Etikett: Eddie Murphy

Publicerat

A THOUSAND WORDS

Hur skulle du uttrycka dig om du visste att du bara hade ett visst antal ord kvar att säga och när dom orden var slut skulle du dö?

Tänk på saken.

Tänk riktigt ordentligt på saken.

Exakt.

Visst får man direkt tanken att man vill förflytta den idén till Twitter?

I filmen A thousand words är det den snabbpratade komikern-som-hade-sin-peak-på-80-talet Eddie Murphy som behöver brottas med det här dilemmat. Han som gjort sig en grej av munlädret, som ordbajsar som om det inte fanns en morgondag. Perfekt att casta honom som bokagenten Jack McCall alltså.

Det mest intressanta med filmen är att den byter riktning helt efter typ halva filmen och blir något annat än den flamskomedi man kanske trodde till en början att den skulle bli. Inte såååå pjåkig men högre betyg än en stark tvåa blir det tyvärr inte.

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD III

Blaaaaah! Vad är detta? En actionkomedi eller en reklamfilm för Wonder World?

Snacka om dum jävla film! Det finns knappt nåt manus, Eddie Murphy har ingenting att jobba med och avskrapet till manus han tvingas agera efter är enbart ansträngt.

Att jag tyckte filmen var okej när den kom för 22 år sedan beror enbart på att jag 22 år yngre och hade sett 220% färre filmer att jämföra med – eller så var jag bara 22000% dummare.

Filmens ENDA aha-upplevelse är att skurken Ellis De Wald spelas av Timothy Carhart och att han är extremt lik en snipig Bradley Cooper.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD II

Exakt HUR bra var inte den här filmen när den kom? Jag var femton år och tyckte Eddie Murphy var väääärldens roligaste snubbe och första filmen var ju så kanoners och nu skulle min idol dyka upp också, hon den blonda med långa benen, danskan Brigitte Nielsen, hon som var ihop med Stallone och var bitchigast i stan i Rocky IV. Och visst dyker hon upp!

Redan i första scenen sätter hon standarden, med ben som är ”långa som en regnig måndag” som min kollega D säkerligen skulle ha kunnat beskriva dom som. Hon är iskall, beväpnad och ser till att rånarkompanjonerna tar med sig vad som ska från butiken som massakreras brutalt. En riktig badassbrutta på film anno 1987, jag kan inte säga att det kryllade av dom då. Det gör det visserligen inte nu heller men det där med genustänk existerade verkligen inte alls då.

Tony Scott regisserade filmen året efter han gjorde Top Gun och var – och blev – en riktig actionheting i Hollywood.  Han jobbade dock inte med Eddie Murphy nån mer gång, det blev mest Tom Cruise och Denzel Washington som knep huvudrollerna i hans filmer. Visst är det jättekonstigt att det är fyra år sedan han dog, Tony? FYRA?!? Jag hade kunnat gissa på två. Typ.

Manusmässigt känns detta som Formel 1A i actionkomedifacket och jag kan väl inte säga att jag tycker filmen är lika übercool som jag tyckte för (snart) trettio år sedan – MEN – den är underhållande! Det är skönt tempo, 80-talsmusiken gör att fötterna klappar i takt och Jürgen Prochnow är en sjujäkla frifräsare till skurk.

En sak till. Vissa saker VAR bättre förr. Speltider till exemepl. Massor med 80-talsfilmer hade en speltid på 1,40. Perfekt! PERFEKT! Det finns alldeles för få 1,40-filmer nuförtiden.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD

Jag ser himla mycket film ”rätt in i TV:n” från streamingtjänster så när jag dammade TV-bänken sist undrade jag vad den där ljusgrå håriga lådan var för nåt. Efter ett drag med trasan tittade den fram, den svarta blu-ray-spelaren. Stackarn. Alldeles bortglömd. Jag vet inte när jag använde den sist. Jag klappade lite på den, bad om ursäkt och lovade bot och bättring och HÄPP, jag gick direkt till filmhyllan och handen drogs till en box jag inte ägnat en  tanke sen jag köpte den för flera år sedan. Snuten i Hollywood 1-3!

