Etikett: Ed Helms

Publicerat

FATHER FIGURES

För någon som är piss-less på män så är det här helt fel film att se. Det kanske inte är en film enbart FÖR män men det är definitivt en film OM män. Helen (Glenn Close) ska gifta sig (igen) på äldre dar och hennes tvillingsöner Peter (Ed Helms) och Kyle (Owen Wilson) sluter lojalt och glatt upp vid hennes sida.

Kyle lever livets glada dagar som en tämligen frimodig och hippie-aktig ladies man som nu funnit kärleken på Hawaii. Peter är mer stram och tillbakadragen, skild sedan många år men någon ny har aldrig funnits på tapeten. Relationen med lille sonen är ingen höjdare heller, han verkar i ärlighetens namn mest ha fokus på att hitta sin egen pappa.

När det visar sig att mamma Helen kanske inte varit superärlig mot sönerna om vem deras pappa är börjar en roadtrip där Peter och Kyle ska försöka hitta honom men kanske också sig själva? Brukar det inte vara så på roadtrips? Har man någonsin mer tid och möjlighet att tänka tankar klara än mil efter mil i bil?

Första tredjedelen av den här filmen var det världsklass på tycker jag. Ed Helms har växt till en av mina stora komiska favoriter och han gör mig inte besviken här heller. Owen Wilson är också alltid stabil. Det är en mycket likeable duo. Under andra halvan sjunker tempot en liten aning och under tredje flippar manuset ur en del men sammanfattningsvis tycker jag det är en sevärd film om det här med fäder. Om svårigheten att förstå sig på dom, om utmaningen i att ordna till sitt liv med en frånvarande fader som en aldrig försvinnande skugga och om att försöka bli en bättre förälder än den man själv fick.

Publicerat

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

Publicerat

ETT PÄRON TILL FARSA – NÄSTA GENERATION

Det hände första gången 2004 med Along came Polly. Jag skrattade så jag halkade ner mellan stolsraderna på bion, låg på golvet och kippade efter andan. Två år senare var det dags igen och denna gång hette filmen Borat. Jag skrattade så kinderna låste sig i upp-läge och jag hade träningsvärk i flera dygn efteråt.

Det tog hela sju år tills jag skulle få en skrattattack av samma magnitud igen och denna gång var det till filmen Movie 43, denna kritikerhyllade publiksuccé. Nähä, var den inte det? Så konstigt. Fölk har förjävla konstig smak ibland och är uppenbarligen helt humorlösa men JAG älskar den filmen i alla fall, även om jag är ensam på jorden om just det.

Men nu är det 2015 och vem kunde ana att detta år skulle bjuda på en sån skrattupplevelse, en filmvisning på Malmö Filmdagar som blev nånting så alldeles hysteriskt galet over-the-top-kul att jag utan att tveka tjongar till med bloggens allra högsta betyg för Ett päron till farsa – Nästa generation.

Jag skrattade så jag grät och jag kunde inte sluta vare sig skratta eller gråta. Jag skrattade så det blev såndär ”baksugsljud” och ibland fick jag inte luft. Jag hade en t-shirt i väskan (oklart varför men det var tur) som jag torkade ögonen med och när filmen var slut satt varenda uns av smink på tröjan. Glasögonen var prickiga av saltvatten och utsmetad mascara och bredvid mig satt Henke och om han hade varit en välsminkad man i sina bästa år hade hans ansikte troligtvis varit lika rengråtet som mitt.

För att sätta betyget i någon form av perspektiv (annat än att jag hade jävligt roligt) så måste jag tillägga att jag inte är något fan av någon av dom gamla Ett päron till farsa-filmerna och anledningarna till det kan nog vara många. Kanske beror det på att jag har rätt svårt för Chevy Chase? Kanske såg jag dom när jag var för gammal, alltså, jag har ingen som helst nostalgi kopplad till filmerna? Kanske är dom helt enkelt inte kul? Hur det än är med den saken så tycker jag att den här nya filmen träffar HELT RÄTT i alla försök att både vara nyskapande OCH kärleksfullt blinkande mot föregångarna.

