BOOK CLUB

Det är mycket jag tar med mig efter att ha sett pantertanterna Diane Keaton, Mary Steenburgen, Candice Bergen och Jane Fonda i filmen Book Club men höjdpunkten måste vara att jag kommit fram till mitt GOALZ – att hitta en man som tittar på mig på samma sätt som Andy Garcia tittar på Diane Keaton i flygplanscenen en kvart in i filmen (ungefär).

Nu kanske jag i och för sig har gjort det MEN skulle Garcia-blicken visa sig ljumna av så är det ingen återvändo. Nu VET jag vad jag letar efter och vill ha. Men Diane Keaton alltså. Hur lyckas hon? Först hugger hon Keanu i Something´s Gotta Give och här Andy G. 72 år gammal är hon (men spelar 67). Inte undra på att man lämnar visningen med litervis av livslust och framtidstro i kroppen. Och det är nog det filmen är till för tror jag. Feel-good-ända-in-i-benmärgen och det lyckas den verkligen med.

Diane (Keaton), Vivian (Fonda), Sharon (Bergen) och Carol (Steenburgen) är i pensionsåldern och trots det långa livets ups and downs har dom träffats en gång i månaden i fyrtio år och haft sin bokklubb. Var fjärde månad väljer dom varsin bok och nu är det Vivians tur. Hon slänger fram fyra ex av Fifty shades of Grey och det visar sig att trots visst motstånd mot bokvalet förändrar denna läsning alla fyra kvinnornas liv. Kanske är det att förstora existensberättigandet av just denna bok till oanade höjder MEN det förtar inte det faktum att boken ändå gjort (och gör) nytta för många kvinnors sexualitet – med eller utan en önskan om att bli fastlåsta och piskade.

Det här är en film om kvinnor som fastnat gamla mönster, om män som gjort detsamma, om barn som utan egentlig anledning beter sig som föräldrar åt sina föräldrar, om att våga hänge sig åt kärleken även om risken är att bli sårad, om att inte sluta leva bara för att man är ”gammal”. Det här är en film som visar det fina i långa relationer, det spännande i nya, det fina i vänskapsband, det härliga med livet i stort och att Andy Garcia gärna skulle få leta upp mitt telefonnummer om jag var 72 och singel. Eller 45.

GHOSTBUSTERS

Att det blir en jättekort text om den här filmen beror inte på att den är så dålig som ”folk” säger, jag tror nämligen att ”folk” som säger att den är SÅ dålig inte ens sett den. Att trailern sågades jäms med fotknölarna beror heller inte på att det är den sämsta trailer som gjorts, det beror på att sånt som uppfattas som ”sanning” väldigt fort får fäste i sociala medier och då slutar ”folk” att tänka själva.

Nåväl. Det här var en rätt underhållande film tycker jag. Varken bättre eller sämre än många andra lättviktsfilmer. Att det enbart är kvinnor i huvudrollerna tänkte jag knappt på. Sen är ju animerade spöken som fenomen rätt lökiga men det är ju sen gammalt.

I avsnitt 48 av Snacka om film pratar jag och Steffo om sommarens blockbusters och det smyger sig faktiskt in några ord om Ghostbusters.

BACK TO THE 80´S: CAT PEOPLE (1982)

.

.

.

Jag undrar om inte David Bowies låt Cat people skulle hamna på min topp-20-all-time-high-låt-lista om jag gjorde en. Jag tror det. Det konstiga är att jag tyckt om låten sen jag hörde sen första gången när jag var tio men jag har inte sett filmen Cat people förrän nu. Å andra sidan har jag sett Inglorious Basterds och därmed hört denna fantastiska låt i filmmiljö många gånger och SOM den funkar!

Att se en riktig 80-talsklassiker som Cat People för första gången 2014 kan vara vanskligt. Det är inte helt säkert att den åldrats med värdighet och jag har inga nostalgikänslor att falla tillbaka på. Filmen måste helt enkelt kunna stå på egna ben 32 år efter dess premiär.

A young woman’s sexual awakening brings horror when she discovers her urges transform her into a monstrous black leopard. Så beskrivs filmen på ImdB. Helt galet. Alltså beskrivningen är inte galen den är helt korrekt men vafan, har Dr Seuss varit framme?

Irena Gallier (Nastassja Kinski) är den unga kvinnan som tvingas hålla sin sexualitet i schack för att inte förvandlas till en leopard. Den enda hon kan ha sex med (säker sex i detta fall = inte bli leopard, hahaha) är sin BROR! Brorsan Paul (Malcolm McDowell) ligger å andra sidan runt rätt bra, eller ligger och ligger, det funkar sådär kan man väl säga men när det väl fungerar så blir han leopard han med. En blodtörstig sådan. Mjau.

Filmen har en skön 80-talskänsla, en sån jag känner igen så väl och tycker så mycket om, samtidigt är den helt unik. Effekterna är enkla men smaskiga, skådespelarna agerar helt rätt för filmen men det skulle antagligen inte funka nån annanstans. Malcolm McDowell är inte direkt het när han springer omkring utan tröja även om han verkar tro det själv, jag tycker mest han är obehaglig. Är han inte alltid det förresten? Har han någonsin spelat en varm och intagande person? Är han ens en bra skådespelare?

Jag är lite förvånad över hur bra jag tycker filmen är men hey, det är 80-talet, vad finns det att inte gilla? Cat People är den klart bästa filmen hittills i temat. Vem kunde ana detta?

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s, det kommer två filmer till idag (kl 12 och kl 18).