Första skivan kastade in sig själv i spelaren och det var bara att sätta sig i soffan och njuta (?) av Axel Foley (Eddie Murphy) och hans snabbsnackande polisjargong i den här actionkomediklassikern från 1984. Fasiken va kul det här var när det begav sig! Bananerna i avgasröret! När Axel ”leker gay” och låtsas vara Ramon-med-herpes för att få prata med Victor Maitland (Steven Berkoff) på restaurangen. Och Serge (Bronson Pinchot)! Och den charmige Billy Rosewood (Judge Reinhold). Och musiken. MUSIKEN!

1984 var Snuten i Hollywood fräschare än en plocka-själv-sallad på Ica men 2016 är den inte riktigt sååå härlig. Jag gillar den fortfarande men jag skrattar inte högt direkt. Eddie Murphy känns över lag väldigt mycket 80-tal, hans komik har inte åldrats jättebra men känslan i filmen och musiken – MUSIKEN! – håller. Sevärt i insomnia-sommarnatten men kanske inte annars.

När jag såg filmen 1984:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

DREAMGIRLS

Jag är verkligen inget stort fan av TV-programmet Idol men när jag nångång ibland zappat mig in på den amerikanska varianten har samma tanke alltid slagit mig: Fan, dom kan ju sjunga! Väldigt väldigt sällan har jag känt samma sak när jag tittar på svenska Idol. Det är troligare att skämskudden åker fram eller att jag byter kanal.

En av huvudrollerna i Dreamgirls gick till Jennifer Hudson, vinnaren av 2004 års American Idol. Jag minns att jag tyckte det var både modigt och lite konstigt men människorna bakom filmen hade definitivt bättre koll än jag på Hudsons kapacitet. Hon fick nämligen en Oscar för Bästa kvinnliga biroll för sin gestaltning av Effie White, den unga kvinnan med den stora rösten och det eldiga humöret som tillsammans med sina sjungande vänner försöker ta sig fram som svart sånggrupp på 60-talet.

Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Eddie Murphy (i riktigt tok-ugly frisyr) och Danny Glover sätter stjärnglans på filmen, filmen som kanske bör ses som musikal trots att dom inte sjunger riktigt heeeela tiden. Men svänger gör det och underhållande är det men bra, näe, kanske inte så värstans. men som tidsfördriv funkade den finfint – i alla fall för mig.

Publicerat

EN PRINS I NEW YORK

Jorå, jag är inne i ett återupptäcka-Eddie-Murphy-stim alldeles på riktigt. Han var en stor idol för mig under min uppväxt och En prins i New York var länge en stor filmfavorit, den kom ju ändå under mitt favoritår 1988. Så jag köpte filmen och jag såg om den och hade den åldrats med värdighet?

Hahahahahaahahaaaaaaa.

Nej.

Usch och fy, nej fy fan.

Jag trodde i min enfald att Ombytta roller var den enda av Eddie Murphys filmer som inte fixat tidens tand men det här var nästan strået vassare ändå. Vad var det jag skrattade så mycket år förr? Jag minns scener som jag spolade fram och tillbaka massvis med gånger för att få skratta till, skratta mer, skratta igen men dessa scener får mig inte ens att rycka på mungiporna. Jag fattar liksom inte humorn längre.

Prins Akeem (Murphy) är en uttråkad 21-årig bortklemad…prins….från nåt afrikanskt hittepåland som är giftasvuxen men inte vill ha den kvinna han är bortlovad till så han åker till New York tillsammans med sin tjänare (Arsenio Hall) för att hitta ”den rätta”, dvs en kvinna med skinn på näsan som har egen vilja och smak.  Eddie Murphy och Arsenio Hall gör – som vanligt – sjuttioelva olika karaktärer själva och det är ju fine  – OM DOM VORE ROLIGA! 1988 var dom kul, 2012 suger dom babianröv. Hela filmen suger faktiskt.

Snuten i Hollywood-filmerna ligger i min pipeline nu och jag är rädd som fan faktiskt. Det kan uppenbarligen sluta precis huuur som helst.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Fredagsfemman # 15

5. Sacha Baron Cohen

Säga vad man vill om Sacha Baron Cohen men lång är han. Det är väl det enda positiva jag kan skriva om honom utan att få den där blicken, den där som säger ”ärudumeller? Gillar du Borat? Skrattar du år Brüno? Ser du fram emot The Dictator? Vem ääääär du egentligen?” Så jag säger att han är lång, för det ÄR han och att han är rolig, det är också sant. För mig alltså.

