för det men varje gång är det värt det. Stellan Skarsgård snackar obegriplig skånska men är så hjärtskärande som Sven i denna ytterst välskrivna historia som är baserad på Hans Alfredsons roman och han har även skrivit filmmanuset själv. Se den om du inte redan gjort det. Otroligt bra film!

4. E.T
(Regi: Steven Spielberg)

Min morfar gjorde en E.T i sten till mig när jag tjatade om en E.T-docka men min mamma vägrade köpa en. Morfar gjorde allt i sten så det var inget statement att just min E.T tillverkades av småsten och plastic padding. Den här filmen tog fan kol på mig när jag såg den på bio som tioåring. Så djävulusisk fin och sorglig.

3. Fanny och Alexander
(Regi: Ingmar Bergman)

Om De enfaldige mördaren är en svensk klassiker så kommer det en till här. Fanny och Alexander är en SJUKT bra film, det är perfektion in i minsta detalj och även om den är lång som en regnig måndag (som min kollega Daniel skulle ha uttryckt det) så är den SÅ sevärd om man tar sig tiden. Och det gör man. Eller hur?

2. The thing
(Regi: John Carpenter)

Snön, musiken, Kurt Russell, spänningen, effekterna, John Carpenter. Se gärna uppföljaren-som-inte-är-en-remake-trots-att-den-heter-samma-sak direkt efter.

1. First Blood
(Regi: Ted Kotcheff)

Här är den. Filmen. Filmen som fick mig att förstå storheten med både Sylvester Stallone och filmtittande i sig. Det finns nästan inga filmer som är bättre än First Blood, inte någonsin, inte genom tiderna, typ nästan aldrig. Jag älskar den här filmen. Så var det då och så är det nu. Gammal filmkärlek rostar aldrig.

Idag listar mina filmbloggarkompisar också sina favoriter från 1982. Här är deras listor:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen

Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.

Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.

Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?

Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.

Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?

Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.

Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.

När jag såg den 1982:

När jag såg den 2013:

Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.

Etikett: E.T. the Extra-Terrestrial

FILMÅRET 1982

Veckans klassiker: E.T