Ed Helms som Rusty Griswold, Christina Appelgate som frugan Debbie, Skyler Grisondo som äldste sonen James (I just love him!!!!), Steele Stebbins som den yngsta brorsan Kevin, Leslie Mann som Rustys syster Audrey, Chris Hemsworth som Audreys snubbe Stone  (jävlar vad han bjussar på sig själv här!) och – såklart – Beverly D´Angelo och Chevy Chase som Ellen och Clark Griswold – ALLA är toppenbra, ALLA är perfekt castade och jag vill gruppkramas med hela högen och åka i en blå albansk hyrbil till Walley World, bada i varma källor, kolla på tvättbrädor och träffa kor.

Men det jag ALLRA HELST VILL just nu är att se om filmen! Och det kommer jag göra. Många gånger!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Henke från Fripps filmrevyer. Här är hans tankar om filmen.

Vill du även höra mig prata om filmen, klicka här för att komma till första avsnittet av filmpodden Snacka om film.

Publicerat

THEY CAME TOGETHER

För att romantiska komedier ska bli riktigt bra ska dom spelas in i New York, så är det. London kan också funka men New York är sannerligen en speciell stad när det vankas romcoms. Vyerna, gatorna, pulsen, känslan, det är som att staden blir en egen karaktär i filmen. En karaktär som omsluter, förklarar, försvarar och förstår.

Gänget bakom They came togehter är snuskigt medvetna om det jag nyss skrev, så pass medvetna att detta blivit en scen i filmen. Förklaringen till hur Joel (Paul Rudd) och Molly (Amy Poehler) träffades är ett samtal mellan fyra vänner, två par, på en restaurang och mötet beskrivs i filmen ”som en såndär romantisk film som utspelar sig i New York”. Precis som den här filmen alltså. Meta så det förslår.

Det här är urtypen av en mysig höst-och-vinter-film. Soffa, filt, kaffe, tända ljus, hela tjofaderittan och sen sällskap av en skönt underhållande superytlig film som inte kan reta någon. Jag skrattade gott och högt flera gånger, filmen är riktigt rolig ibland, men sen satt jag ganska långa stunder och petade naglarna, funderade på annat, tyckte egentligen ingenting. Så kommer det nåt hysteriskt och bryter hypnosen, typ namnet Eggbert som i farten uttalas som Eggfart och då skrattar jag så jag dör en liten stund, eller en chef som behöver gå på toa i maskeradkostym. Att det ÄR så rolig med bajsskämt, jag tröttnar a l d r i g.

Jag tycker om den här filmen, det går inte att göra annat. Betygsmässigt pendlar den mellan en stark fyra och en svag tvåa så att kalla filmen ojämn är ingen överdrift. Det var länge sedan jag såg Paul Rudd i sitt esse men här får han visa precis allt han är bra på, utom att spela bas. Amy Poehler är riktigt bra hon med, dom två känns som ett par jag tror på.

Eggfart?! Hahahaha.

Publicerat

FAMILJETRIPPEN

Jag börjar med en tungvrickande mening. Är Jason Sudeikis Ben Afflecks mammas bortadopterade son?

Jag har aldrig sett likheten mellan honom och Ben Affleck förut men här är den graverande, iögonenfallande. Vad beror det på? Att Sudeikis här tillåts att spela över? Ja, kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att det irriterar mig en smula, jag brukar gilla Sudeikis.

Familjetrippen visades redan på Malmö Filmdagar och trots att jag inte hade en tanke på att trycka in den i det redan fullsmockade filmschemat så hade den nog varit ett skönt avbrott bland alla biopics. För det här är nämligen allt annat än en baserad-på-en-verklig-historia-historia, får man HOPPAS i alla fall.

En knarklangare har blivit bestulen på alla sina pengar, pengar som The Big Knarkboss skulle ha haft. För att kunna återbetala skulden får han i uppdrag att åka husbil ner till Mexico med en låtsasfamilj i släptåg för att köra över en massa knark över gränsen. David (Sudeikis) tar med sig sin strippande granne Rose (Jennifer Aniston), en ung tjej som är på rymmen (Emma Roberts) och en tonårskille (Will Poulter). Grabbens största kvalifikation är att han kan texten till TLC´s Waterfall som ett rinnande vatten.