 

4. Niklas Wikegård

Jo, jag erkänner, mycket hockey blir det just nu. Jag tror inte TV:n har varit på så många timmar i sträck sen det var vinter-OS sist men det är bra att den värmer upp inför fotbolls-EM. Niklas Wikegård är en sportkommentator jag högaktar. Det är inte många som behärskar konsten att vara både personlig, arg och påläst i direktsändning men Niklas fixar biffen i varenda sändning. Imponerande och underhållande på ett sätt man sällan ser på TV4. Tack för det.

 

3. Noomi Rapace

Två veckor kvar till årets hittills största filmhype har premiär. Prometheus verkar locka alla och Noomi kommer bli välkänd och ökänd och hela tjofaderittan efter det. Det är inte utan att jag är lite spänd för att uttrycka det milt.

 

2. Eddie Murphy

Det kan tyckas lite otippad att denna föredetting hamnar så långt upp som på en andraplats den här veckan men otippad är inte samma sak som icke värdig. Efter att ha sett Tower Heist har min tycka-om-Eddie Murphy-gen vaknat till liv så till den milda grad att det numera står en handfull nyinköpta gamla härliga 80-tals-pärlor i min filmhylla. Det är lätt att glömma men att för att klassas som föredetting så måste man först ha varit någon och Eddie Murphy var THE SHIT under många år i min uppväxt.

 

1. Fiffis filmtajm

Veckan som varit har jag jobbat kanske lite för mycket, jag har tittat kanske lite för mycket på TV samtidigt som jag har totalrenoverat sonens rum, åkt skytteltrafik till återvinningen, köpt möbler, målat, tapetserat, skruvat, sågat och städat och däremellan sett bra många filmer och hunnit skrivit recensioner om dessa. Det gör mig så glad. Det gör mig så SJUKT glad att bloggen är ett sådant vattenhål i mitt liv att jag trots detta livskaos inte för en sekund ser bloggeriet som ett måste eller något som gör mig det minsta stressad. Fiffis filmtajm är BARA kul och positivt för mig och det har veckan som varit definitivt visat. En mer välförtjänt etta och skön pulssänkare kan jag inte komma på den här veckan.

Publicerat

TOWER HEIST


Jag må vara jävig men jag har skrattat så mycket åt Eddie Murphy i min ungdom att det är omöjligt att se en film med honom i gammal god form utan att låta som ett gammalt ånglok i soffan.

Jag pfffffsssch:tar och fffiiiissscccshshsh:ter och blir liksom lycklig nånstans i närheten av solar plexus för jag trodde inte jag skulle få se honom sådär igen. Att filmen i sig är rätt hjärndöd struntar jag i, speciellt då jag var i det närmaste pulslös när filmen började. Men jag piggade på mig i takt med att filmen spårade ur och det var…härligt.

Josh Kovacs (Ben Stiller) jobbar som personalchef och överkucku för The Tower, ett lägenhetskomplex där endast crème-de-la-crème av stadens överklassmedborgare bor.  Längst upp i huset bor den framgångsrika finansmannen Arthur Shaw (Alan Alda) som fått i uppgift av Kovacs att förvalta personalens pensionpengar. När Shaw åker dit för förskingring och anklagas för att ha lurat allt och alla på pengar hamnar han i husarrest i sin ”lilla” lya. Allt och alla, ja, precis allt och alla har blivit av med sina pengar. Vartenda öre av personalens pengar är därmed också borta, pensionerna är puts väck och Kovacs ger sig fan på att få tillbaka pengarna.

Likt Danny Ocean i Ocean´s eleven så samlar Kovacs ihop det ultimata gänget för denna Robin Hood-blåsning med Eddie Murphy som mästertjuven Slide i spetsen. Gabourey Sidibe (från Precious), Matthew Broderick och Michael Peña är också med liksom busskrocken Casey Affleck som jag (precis som vanligt) försöker förtränga att jag precis sett.

Som sagt, det här är hjärndöd men underhållade action och jag hade inte tråkigt en enda sekund. Det gäller dock att se till att hjärnan är ordentligt marinerad för börjar man tänka för mycket och för logiskt tappar filmen all form av trovärdighet.

Att se Eddie Murphy såhär ger dessutom mersmak. Det är kanske dags att damma av Snuten i Hollywood och göra ännu en uppföljare?