Alla med EN fungerande hjärncell inser att det här inte är en film som förändrar någons liv. Ingen kan någonsin tro något annat än att filmen är gjord för att ytligt underhålla en stund och jorå, den går absolut att se som tidsfördriv men se till att göra något annat samtidigt. Sticka, virka, lös sudoko, laga mat, spela Candy Crush, dammsug, tryck pormaskar. Du kommer hänga med i filmen ändå utan problem och kanske känns inte tiden fullt lika bortkastad som om du enkom ser den rätt upp och ner.

Publicerat

BAKSMÄLLAN 3

När hela arbetsplatsen ska bjudas på bio gäller det att välja film med omsorg. Det får inte bli för pretto, inte för barnsligt, inte nån film som är för okänd, inte nåt som någon i gänget redan sett, inte bara pang-pang, inte nån chic-flick, inte nåt med en massa pinsamma nakenscener, inte nåt som kräver hundraprocentig koncentrationsförmåga eller nåt som riskerar att delar av kollegorna lämnar salongen.

Så vad gör man? Vad gjorde jag? Hade jag gett två alternativ, en chans att rösta för eller emot så hade det med ens blivit två läger där det ena känt sig överkörda. Så jag gjorde det superenklaste: jag valde en av två filmer på repertoaren som jag inte sett OCH som passade in i visningstid. Renoir eller Baksmällan 3. Lätt val i det här sammanhanget. I rollen som filmkvällssamordnare fick jag även in en annan viktig grej i inbjudan: ”Jobbet bjuder på biogodis/popcorn – men inte på baconchips för det finns inget värre i en biosalong”.

Baksmällan 3 alltså. Den sista delen, den episka finalen, själva knuten på korven kan man säga. Nu skulle allt bakas ihop till ett värdigt avslut, Phil, Alan och Stuart skulle få en sista film på sig att manifestera sin manliga vänskap och denna gång helt utan en svensexa. Hur skulle det gå? Jo, faktiskt rätt bra.

I den här sista delen är det knas-Alan som freakat ur fullständigt när han slutat med medicinen och vännerna ska med gemensamma krafter köra honom till nån slags klinik. Alan själv har noll sjukdomsinsikt, ingen vilja ens att bli bättre/friskare/mer mentalt stabil/kunna föra sig i möblerade rum, han tycker allt är tjosanhejsan – ungefär som vanligt. Men det är Alan (Zach Galifianakis) som har filmens mesta och flesta scener och i mångt och mycket bär han filmen på sina axlar. Att den är så pass underhållande som den är är helt och hållet hans förtjänst. Filmens näst största roll är faktiskt – tyvärr – Leslie Chow (Ken Jeong). Precis som i dom andra två filmerna så är han den jobbigaste asiaten som någonsin gått i ett par skor, i alla fall vad gäller röstläge. Jag avskyr honom, så simpelt är det.

Men inte ens Ken Jeong kan få mig att dissa den här filmen. Den är mysig, den är underhållande, den är svindum men vad gör det? Man går inte på Baksmällan 3 och förväntar sig Det sjunde inseglet. Jag fick precis det jag ville ha och mitt biosällskap sa samma sak. Korkat, flamsigt, småcharmigt och ingenting man minns imorgon.

Här hittar du mina recensioner av Baksmällan och Baksmällan 2.

Publicerat

JEFF, WHO LIVES AT HOME

Det finns få saker i filmbloggerisammanhang som är svårare än att skriva recensioner om mellanmjölksfilmer. En hygglig trea är ett betyg som är fullständigt värdelöst sett till skrivlusten, det är liksom bara ljummet, bara schysst, bara okej fast det är ändå inte bara för det är inte på något sett en dålig film, endast ganska tråkig att skriva om. Jeff who lives at home är en sån film.

Jason Segel, Ed Helms och Susan Sarandon är alla tre riktigt bra skådespelare och ingen av brukar göra mig besviken. Det gör dom inte här heller, varken dom eller filmen.  Jag känner mig bara tom i huvudet. Ropar man ”ho-ho” i ena örat ekar det ”ho-hooo” ur det andra.

Koka lite thé, käka en kardemummaskorpa, sätt dig och skriv önskelista till Tomten och titta på den här filmen samtidigt. Den behöver inte hundraprocentig koncentration för att fungera men den är mysig som en översovande kompis i randig pyjamas. Jag tycker om den. Det är en riktig snällisfilm.